Grön (h)jul

I brist på snö och skidåkning får man göra det bästa av situationen och njuta av barmarksträningen. Igår blev det därför ett skönt cykelpass på grusvägarna kring Forshaga. En och annan liten utflykt ut på stigar blev det också, men det var så eländes lerigt och blött att det inte var så mycket roligare än att nöta grusväg. Jag väntar på kylan istället och hoppas på hårda frusna stigar, om vi nu inte kan få nån snö.

God jul!

Tassa lätt genom skogen

Oavsett hur kul det är att paddla fors, åka telisar, cykla stig och allt vad jag nu börjat älska, så är det ändå något alldeles speciellt med att bara springa. Tassa lätt på snöpudrade stigar, gasa på lite extra där det snirklar sig bland stock och sten. Igår fick jag ett sådant euforiskt pass, förstärkt av känslan att vara helt ensam i den mörka vinternatten i min lilla pannlampsbubbla. Sådana turer behöver inte gå fort, jag räknar inte minuter eller kilometrar. Jag bara tassar på i mörkret och känner hur jag bubblar av lycka.

Ett svart hål

Idag var min far på besök, och vi åkte iväg för en lunch. När vi passerade det före detta vandrarhemmet vid Ulleberg sa min far: "där bodde vi när SM gick i Värmland". Jag mindes inget av detta - vare sig att jag sprungit SM i värmland eller att jag bott på vandrarhemmet. Kanske hade jag varit hemma förkyld? Jag var tvungen att kolla upp det sedan, och upptäckte att jag visst sprungit. Faktiskt gick en av tävlingarna till och med vid Sisu-gården i Forshaga. 2003 var det, och med tanke på resultaten är det kanske inte så konstigt att jag inte riktigt lagt tävlingarna på minnet - inte några lysande prestationer direkt. Riktigt usla, faktiskt. Å andra sidan var 2003 det år då jag tillbringade våren som utbytesstudent i Schweiz, så jag hade nog fokus någon helt annanstans. Ändå är det rätt läskigt att inte ha något som helst minne av det!

Jag måste nog leta upp kartorna och se om jag minns något av själva loppen - när man ser kartan framför sig brukar loppet spelas upp på näthinnan. Själva kringarrangemangen kring SM brukar ju inte lämna några större avtryck - man sätter sig i bussen, åker dit någon annan kör, bor på ännu ett vandrarhem och följer samma procedur som förra året. Så kanske är det svarta hålet inte så konstigt ändå.

Det stora julbaket

Idag kommer två vänner hit för det stora julbaket. Jag har nosat upp en bakstuga här i krokarna, och bokat den till eftermiddagen. För första gången i mitt liv ska jag baka tjockbulla helt själv och utan livlina. Min mor har alltid, alltid, varit med och gjort degen. Jag har hjälpt till med allt annars, men degen är ändå ett stort mysterium - särskilt för att hon aldrig gör lika två gånger i rad... Nu har vi fått instruktioner och med tanke på bakvanan hos oss borde det gå bra. Vi får väl se... Hoppas också nu att bakstugan är bra så det kan bli fler gånger!

Uppe med svartmesen

Jag gillar helgmornar. Inte för att jag sover så mycket längre än vanligt. Utan för att jag tycker väldigt mycket om att vara uppe innan resten av världen vaknar. Nu på vintern får man se hur månskenet övergår till gryning och sedan se de första solstrålarna smyga över trädtopparna. Då brukar också svartmesen ha vaknat. Han är först på fågelbordet, och framförallt först på den goda fårtalgen. Kanske vill han hinna äta innan de andra kommer och lägger beslag på den.

Tvåa att vakna är de andra mesarna. Talgoxe, blåmes, entita och talltita. Snart dyker nötväckan och pilfinkarna upp också. Sover längst verkar större hackspetten göra. Eller också har han något annat matställe han frekventerar. När han har kommit blir det upptaget på talgen långa stunder i sträck.

Igår kom äntligen domherrarna också. Fyra färgglada hannar och sex mer sobert färgade honor. Vackra de är!

