Nå, hur gick det då?

Det är väl ingen som lyckats missa att jag stod på scen förra lördagen, så mycket som jag tjatat om den spelningen. Inte var jag själv heller, utan vi var ett fyra personer starkt band och därtill en åtta (?) personer stark kör.

Publiken strömmade till, så till den milda grad att starten blev uppskjuten en kvart för ommöblering. En bra början! Nerverna var väl inte helt i ordning, men det är som det ska vara en sån här kväll. Det kändes att det var lääänge sen jag stod på scen, och jag ska väl erkänna att jag någon sekund undrade varför jag utsätter mig för det här. När vi väl börjat spela släppte dock nervositeten gradvis, och snart undrade jag varför jag någonsin slutat. Så jäkla skön känsla! 

Ett smakprov på hur det lät: 

Pilgrim spelar Halling Höl i hövve i Gamla kraftstationen i Deje from Jenny Sander on Vimeo.

Allra bäst är det mot slutet av konserten. När nervositeten runnit av en, allt har gått bra och man inte längre måste påminna sig om att le mot publiken. De sista låtarna går alldeles för fort förbi, och när applåderna strömmar över en vill man inget hellre än spela mer. 

Som tur är så är de andra i bandet lika inspirerade också, och ett flertal nya låtar har tillkommit av bara farten här efter spelningen i Deje. Vi får hoppas det blir fler gånger!

Folkrock i Deje gamla kraftstation - kom och lyssna på oss på lördag!

Jag har blivit inblandad i ett musikprojekt. Ett sånt där som man spånar om med trevligt folk man träffar på nån kurs, men som aldrig brukar bli av. Den här gången kom det dock ett telefonsamtal några månader senare. "Jag har hittat en så förbannat häftig lokal", sa han. "Jag kände att här måste jag bara dra ihop nåt. Vill du vara med?"

Inte kan man säga nej till nåt sånt. Det hela har sedan gradvis formats och omformats till ett riktigt bra resultat, om jag får säga det själv! Bandet blev till slut fyra personer starkt: undertecknad på fiol. Rino som är en riktigt mångsysslare, grym på säckpipa, mungiga, flöjt, mandolin m.m. Magnus kan få den mest slätstrukna låt att rocka med sina gitarrharmonier, och Fredrik är en ypperlig trummis med känsla för folklåtar. Lägg till det en riktigt bra kör med egen ståbasist, så förstår ni att det här kommer bli ett evenemang man inte får missa.

Kom därför till Deje på lördag kväll, 19.00! Beställ biljetter om ni vill vara säkra på att komma in, lokalen är inte jättestor i golvyta (men desto högre i takhöjd). Det är värt att komma hit bara för att se lokalen med all konst, för den delen! Gott ekologiskt, närproducerat fika har dom också.

Här finns mer info om det hele:
https://www.facebook.com/events/1449028282046925/ 

Blomsterprakt i trädgården

I år har vi lyckats alldeles särdeles bra med sommarblommorna. Humlorna är mycket tacksamma! De försvinner helt och hållet in i lejongapen och fingerborgsblommorna, fladdrar från blomma till blomma på stäppsalvia och timjan, och frossar på honungsörten som vi planterat bara för dem. Häromdagen såg jag en humla rulla sig hel och hållen i blommorna på vår Hypericum 'Gemo', en vackert gulblommande buske som bara trivs bättre ju torrare och varmare det blir. När humlan rumlat klart i blommorna vinglade den iväg över gräsmattan - kan humlor bli onyktra, undrade jag?

Fler bilder.

 

Sportkullan AR - ett långt multisportäventyr från Älvdalen till Mora

Förra helgen körde jag multisporttävlingen Sportkullan AR, längsta klassen förstås :) Jag hade en fantastisk dag där jag kände mig ruggigt stark - i alla fall efter att benen hämtat sig från den tuffa starten upp mot Rämma. Förutom de trötta benen på cyklingen på första sträckan så hade jag nog inte en svacka. Helt underbar känsla. 

