Repetition på mjölkgård

Jag är ju Blå Stjärna, med avtal med staten och allt. Beredd att rycka in om det krisar, men nu för tiden är det väl få som tror att det kommer bli aktuellt att ersätta bönder som blivit inkallade att försvara landet. Och det ursprungliga syftet - att ta hand om hästarna i krig - är ju sedan länge överspelat. Istället är vi numera en civilförsvarsresurs, redo att hjälpa till vid utbrott av smittor som hotar livsmedelsproduktionen, salmonella, blåtunga och vad det nu kan vara som dyker upp härnäst.

Oavsett uppdrag så behöver man repetera kunskaperna. När man skriver avtal så förbinder man sig att hålla kunskapen aktuell, men det är ju ofta något som inte blir av. Jag har inte repat på många år, så nu när jag fick veta att det skulle bli en repkurs på hemmaplan anmälde jag mig på en gång.

Nu är jag på Lilleruds naturbruksgymnasium och har kört första morgonmjölkningen. Det visade sig att känslan för korna satt riktigt bra kvar och det var väldigt kul att jobba med kor igen.

Svårprogrammerad

Jag har ju haft ett långt träningsuppehåll på grund av lite trilskande muskler. Nu är jag helt klart på god väg tillbaka även om jag fortfarande inte kan paddla utan att det gör ont. Vet ni hur jäkla skönt det är att kunna ut och springa lite längre rundor utan att behöva bromsa? Visst, jag kan väl fortfarande inte köra stenhårt flera timmar i sträck, men jag är definitivt på rätt väg.

Det har krävts en hel del tålamod, och det är väl inte min paradgren. Nu har jag försökt följa ett pulsbaserat träningsprogram för att behärska mig lite, och det verkar faktiskt funka. I början tyckte jag passen var löjligt lätta, men syster yster som pluggar till tränare påpekade taktfullt att nog min hjärna trodde den orkade mer än vad kroppen egentligen ville, och att det där med att lyssna på hjärtat nog inte är så dumt ändå. Nåja, faktum är att jag var riktigt duktig en hel månad med att följa programmet. Sen kom en förkylning och lite svackor, men nu är jag på det igen!

Det där att följa träningsprogram är ju inget jag är så särdeles bra på annars. Jag har provat många gånger, men oftast faller det på att jag blir uttråkad. Det optimala kanske vore ett hemligt program som dök upp med nya, oväntade utmaningar varje månad?

Säsongspremiär

Idag är det säsongspremiär, och faktiskt också premiär rätt och slätt för mig när jag tänker efter. Jag ska nämligen hänga med jobbgänget och spela innebandy. Det är naturligtvis fullkomligt livsfarligt, och jag bara hoppas att alla är hela efter passet också...

Nytränad

Jag vet ju att jag mår så oerhört bra när jag är nytränad. Att det är värt att ta sig ut även om man är trött och seg och neggo. Ändå blir jag alltid så förundrad över hur stor effekt det har - jag lär mig uppenbarligen aldrig hur bra jag kommer må efter passet. Det är jag glad för - jag tycker om att förundras och förbluffas över hur härligt det är att röra på sig.

Väl utfört arbete

Det är väldigt skönt när man har äntligen är klar med något riktigt stort och knepigt, att känna att man gjort ett bra jobb. Inte perfekt, det finns alltid sådant som inte gått riktigt som det var tänkt, men absolut tillräckligt bra och kanske lite till.

Jag har jobbat med en stor projektansökan i nästan ett år. Det började med förberedelser, sedan att söka pengar till skrivandet (jo, så stor ansökan är det...), och så slutligen att skriva hela rasket. Massor med kontakter med folk både inom och utom huset har det varit, och massor med bläddrande i regler och riktlinjer för ansökan. Jag har jobbat med den här typen av projekt tidigare, men det här var första gången jag var ansvarig för skrivandet av ansökan.

Vi var som tur var två som jobbade ihop, annars hade det nog inte gått. Vi har jobbat riktigt bra tillsammans, ett tight team som täckte upp varandras svaga sidor, och då är det naturligtvis ännu mer tillfredsställande att också vara två som delar på nöjet med att vara färdiga. Vi kan ge både oss själva och varandra en klapp på axeln nu när det hela är inskickat. Besked om vi får pengarna dröjer länge än, det kommer inte slutgiltigt förrän nästa sommar. Att kunna luta sig tillbaka och hålla tummarna med vetskapen om att vi i alla fall gjort vad vi kunnat för att det ska gå vägen är ändå en väldigt skön känsla trots att vi inte vet vilken respons vi får från dem som delar ut pengarna.

Nu har jag visserligen en väldig massa saker som legat och surnat medan jag slitit med ansökan, så någon rast och ro får man ju inte på det här stället. Då är det ännu viktigare att faktiskt ta vara på känslan att vara nöjd med det som faktiskt är klart, istället för att bara tänka på allt som inte hunnit bli gjort. Det kan jag vara dålig på, men den här gången känns det som jag lyckats.