En ny familjemedlem

Inte i min egen lilla familj, men i mina föräldrars! De har nämligen skaffat sig en liten labradortik, som nu fyllt åtta veckor och fått komma hem till byn. Så här söt är hon:

Hårda nypor

Mina skadeproblem vill inte riktigt ge med sig, och jag går nu till en massör här i stan som försöker hjälpa mig få ordning på mina trilskande muskler. Det är inte direkt någon avslappnande massage, om man säger så. Hon utkämpar en strid med mina spända muskler, och emellanåt vinner hon faktiskt även om mina muskler är rätt envisa de också. Efter den senaste massagen känner jag mig dock mer mörbultad än avslappnad!

Restaurangen är öppen!

Nu har vi äntligen fått upp vår fina fågelstuga. Dessutom har vi fått upp en stor fårtalg på ett träd. Det tog inte många minuter innan de första trevande talgoxarna var framme och smakade. Efter en kvart så är det nu full fart vid det nya fågelbordet och på talgen. När jag målade fönster på stugan kom Per in och sa: "Hoppas att de inte tror att fönstren är stora läskiga ögon.". De var lite försiktiga i början, men det gick snabbt över så de är för smarta för att låta sig skrämmas av sådana saker.

Så här ser de ut - våra matchande hus:

Kameler och hoppande rockor

Vår tur till Oman var en riktig fullträff. Massor med fågel, skön temperatur (nåja, lite varmt tyckte jag väl att det var emellanåt..) och trevligt folk.

Till en början blev det väldigt mycket fågelskådande. Både Per och jag var väldigt sugna på att ut till alla lokaler vi läst om innan resan, och våra förväntningar uppfylldes med råge! Framåt andra veckan var vi lite mer avkopplade och flikade in lite annat än fåglar. Lite snorkling och så bestämde vi oss för att testa dykning. Det var jag lite nervös för, men jag är jätteglad att vi gjorde det! Riktigt kul att se koraller, bläckfiskar, sjöstjärnor, muränor, nakensnäckor och massor med färgglada fiskar på nära håll. Jag kan väl inte påstå att jag blev biten på samma sätt som av forspaddlingen, men jag kan mycket väl tänka  mig att prova igen när vi reser till något varmt land. Det enda som var tråkigt var väl möjligen att man inte kan prata om allt man ser där nere, det blev bara en massa pekande. Det var också lite svårt att kontrollera flytförmågan till en början - första dyket kände jag mig som en jojo som åkte upp och ner hela tiden. Andra dyket gick det bättre!

Bilder från resan finns här :

Resa - oman 2011

En ny leksak

Vi ska ut och resa. Den här gången slår vi på stort och åker till Oman! Varför nu detta? Jo, där finns en massa rara fåglar. Europas övervintrare möter afrikanska arter på utflykt, typ. Plus de inhemska arterna då. Sedan hoppas vi på lite snorkling och att få se rockor, delfiner, skölpaddor och kanske en och annan knölval passera utanför kusten. Det har nämligen andra fågelskådare sett som varit där. En tubkikare är bra till mycket!

Det ska också bli väldigt, väldigt skönt att vara lite ledig. I år har jag nämligen bara haft tre veckors semester - en i april, en i maj och en i juli. Sedan var jag ju sjuk hela juni, men det var inte direkt någon vilsam upplevelse. Det är därför inte konstigt om energinivån är lite låg just nu!

Denna resa har fört med sig en del prylinköp. Däribland en gps, som jag just nu försöker ladda med kartor över de tilltänkta utflyktsmålen. Alltid kul med nya prylar :D

Teaser

Jag utlovade ju en liten teaser för fågelstugan. Färgen har varit väldigt trög på att torka eftersom det är lite kallt i vårt garage, men idag blev det dags för det andra lagret färg. Hela stugan får ni inte se förrän den är klar, men här kommer en liten teaser:

Vilken del av stugan det är får ni fundera ut själva :P

Att det inte blivit något bloggat under veckan beror också på att jag haft ohyggligt mycket att göra på jobbet. Jag har försökt få ihop en ansökan till Naturvårdsverket om pengar till att skriva en ansökan om EU-pengar för ett häftigt naturvårdsprojekt i Vänerskärgården. Deadline för ansökan blev en månad tidigare än väntat, och kom med relativt kort varsel med tanke på hur mycket jobb som måste göras. Denna vecka har därför spenderats vid datorn med att göra grova gissningar utifrån bristfälliga underlag för en preliminär projektbudget. Igår var det bara till att jobba så länge som behövdes, och det som skickades in kändes åtminstone så klart som vi kunde få det. Hoppas det räcker för att få skrivarmedel, då kan vi sätta igång med den verkliga planeringen!

Nördigt

Den stora fågelmatningen till baksidan börjar ta form. Allt är sågat, slipat och monterat och nu är det bara målningen kvar. I ett hörn i garaget stod några gamla färgburkar från när huset målades för något år sedan. Otroligt nog var färgen fortfarande i användbart skick, och nu är det första lagret färg på stugan. Det är faktiskt nästan pinsamt nördigt med en fågelstuga i samma färger som huset. Men så blir det :)

Äntligen

Idag var jag äntligen ut i min blå pärla igen. Eftersom Per ville ut och fågelskåda alldeles orimligt tidigt var jag på jobbet redan 05.45 i morse. Det positiva med det var att jag kunde gå hem redan vid tretiden (hurra!). Det gäller att ta vara på allt dagsljus man kan få den här tiden på året!

Våra vänner fåglarna

Den här helgen är vi äntligen hemma och pysslar lite. Nu ska fågelmatningen komma på plats! Mesarna har kalas hos grannen som redan fått upp både talgbollar, jordnötter och solrosfrön. Jag har hängt upp några talgbollar utanför köksfönstret som genast blev väldigt populära, men i groventrén står det säckar med solrosfrön och hampfrö som också ska ut. Vi har inte hittat någon riktigt bra foderautomat, så idag var vi och handlade plywood och lite småvirke för att bygga en egen. Det blir imorrn, det!

Vi var också på perenn-rea. 70% rea på det frusna elände som fanns kvar ute, så vi shoppade loss och hoppas att något överlever till våren. När det är billigt kan man ju chansa på några sorter som ligger lite på gränsen, jag ska bädda fint åt dem så finns det nog en chans att de överlever. Vi får väl hoppas på en bra vinter med lagom mycket snö som isolerar. Dessutom blev det lite lökar, några narcisser och en påse tulipa tarda. Sedan stora lila allium-bollar som jag hoppas ska bli en färgklick i trädgården nästa år. Rabatterna här är inte riktigt i ordning än, så jag har stoppat ner lökar lite här och där. Jag lär väl ha glömt var jag satte dem till våren, det är alltid spännande att se var saker och ting tittar upp.

De här lådorna har min far snickrat ihop, och min mor var här några dagar och hjälpte till att börja fylla dem med lite kompost. Nu ska det fyllas på med jord, och i vår ska jag sätta över lite plast för att få fina drivbänkar. Tomater och sådant ska det bli här! Egentligen borde jag på med falu rödfärg runt hela lådorna också, får väl se om det blir i år eller i vår....

Att apa sig

Igår hade kamratföreningen på jobbet prova-på klättring på klätterväggen i Tingvallahallen. Det var ännu roligare än jag hade förväntat mig. Jag har ju testat några gånger förut, och känt att det där nog skulle kunna vara riktigt kul, men inte fortsatt för jag har så mycket annat för mig som också är roligt. Nu kändes det som att jag kanske inte kan stå emot längre - det måste bli fler gånger.

Kanske beror det på att jag är lite starkare i bål och överkropp nu än jag varit förut, kanske var det väggen som var alldeles lagom utmanande, jag kände i alla fall att det gick mycket bättre än förväntat! Jag klarade sådant jag inte trodde jag skulle komma förbi, och det är ju alltid roligt.

Nu hoppas jag på fler tillfällen att bejaka apan i mig, men ikväll ska jag först försöka hitta groovet på streetdance-passet.

Tä röj ena linja

Ena linja = en rågång, gräns mellan två skogsskiften.
Den här helgen har vi haft arbetshelg vid sommarstugan. Det har byggts brygga, eldats rishögar och dasset har rätats upp. Dessutom jobbade vi hårt med att leta fram gamla rösen kring inägan vi bytt åt oss som ligger strax ovanför stugan. Det är ingen som vetat riktigt var gränserna gått, men vid några anslutande skiften fanns två hörnrösen och ett rör att utgå ifrån. Med hjälp av kompass och karta syftade och stegade vi oss fram till var övriga hörn borde vara och började leta efter fler gamla rösen. Marken här är bara sand, så hittar man sten är det någon som släpat dit den av en anledning. Det är en skattjakt att leta fram gamla rågångar, och när vi hittade röse efter röse runt nästan hela inägan så kändes det som att hitta guld! Nu är mossan borta och nya fina störar uppe runt vårt hopplöst oregelbundna lilla skogsskifte.

Attitydproblem?

Jag började på en kurs igår. Streetdance på medborgarskolan. Jag dansade showdans på gymnasiet, men när jag räknar efter så har det hunnit gå 10 år sedan dess.

En stor del av streetdance är attityden. Groovet. Som dansledaren sa: när ni får dansa fritt i början så ser jag ju att ni har det, men när koreografin börjar så blir en del av er väldigt stela. Och så blir det ju när man är fullkomligt upptagen med att komma ihåg vad man ska göra.

Det gick ändå förvånansvärt bra igår, även om attityden var långt borta! Och nästa gång, då jäklar, då ska jag rota fram både groove och swag att komplettera stegen med :D

Här vill jag inte paddla

...men visst är det vackert! Förra helgen gjorde vi en härlig utflykt till Älvdalens skjutfält. Inga skjutningar, bara vandring. Vi bodde på Navardalens vildmarksstation, ett stf-vandrarhem utan el och andra moderna bekvämligheter. Vi hade stället för oss själva och njöt i fulla drag! Bilden är från Rotensugnet, ett av flera besöksvärda naturreservat på skjutfältet. Vi promenerade också upp på Storvarden, och tog en tur genom Långsjöbliks naturreservat. Det roligaste var nog lavskrikorna, men det är också en lisa för själen att få promenera genom fullvuxen skog som får genomleva sin fulla livscykel. 

Omstart

I alla fall för den här bloggen. Efter att ha varit less på allt vad datorer heter ett tag, så börjar suget att skriva komma tillbaka. En liten aning i alla fall. Så nu gör jag ett försök att få fart på den här fullkomligt döda bloggen igen, få se om någon hittar tillbaka. Jag lovar inget, men förhoppningsvis kommer det något inlägg med någorlunda uthärdliga mellanrum ;)

Piller

För att följa ortopedens råd och få komma till en person som kan sätta en spruta på rätt ställe i höften med hjälp av ultraljud, så var jag tvungen att gå via vårdcentralen i Rud. Jag avskyr att behöva gå tillbaka till början igen med en ny läkare, när man varit hos någon annan - mer specialiserad på rätt åkomma - som sagt vad som behövs. Men för att få ta det på högkostnadskortet och slippa punga ut med en massa pengar för att göra det privat, så krävs att jag går "rätt" väg. Alltså via vårdcentralen och en annan läkare.

Det första den nya gubben sa var att han tyckte att jag skulle skära ner på den hårda träningen. Med desperation i rösten förklarade jag att jag inte tränat på tre månader, förutom rehabiliteringsträning då, och till slut insåg han väl också att jag kanske redan hade kommit en bit på väg. När han väl insett att jag redan går hos sjukgymnast, har provat fullständig vila en längre period, antiinflammatoriska, rehabiliteringsträning och ÄNDÅ inte kommer någonvart med den förbaskade muskeln, då kom han till ungefär samma slutsats som ortopeden jag redan varit till. Att det behövs något starkare. Han ville dock inte riktigt skicka mig vidare för injektion riktigt än, utan gav mig istället recept på starkare piller.

Nu blir det alltså några veckor på en liten pillercocktail, och jag hoppas verkligen de har effekt. Och ännu mer hoppas jag att jag slipper må illa av dem - jag är rätt lättpåverkad och har lite svårt för såväl alkohol som koffein och värktabletter, och undviker åtminstone de två sistnämnda i möjligaste mån. Det krävs inte så mycket för att jag ska bli disig, så att säga. Det räcker med en halv kaffekopp till fikat för att jag ska bli alldeles stissig och läskigt ofokuserad, och efter en hel kaffekopp är jag alldeles skakis.

Vi får väl se hur det går. Funkar inte det här, så har läkaren sagt att jag ska få en remiss för steroidinjektion. Jag vet inte vad som är bäst, jag hoppas att de vet vad de håller på med. Själv vill jag bara att det här ska släppa så jag kan springa igen. Det är ju barmark ute! Tack och lov har sjukgymnasten satt ihop ett rätt bra rehabprogram, som tillåter cykling i alla fall.

Stenåldersträning

Jag har just läst Outside träning. De två sista artiklarna handlar om stenåldersträning. Att lära kroppen röra sig naturligt och klara oförutsedda rörelser, klättra över stock och sten, hoppa nerför en brant, forcera en mosse. Jag håller med, det är bra träning. Men det är inte något nytt, eller revolutionerande. Det är bara något som varenda orienterare hållit på med flera gånger i veckan, år ut och år in. Det vore väldigt kul om fler kunde upptäcka det roliga med att springa i skogen, och jag hoppas verkligen det slår.

Det där med barfotalöpning i tunna skor är inte heller något nytt, förresten. Det har orienterarna också pysslat med i många år. Har du provat ett par orienteringsskor nån gång, så vet du att det gör ont att springa på hälarna. Det är framfotslöpning som gäller, med fotisättning som lämnar utrymme för oväntat mjuka eller hårda nedslag.

Nu väntar jag bara på att nån ska upptäcka att det där med att finna en självvald väg i skog och mark, det är något verkligt häftigt det. Undrar bara vad man ska kalla det då?

Att bråka med Magnus

Adduktor Magnus, alltså. Det är tydligen senfästet till denna muskel som inte alls trivs med situationen. Nu har jag träffat en ortoped som verkar vara bra, och han tycker att jag ska prova att få en spruta kortison i senfästet för att få bukt med inflammationen. Nu hoppas jag bara att det går att fixa en tid för det inom rimlig tid. Det behövs nämligen ultraljud för att se till att kortisonet hamnar på rätt ställe, eftersom det är en så pass liten punkt som krånglar.

Förhållandevis positivt är att jag kan träna under tiden - jag kan liksom inte göra det så mycket värre. Eftersom det redan hållit i sig så länge och vila inte hjälpt så är det bara att börja varva upp lite med sånt som inte gör ont. Dessutom ska jag fortsätta stabilitetsträningen med sjukgymnasten. Förmodligen har den onda muskeln fått jobba övertid eftersom jag är svag i andra muskler i närområdet.

Jag tänker göra det bästa av situationen, och se till att dra igång grundträningen i rätt takt för att bädda ordentligt för resten av kroppen så jag inte bara går från en skada till en annan i sommar.

Liket lever

Om än knappt. Det blir inget skrivet här, för det är så tråkigt när jag inte kan träna. Det blir bara en massa gnäll, och det vill jag inte betunga eventuella läsare med.

Sjukgymnasten har inte lyckats få ordning på den eländes höftböjaren, så nu ska jag träffa en ortoped. Vila, antiinflammatoriska och akupunktur har inte haft någon som helst effekt, så nu är det slut på vilandet. Lagom uppbyggande träning så cirkulationen hålls igång ska kompletteras med stabilitet på boll. Sen får vi se vad ortopeden säger.

Det ska bli skönt att börja träna lite igen, jag har fått stålsätta mig för att hålla mig tillräckligt lugn här. Nu har jag dock dragit på mig en riktigt rejäl förkylning, så jag har legat hemma med neddragna persienner i över en vecka. Idag var jag till jobbet på förmiddagen men är helt slut så jag gick hem efter lunch. Får se om jag orkar dit imorrn, eller om jag ska till vårdcentralen istället. De kan väl inte göra något, det är väl ett elakt virus bara, men ska jag vara hemma från jobbet längre så behöver jag ett läkarintyg.