Jag har siktat på sportkullan sedan tidigt i våras, när Ida fixade sponsorer till anmälningsavgiften och vi anmälde fyra lag från klubben. Som det ofta blir så droppade dock några lagmedlemmar av, och jag var rädd att jag inte skulle få ihop något lag till den längsta klassen. Eva-Lisa och Ulrika kom dock in som räddande änglar och ville gärna utmana sig själva, trots att de inte kört något av den här längden förut. Vi hann inte träna ihop alls nästan, utan det mesta fick lösas genom en mängd meddelanden över facebook. Målet var därför att ta sig runt banan, att hålla en takt som vi orkade med och att helt enkelt röra oss framåt hela tiden, något som vi lyckades väldigt bra med.

Segrartid var beräknad till ca 9 timmar, men där uppfyllde vi inte riktigt banläggarens förväntningar. Segrande lag KMS Team Ullmax 1 gick i mål efter knappt 14 timmar, och mitt lag KMS Team Ullmax 3 var ute hela 16 timmar. Det blev alltså en riktig heldag ute i skogarna!

Jag hade inte velat stryka en meter av banan - den var riktigt fint lagd och vi njöt av vyerna som öppnade upp sig när vi kom till en ny utsikt. Utsikter var det för övrigt gott om, och vi fick plocka en del höjdmeter på cykeln! Allra mest tid och km tillbringades på cykelsadeln. Här ser ni hela banan med våra vägval; det lila strecket indikerar mtb, det gröna löpning och det blå madrasspaddling.

Hela banan, med våra vägval. 

Vi startade kl 07.00 på Älvdalens flygfält. Efter starten på flygrakan visslade vi till och från på Top Gun-temat resten av dagen. Det var många höjdmeter till ettan, och vi valde att ta asfaltvägen. Det var ett bra val och trots mina trötta ben som inte gick sådär särdeles snabbt uppför så låg vi tvåa här. Upp till tvåan blev vi sedan ikappcyklade, och låg på tredje plats resten av den här cykelsträckan. 

Jag tycker det var roligt att vi fick en sträcka riktig orientering. Tyvärr fick en av mina lagkompisar krampkänning när vi kom ut i skogen, så vi fick satsa på att försöka ta oss fram så fort låren tillät. Jag orienterade i alla fall bra, spik på.

Dags att cykla igen - ut på den långa cykelsträckan. Efter ett mindre bra vägval på en stig ut från växlingen - här hade asfalten definitivt gått snabbare - fortsatte det bra. Här valde vi att släpa cykel för att korta vägen mellan kontroll 11 och 12, ett bra val eftersom det var riktigt lång omväg annars. Det var lättsläpat hela vägen, och det tjänade vi på. Ulrika råkade ut för en lite läskig grej mellan 9 och 10 när hennes bakhjul började wobbla i en lång nerförsbacke. Det var halvvägs ur den ena dropouten, och det var verkligen tur att det inte lossnade i full fart. Det hade kunnat gå illa! När vi grejade med detta blev vi omcyklade av KMS Ullmax 2, och nu låg vi fyra och sist resten av tävlingen.

Stärkta av det lyckade släpandet så valde vi att chansa på ett till vägval rakt genom terrängen. Jag skulle ha lyssnat på magkänslan som sa att det nog inte var någon bra idé (när något heter "oxbrottet" på kartan kanske man ska dra öronen åt sig), men det var ju så långt runt... nåväl, vi stegade på över myren och gjorde det bästa av situationen. Framåt kom vi ju i alla fall! Sedan var det bara avslutningen kvar, och där valde vi att kliva uppför i slalombacken i Grönklitt i etapper, vi siktade på djuren i barnbacken och betade av dem ett efter ett. Jag var fortsatt oförklarligt pigg, så jag hjälpte till att snodda cykel så gott det gick uppför backen.

Nu hade vi klarat av de långa cykelsträckorna och hade den långa löpningen kvar. Tyvärr kom krampkänningarna tillbaka för Eva-Lisa, och i kombination med en rejäl energisvacka så gick det inte fort på denna sträcka. Vi jobbade oss dock konstant framåt, och stod inte stilla många sekunder ens när det var som tyngst. Jag har ju kört sånt här förr, men det hade inte mina lagkamrater, och jag är imponerad över hur dom jobbade sig igenom svackorna. Själv fortsatte jag vara pigg och stark, och försökte hjälpa till att snodda så mycket det gick. Kramp är dock svårt - då hjälper det inte med draghjälp. Äntligen var vi framme vid växlingen till madrasspaddling, och där väntade lätt oroliga tävlingsledare och support som förväntade sig sura och trötta miner. Inte då! Vi var väl kanske inte fullt så glada på den här sträckan som tidigare, men det var inte nåt större fel på humöret. Hur underbart var det inte att nu få lägga sig på luftmadrass och flyga nerför forsen? Vila benen, svalka sig från värmen och dessutom ha riktigt roligt. Rekommenderas!

Nu kändes det som vi bara hade spurten kvar, och uppiggade satte vi oss på cykeln igen. Ulrika bjöd på marsipanrosor i växlingen, och vi kände att nu är det ingen tvekan om att vi fixar resten. Vi valde att släpa cykel en liten kortis igen, och det tjänade vi nog en hel del på. 

Sista biten in mot Mora var riktigt fin cykling på fantastiska stigar. Såna där barriga smala stigar utan en enda rot. När vi kom in till Öna för att växla till luftmadrass igen var solen på väg ner och nu var det lite småkyligt. På väg ut mot älven skrämde vi en bäver som plaskade till ljudligt med svansen. Vi valde att jogga genom campingen med madrasserna och nu höll benen faktiskt fortfarande för att jogga genom Mora via Gustav Vasa-statyn med den sista kontrollen och sedan till målet, påhejade av partygäster i den sena lördagkvällen. Kl 23 ungefär var vi äntligen i mål, efter 16 timmars tävlande. Bitvis jobbigt, hela tiden roligt och framförallt hela tiden med helt rätt inställning. Tack till mina lagkamrater som kämpade sig igenom och hela tiden höll humöret uppe även när det var lite tungt, och tack till Per och Börje som körde cyklar, pumpade luftmadrasser, försökte trycka i oss mat och hejade på oss vid växlingarna! Det blev en lång dag även för supporten. 

Magisk nattcykling

Karlstad multisport kör varje år ett cykelpass som sträcker sig från skymning till gryning - Dusk to Dawn. Jag har inte lyckats vara med på detta tidigare, men jag har sett bilder och film från passet som verkat väldigt lockande. I år skulle jag därför med, trots att jag var lätt sliten efter helgens bröllopsfirande och trots att jag var tvungen att jobba dagen efter.

Vid kl 21 samlades ett tjugotal cyklister på Kasernhöjden och vi rullade norrut mot I2-skogen. Det började bra med att vi tappade bort varann redan här i crossbanan, men snart var vi återsamlade igen. Passet skulle gå väääldigt lugnt sades det, men rutinerade rävar påpekade också att det sällan brukade bli så. Första timmen var det bitvis lite väl snabbt för mig för långpass, pulsen och mjölksyran sköt i höjden några gånger. Jag kände mig ändå förvånansvärt pigg, nog mycket tack vare den underbara kvällen! Sol, varmt, vindstilla. Helt perfekt. Himlen blev bara vackrare och vackrare allt eftersom solen sjönk. 

Efter att vi passerat flygplatsen var det dags att slå på pannlampan. Det dammade så ögonen tårades på de torra grusvägarna. När solen gått ner kom också kylan smygande. Det kändes dock inte av så länge vi cyklade på. 

I backarna in mot Kil cyklade jag och Linda och snackade, och vips hade vi tappat draget. Vi anade röda baklyktor i fjärran, och följde dem. Vi visste ju att vi skulle till nattfikat vid Frykstabacken. När vi kom ikapp var det dock bara två till vilsna cyklister som blivit avhängda. Vi rimgde de andra, och fick höra att de höll på att släcka en skogsbrand. Jag trodde dom drev med oss, men när vi sedan sammanstrålade igen hade de faktiskt bildbevis. Tro på fan. Och det missade jag, skogsbrandsspecialisten. 

Nu kom vi till fryksta slalombacke där det var dags för fika. Nattfikat är, åtminstone för en del, detta events viktigaste deltävling. Det pratas om prinsesstårtor och liknande från föregående år. I år var det inget snack om vilka som vann; två av killarna hade släpat med duk, ljuslykta, vinglas, bubblande cider i glasflaska, smörgåstårta(!!!) och gasköket och depresso-maskinen för den avslutande espresson. Jag tror de dödat fikatävlingen nu - vem kan toppa det?

Efter fikat delades gruppen i två. Jag valde att köra hem mot Skived, och slog följe med den grupp som körde över Apertin och Hyn mot Karlstad. Det var rätt val - efter fikapausen stelnade mina ben till rejält. Efter att mina kamrater svängt ner mot Karlstad till hörde jag en kärrsångare i buskmarkerna söder om Norra Hyn. Månen anades bakom några molnslöjor och solen var på väg uppåt igen bakom horisonten. En fin avslutning på en magisk tur, 4 timmar och 6 mil blev det för mig. En bra genomkörare inför Sportkullan AR.

Orientering ftw!

Fasen vad gött det är att orientera!

Kroppen har varit tung på sistone - det blir ju så när man trappar upp träningen efter en viloperiod. Helgen som gick blev det två cykelpass eftersom ena fotleden varit lite ond vid löpning på sistone. Vilan verkar dock ha gett önskad effekt - inga känningar av den idag. Kroppen kändes också stark idag - och ju längre in på banan jag kom desto starkare kände jag mig. Mycket skönt att äntligen få lite belöning för slitet! Jag hade en hård fight med en gubbe som till en början låg framför, men mot de sista kontrollerna så hängde jag av honom.

Cykelbenen är dock inget att hänga i julgranen. I lördags blev det en lite mer teknisk tur, och i söndags försökte jag köra cykelintervaller med mål att försöka få upp pulsen bra på 4x4 min intervaller med 2 min vila. Grusväg är ju inte något jag håller till på frivilligt, men jag inser hur plågsamt årets stora tävlingsmål kommer bli om jag inte kör lite sådant också, och då får man stålsätta sig. Att få upp pulsen i någon sorts närhet av önskad zon visade sig dock vara alldeles omöjligt. Benen satte stopp långt innan flåset började protestera. Nåja, intervaller blev det i alla fall, och låren pirrade skönt sedan på kvällen. Det gör de för övrigt nu också efter orienterandet.

Jag blir alltid förvånad när jag ser vilken skillnad det är på puls när jag orienterar jämfört med cykel och stiglöpning. När jag orienterar ligger jag utan problem på snitt 180 relativt bekvämt över längre tid - när jag cyklar får jag ju knappt ens upp pulsen i närheten av detta vad jag än gör. Och när jag springer stig är det för jäkla jobbigt att ligga där uppe - jag behöver en mental uppgift som distraherar och motiverar tror jag. Eller så är det helt enkelt den variation man får automatiskt när man orienterar - det är ju ständiga justeringar i tempo och löpsteg utifrån teknisk svårighet och variationer i terräng och underlag.

Jobb och datortrötthet

Här händer det inte mycket... jag skyller det på jobb, jobb och åter jobb! Det sista jag vill när jag kommer hem är att sätta mig framför datorn igen, särskilt denna tid på året. Det är nog också vårvädret som gör att det blivit en paus i bloggandet igen. Costa Rica-minnena får stå tillbaka för mer aktuella upplevelser, och så vill jag naturligtvis ha det också!

Vill ni veta vad jag gör på jobbet så får ni följa denna sida: http://lifevanern.se 
Det är ett jäkligt kul jobb jag har, även om det också är rätt ansträngande!

Kustfåglar och värme i Ensenada

Trötta släpade vi oss upp vid 05.40 för en sista tur i Villa Lapas trädgård före frukost, vår tredje dag i Costa Rica. Det lönade sig när en painted bunting väckte oss med sina fantastiska färger. Efter frukost packade vi in oss i bussen för avfärd mot Ensenada, längre upp längs Stilla Havs-kusten vid Nicoya-bukten. De sista 17 kilometrarna till Ensenada gick på en knölig och dammig grusväg, och det tog sin lilla tid att ta sig fram. När vi stannade för att titta på ett gäng vrålapor i ett träd slog en stekande hetta och rött damm emot oss när vi klev ur bussen - ett helt annat klimat än den fuktiga värme vi haft i Villa Lapas. I ett lilablommande träd fanns förutom vrålapor också flera kolibrier. Det var svårt att artbestämma dem till en början, små och snabba och högt upp i grenverket, men med lite tålamod så fick vi så småningom rätsida på dem. En cinnamon hummingbird utmärkte sig genom den kanelbruna undersidan, och green-breasted mango var också lätt att känna igen med den mörka strimman på bröstet. 

Landskapet var här småkulligt med spridda träd, savannlikt med det torra bruna gräset. Det fanns många haciendor efter vägen med stora betesmarker, men vi såg ingen boskap nu. Det blev många fågelstopp där vi bland annat såg tre double-striped thick-knees på rätt nära håll genom bussfönstret.

Väl framme på lodgen flyttade vi in i trevliga bungalows med hängmatta på terrassen. Hängmattor fanns på de flesta lodger och där var det trevligt att koppla av med ett öra spetsat mot fågellivet. Rufous-naped wrens var i full fart med bobyggande, väldigt charmiga och pratsamma fåglar som gärna kom in på terrassen. I bungalowen fanns också diverse små myror, så här förlorade vi en chipspåse och ett paket kakor innan vi insåg att det inte räckte med att knyta igen påsarna. Det gällde att hermetiskt tillsluta förpackningen. Vi hade tagit med ett gäng ziplock-påsar som visade sig fungera bra för att hålla myrorna ute. 

Vi var möra i värmen och här hade vi hela tre nätter. Därför unnade vi oss några timmar vid poolen varje dag under de heta eftermiddagstimmarna. Kikaren var dock alltid med och även vid poolen siktades såväl black-headed trogon som squirrel cuckoo, three-wattled bellbird och diverse annat roligt. Great-tailed grackles kom till poolen för att bada, hela tiden med ett vaksamt öga på oss.

Framåt sen eftermiddag var det dags för en ansträngning igen i värmen, en promenad i hotellets närhet. Vid ett hus som var skyltat ”SPA” var träden fulla av kalkongamar och ovanför oss cirklade mängder med fregattfåglar. Här hittade vi också två ferruginous pygmy owls i ett träd, söta små sparvugglor.  

Ute på udden nedanför hotellet fanns ett tak över ett bord med bänkar dit det var skönt att ta med en öl och beundra solnedgången. Därifrån kunde man se några små avsnitt av stranden och vi lyckades se en del vadare, bland dem surfbirds och roskarlar. De sistnämnda gjorde skäl för sitt engelska namn (ruddy turnstone) när de vände på stenar som var lika stora som de själva. Härifrån såg vi också en aztectärna bland raderna av kungstärnor på lodgens långa brygga. Tyvärr fanns här också knott, så trots värmen fick det bli långbyxor på kvällen.

