fredag 28 augusti 2009

Tid för eftertanke

Idag har jag varit till Stockholm över dagen. Bra möte, men tråkig tågresa. Innan jag blev totalt uttråkad hann jag dock filosofera lite över träning och sådant. Jag är (som vanligt) lite kluven vad gäller framtiden. Den ena hjärnhalvan vill träna sådant som är kul. Kör vad du känner för, helt enkelt. Den andra hjärnhalvan vill sätta mål och göra en planering för att bli bättre än någonsin. För det kan jag bli, jag är redan på god väg åt det hållet. Jag tror att jag redan är starkare än jag varit någon gång förut vad gäller skogslöpningen.

Jag tror att det som bromsar mig är att jag inte vill prioritera bort något som är kul. Jag vill paddla slalom trots att det inte alls passar in i mitt träningsupplägg. En liten, liten röst säger också att jag skulle kunna köra mycket mer slalom och bli mycket bättre på det rätt snabbt. Och det är ju roligt att känna att man förbättras. Det är inte riktigt lika kul att träna på något där jag redan är rätt bra, och alltså inte förbättras lika snabbt. Och då hamnar vi återigen hos den där hjärnhalvan som bara vill ha kul.

Förmodligen kommer jag inte kunna bestämma mig den här gången heller. Å ena sidan har jag ju ett mål som jag självklart vill satsa mot. På Åre Extreme vill jag gå under 7 timmar. Det kan jag definitivt klara om jag inte blir skadad eller sjuk. Å andra sidan säger den mer tävlingsinriktade hjärnhalvan att det är löjligt med ett mål som innebär att jag är mer än 1,5 timme efter täten.

Det är den där hjärnhalvan som säger att jag borde springa fler orienteringar, eftersom jag där åtminstone har en chans att ta pallplatser. Den där hjärnhalvan som håller stenkoll på rankingpoängen. Den där hjärnhalvan som jag har försökt tysta ner de senaste åren eftersom det oftast går åt skogen när jag börjar lyssna på den. Nu när det börjar gå bättre igen så dyker dock tävlingsdjävulen upp igen som ett brev på posten. Och det är då jag brukar bli skadad. Jag drabbas liksom av tunnelseende och blir så entusiastisk att jag blundar för eventuella varningstecken när kroppen börjar protestera. Frågan är om jag vågar sätta något mål?

Inga kommentarer: