Topptursabstinens

Dagarna börjar bli längre, snön djupare och solen tittar fram lite oftare. Det innebär att topptursabstinensen också blir svårare och svårare. En långtur är visserligen inplanerad till april, men dit är det långt, längre, längst. Dessutom vore det ju skönt om benen hunnit bli lite upptränade tills dess, så man kan köra så hårt som man vill!


Björn är ny på det här med toppturer, och för att han skulle få testa sina nyinköpta prylar bestämde vi oss för att ta en tur i hemmaskogarna. Vi siktade på en oplogad skogsbilväg som jag mindes som väldigt läskig på längdskidor, där trodde jag att man kanske kunde få någon sväng i alla fall och om inte annat så skulle vi få hasa runt på stighudarna en bit.



Wilma tog en titt på packningen och placerade sig själv strategiskt mitt i alltihop, i omedelbar närhet till dörren.

Även begagnade stighudar kan ha väääääldigt bra klister. Särskilt efter att ha legat oanvända hela sommaren. Stighudsbrottning är en underskattad uppvärmningsform.

Vinterlandskapet var vackert (men kallt!) och vi hasade iväg längs Vackertjärnsvägen. Lutningen visade sig dock vara en stor besvikelse. Vi stakade oss nerför en bit ändå, bara för att få några höjdmeter att gå upp igen. Björn insåg att det här med att gå på stighudar är en aning ansträngande, och konstaterade (till min stora glädje) att vi nog lär ut på lite toppturer även innan april för att få lite träning. Hurra!

Efter en snabb lunch i Ljusbuda (där Ninni hade glömt lingonen till kolbullarna) bestämde vi oss för att göra ett nytt försök. En annan oplogad skogsbilväg som enligt min minnesbild lutade betydligt mer. Hopp in i bilen och iväg igen för att hinna före solnedgången! Den väg vi siktade mot visade sig dock vara oplogad lite för lång bit för att vi skulle vilja åka upp den. Vi chansade på vägen intill, som vi använt förut för att gå upp till Yxbergstoppen från. Där kunde man säkert hitta något, tänkte jag. Jag hade dock ingen karta, men det här var ju hemvanda trakter, så det tyckte jag inte var något hinder.

Wilma funderade vad sjutton vi höll på med egentligen, men hoppade glatt med längs den gamla körvägen uppåt. Nåja, lite uppför gick det i alla fall. Snart kom vi fram till det som jag mindes som en liten ungskog. En sån där ungskog som man promenerar igenom utan problem, med fri sikt över ungtalltopparna. Det måste dock ha varit några år sedan, för nu var tallarna tre meter höga och inbjöd inte till skidåkning. Nåja, vi följer väl kanten på ungskogen då, få se var vi hamnar. Snön var djup, fluffig och alldeles alldeles underbar, så om det bara gick att få lite lutning fanns goda förutsättningar för ett åk! Problemet var bara att vi hela tiden leddes bort från toppen. Så fort vi försökte gå lite mer vänster blev vi hejdade av den eländes produktionsskogen. Solnedgången färgade himlen röd, och vi insåg att det här möjligen kunde utvecklas till ett sånt där äventyr. Det hade ju goda förutsättningar: planer som ändrats i sista sekund, avsaknad av karta, mörkrets inbrott nära förestående.

Kloka och förståndiga som vi är så bestämde vi oss motvilligt för att ge upp för dagen och hasa hemöver igen. På väg hem lyckades åtminstone jag få några svängar nerför en liten pluttbacke, även om jag fick anstränga mig för att få till dem. Och träning på att hasa runt på stighudar får man ju aldrig för mycket av!

På det stora hela gav dagen ändå mersmak, men nästa gång ska vi ta med en karta också. Mer snö är utlovat för veckan, och jag har några små berg på förslag där jag tror att det går att få lite åkning också. Även om det nog snarare är upptäckarlustan som får sitt på de här turerna :)

Otursförföljd

Nu börjar det bli komiskt många missöden på kort tid för min del här. Vi kanske ska börja från början.
1. Axeln är fortfarande blå sedan jag tacklade en ribbstol på innebandyn i torsdags. Eller, snarare rödlila med skiftningar i gult vid det här laget. Och öm.
2. Handleden är också öm efter samma idiotgrej som orsakade 1.
3. Värmefläkten i bilen gav upp i söndags. Helt död. Säkringen är dock hel, tyvärr.
4. När jag klev ur bilen för att skrapa den igenisade rutan (som berodde på 3.) slog dörren igen på min tumme med en blåskiftande nagel som resultat.
5. Idag skulle jag ner på innebandy med Zorrofintarna. Var där strax före halv nio och ryckte i dörren. Låst. Ryckte mer i dörren, knackade på den med klubban, väsnades så mycket jag kunde. Ingen reaktion. Försökte kasta snöboll på fönstren - samma där, ingen märker något. Går runt gympasalen och rycker i andra dörrar, ingen lycka där heller. Ringer en vän och beklagar mig, blir utskrattad (om än på ett omtänksamt sätt...) och lyckas som tur är se det komiska i situationen. Tack, vännen!

Hur länge ska oflytet hålla i sig? Vågar man gå ut, eller är det bara att gå i ide? Är det verkligen en bra idé att åka kajak i Åsbobacken efter årsmötet på torsdag....?

Självuppfyllande titel

På det senaste blogginlägget alltså. Idag hängde jag nämligen med gänget från jobbet och spelade innebandy igen! Började med att tackla en ribbstol på uppvärmningen, och jag vann ju inte den ihopstötningen kan man väl säga. Har nu en ond mörklila axel och ömmande hand, men är man het får man väl skylla sig själv helt enkelt!

Jobbgänget spelar i en större hall, det går lite snabbare och de som är med är väl en aning mer rutinerade än zorrofintarna. Jag har ju rätt dålig koll och är över hela plan utan en aning om var jag borde ta vägen, men det går rätt bra ändå tyckte jag! Nå, nu har jag invigt min inköpta innebandyklubba två gånger om redan, och det var riktigt kul båda gångerna så det blir nog fler gånger med det här gänget också :) Helst utan väggkontakt då...

Roligt roligt, men farligt farligt :D

Jag kunde ju inte låta bli att hänga med och prova på när det här gänget bjöd in mig :)
http://zorrofint.blogspot.com/

Alldeles för roligt, så nu lär jag klämma in en timme innebandy på tisdagarna också. Hmmm, vad ska bort? Jag är ju egentligen i det läget att stoppar man in något nytt så bör något annat ut istället. Jaja, det lär väl visa sig!

Paddlingseufori igen

Jag har äntligen kommit ut och paddlat lite fors igen. Äntligen! Och oj vad det var härligt att få ut och jobba lite i en slalomkanot igen. Det gick dessutom rätt bra för att vara en månad sen sist, kanske kan det bero på att det är en aning lägre vatten nu än senast jag paddlade? Eller så var det Andreas som var snäll mot mig i banläggningen kanske... Det kändes i alla fall inte det minsta läskigt trots mörker och iskanter. Var vääääldigt nära att välta en gång när jag försökte ta en port med bra mycket mer vilja än teknik, men klarade mig. Tackar för det! Återigen, jag är otroligt glad att vi äntligen kom ut i forsen igen.

Idag har jag också inhandlat en innebandyklubba. Några av mina gamla klubbkompisar spelar nämligen innebandy på tisdagkvällarna, och jag tänkte hänga med på det. Får väl se om jag verkligen hinner vara med, jag har ju lite annat för mig, men en innebandyklubba kan väl alltid komma till användning. Dags för lite mat alltså, om den ska hinna sjunka innan nästa pass. Åh, vad jag älskar att träna!

Paddling regerar!

Jag släpade mig iväg till bassängen igår utan något större sug. Väl i vattnet så återupptäckte jag dock hur grymt kul det är att paddla! Vi avslutade med en polomatch som var både grymt kul och jobbig, lekbåt är lite tyngre att köra polo i :D

Igång med träningen igen!

Äntligen känns det som jag har kommit igång igen! Jag har börjat få in några pass som är lite mer ansträngande och slutat såsa runt i makligt tempo. Kroppen börjar också märka det, och nu säger vaderna att det är dags att ta en paus från löpningen några dagar. Jomenvisst, jag får väl åka skidor istället då :)

Till helgen åker vi ner till stockholm och kollar på randopjäxor till Björn. Två veckors toppturande hoppas vi kunna klämma in i April, mål för trippen blir bergen kring Mo i Rana. Innan dess lär vi dock ta någon lite kortare tur så Björn får känna på hur det är både att gå uppför och att åka ner utanför pisten i varierande snöförhållanden. Transceiverträningen har vi redan börjat med hemma i trädgården :D

Nu längtar jag ut till kommande äventyr, snart kommer de långa härliga vårdagarna med snö och sol och ändlösa uppförsbackar!

Det här med planering

Jag har de senaste 1,5 åren varit med att jobba fram en ansökan om EU-pengar för ett projekt på jobbet. Nu har vi fått pengarna, och det är dags att börja göra något av all planering. Dags att planera för 6 års arbete! När man sitter och bollar med timmar och pengar och åtgärder och planerar in dem i rätt tid och ordning, så känns 6 år som en väldigt kort tid. Tills jag insåg att det faktiskt är 5 år sedan jag slutade plugga och började jobba. Vilket känns som en rätt så lång tid.

Till en början höll jag på att drabbas av planeringspanik - hur ska man kunna inbilla sig att det går att planera för något som ska hålla på så länge? Att planera mitt arbete för 6 år framåt kändes också rätt läskigt, och jag blev helt plötsligt väldigt sugen att bara dra iväg och göra något helt annat ett tag. Rastlösheten blev plötsligt väldigt stor, och den där känslan av instängdhet började smyga sig på. Rätt snart insåg jag dock att det finns faktiskt fördelar med att ha 6 år på sig. Ingen mening att börja stressa ännu, vi borde helt enkelt ha gott om tid att hinna klart. Kan man hoppas...

Vinterkyla!

Med en kanot på biltaket kan man inte vara fel ute. Eller? När jag var ut till forsen för någon timme sedan och hämtade lite grejer passade jag på att ta en titt på forsen också. Det såg riktigt ordentligt kallt ut... Jag var mycket glad att jag inte hade för avsikt att paddla ute idag. Det blir kallt nog att ut i snön och hämta kanoterna utanför simhallen.

Jag är också glad över att morgonens träning byttes från stadslöpning till vattenlöpning i Lugnets varma sköna bassäng. -25 är för kallt! Nog för att jag älskar riktig vinter - och otroligt vackert är det när det är så klart och kallt - men nu kunde det gärna få hålla sig kring -10 eller därikring ett tag.

Gnällspik

Jul och nyår har varit otroligt trevliga, men nu är det över och arbetandet börjar snart igen. Kanske är det tur det, för jag har blivit en riktig gnällspik senaste dagarna. Mitt vanliga flyt är helt borta, och allt är bökigt och trilskas. Att jag inte är sugen för fem öre att hjälpa saker och ting på traven kan ju faktiskt bidra.

Trots fint vinterväder har jag därför knappt varit ut de senaste två dagarna. Ren tur att Wilmis behöver ut, annars hade jag nog inte sett någon sol alls. Inte har jag gjort särskilt mycket nytta heller, jag som hade tänkt få något gjort nu när jag äntligen var ledig några vardagar. Idag skärpte jag i alla fall till mig och bokade in en tandläkartid och en tid hos naprapaten. Jag blir sned och vind emellanåt, och det har slagit till igen. När jag får ont i vänster knä och höger baksida lår oavsett vad jag gör så är det dags att bli uträtad igen, och så är det nu. Lägg till en trilskande nacke som hotar med nackspärr och en axel som inte gillar att jobba så är det fulländat. Tandvärk har jag åtminstone inte (än), men det var så länge sedan jag var dit så det är dags. Dessutom är det väl mitt sista år med tandvårdsbidrag i år, så det gäller väl att passa på.

Nu är det bara bilen kvar - dags att boka in lite reparationer inför besiktningen. Lär väl bli dyrt, antar jag. Suck.