Är det nåt mer som hänt? Jo, just det! Vi har köpt hus :D

Tålamod är en dygd

...som kan löna sig ibland. För efter att ha provtränat lite här och där utan att tycka att det varit värt att köpa något träningskort så har det löst sig på andra sätt. Dels har vi fått tillgång till gym gratis genom jobbet (och får dessutom träna där en timme i veckan på arbetstid), dels börjar multisportklubben med spinningpass i SATS lokaler på måndag. Perfekt! Nu ska jag bara få ordning på min höftböjare så jag kan börja träna också... 

Efter en veckas påtvingad vila och inflammationsdämpande piller och därpå en veckas förkylning så känns den förbaskade höftböjaren nämligen inte det minsta bättre. Precis lika illa som förut. På måndag blir det en tur till sjukgymnasten igen få se vad hon hittar på härnäst. Ytterligare en sak som är bra är förresten att jobbet betalar hälften av hennes avgift, så besöken kostar bara 50 kr för mig. Nu gäller det bara att det hjälper också. Jag tror som vanligt mer på stärkande övningar än på ren vila, så för min del är det nu det börjar.

Nytt jobb, ingen träning

Det har varit väldigt skönt att vara ledig ett tag, men det blir lite tjatigt i längden. Därför var det väldigt kul att börja jobba igen, och väldigt skönt att känna så med tanke på hur jobbtrött jag var i höstas! Det ska bli kul att komma igång igen.

Tyvärr har dock höstens flyttande, fältjobbande och ojämna träningsmängd överansträngt en höftböjare så nu är sjukgymnastens order en veckas vila och inflammationshämmande, och sen får vi se om det går att börja träna lite lätt. "Det kommer att bli bra men det kan ta lite tid. Man får ha tålamod." Jaja, jag får väl hoppas på att höften blir bra innan jag går överstyr av träningsabstinens.

Hur mycket får träningen kosta?

*Varning för osammanhängande grubblerier utan slutsats.*
Det är naturligtvis en jättesvår och högst individuell fråga. Jag letar efter en värdig ersättare för mitt kära Friskis i Falun, och det är inte helt lätt. Jag är ju sån att jag bara tränar inomhus de mörka månaderna av året, och helst inte ens då. Nu råkar det ju vara så att jag har en tendens att dra på mig skador när jag inte kör lite styrka, vilket jag fått känna på nu igen. Jag försökte inbilla mig att kombinationen av alla mina idrotter borde ge en allsidig träning - men har istället insett att det ger möjligheter att få ont lite överallt istället. Nu är det alltså skärpning igen, och dags att träna styrka regelbundet.

Jag har provtränat på SATS som ligger närmast där vi bor nu. Det är nytt, fräscht och trevligt i största allmänhet. Vore riktigt trevligt att kunna kvista över dit nu under vintermånaderna så det blir tränat även när vädret känns lite sämre och jag inte orkar dra mig iväg till längdspåren. Frågan är dock om det verkligen är värt att betala 5000:- om året för ett träningskort med 12 månaders bindningstid? Visst säger ni, det kanske inte är så mycket, men frågan är ju hur mycket JAG kommer att utnyttja det? Jag har ett utmärkt pilatesprogram (nåja, några att variera med också) och en balansboll som var ett mycket bra inköp, så bålstyrkan klarar jag egentligen ändå. Likaså övrig styrka - och jag kan säkert gå på cirkelträning med ol-klubben eller liknande. Förmodligen är det inte värt de där 469 kronorna per vecka för att kunna gå på ett och annat gympapass och spinning på vintern, och att få lite styrketräning emellanåt.

Alternativet är naturligtvis Friskis här. Ideell förening tilltalar mig, det är billigare, det går att köpa kort för begränsad tid. Det ligger dock på andra sidan stan, och då blir det sällan särskilt utnyttjat. Jag ska testa de andra anläggningarna härikring också, få se om jag fastnar särskilt för någon. I slutänden brukar dock närmast vara bäst, och det är därför jag fortfarande grubblar över om det ska bli SATS ändå. Grubbel, grubbel.