På kvällarna gick vi ut med pannlampan för att se vad man kunde hitta. Första natten såg vi inga ugglor, men mycket annat roligt! En common opossum satte tonen och därefter såg vi många tvättbjörnar och två skunkar. Min pannlampa såg glittrande ögon överallt, och vi insåg snart att det var spindelögon som reflekterade ljuset. Många spindlar var det här! Kommande nätter såg vi dessutom någon sorts kanin (troligtvis en eastern cottontail?) och ett piggsvin, och en hel familj skunkar där en stor ledde vägen före tre småttingar. På natten väcktes vi av flera hoande pacific screech owls, en uggla som vi senare såg både på dagkvist och i pannlampans sken på natten.

En groda på middagsbordet fattade tycke för min kikare.

Träningsmotivation

Sticker emellan bland Costa Rica-inläggen här med lite träning! En av tjejerna i multisportklubben har lyckats fixa lagsponsring för några lag till Sportkullan AR - ett multisportlopp för tjejlag som går av stapeln den 12 juli i Mora. Jättekul, och jag anmälde naturligtvis intresse på en gång!  Fyra lag blev det, med några reserver blir det 15 tjejer totalt!

Igår hade vi vår första träning tillsammans. Vi träffades på KMTI för en timmes härlig pannlampslöpning i nysnö på stigar och grusvägar i I2-skogen. Sedan körde vi ett bra pass bålstyrka inne i gymmet innan det blev dags för mat och snack.

Alla verkar vara väldigt sugna och taggade, så jag tror det kommer bli en kul vår. Nu gäller det för mig att börja bygga på distans i lagom takt så inte knän och annat ställer till det. Vi kör AR-klassen vilket innebär ungefär nio timmars beräknad tävlingstid fördelad på ca 3 timmar löpning, 5 timmar mtb och 1 timme madrasspaddling. Det är utlovat lite riktig orientering någonstans längs banan, vilket jag naturligtvis tycker låter alldeles utmärkt.

Några andra mål i form av tävlingar har jag ännu inte bokat in. Förhoppningsvis blir det några orienteringar, och kanske något mer multisportlopp också. Sedan har vi lite som jag räknar som familjeaktiviteter snarare än som tävling. Vi ska först och främst köra stafettvasan om en vecka - ska bli kul! Det har dock varit dåligt med skidträning, så det får helt enkelt ta den tid det tar. Sedan är vi också anmälda till Stockholm tunnel race allihopa till hösten. Jag som skyr asfalt värre än pesten måste väl skaffa mig ett par asfaltsskor och besöka den någon gång emellanåt så det inte blir alltför plågsamt i tunneln. Tänker tillbaka på Broloppet som var det mest plågsamma jag nånsin utsatt mig för - tog över min mosters startplats i sista minuten utan att ha tränat alls för det. Det är ju en lite speciell banprofil, och efter 4 km blandad löpning och 8 km ihållande uppförsbacke så fick jag hemsk kramp i den efterföljande 8 km nedförsbacken och stapplade sista kilometern in mot mål. Aj aj. Kunde knappt gå på en vecka efteråt. Så denna gång ska jag besöka asfalten några gånger i alla fall innan tunnelloppet. Kan ju behövas inför multisportloppen också - de håller ju sig inte alltid i skogen tyvärr.

Dag 2, Villa Lapas och Carara National Park

Testar att lägga in några länkar till wikipedia för att ni ska kunna se hur fåglarna ser ut. Jag har också klippt ihop en liten film från dagen. 

Morgonpromenad upp längs floden från Villa Lapas

Vi steg återigen upp tidigt för att fånga den bästa tiden på dagen före frukost. Det var lite mörkt i trädgården när vi började, men snart kom gryningen och det blev möjligt att artbestämma fåglarna. Tre fiery-billed Aracari och en white-whiskered puffbird var bland de första fåglarna vi såg, vilken start på dagen! Efter en runda i trädgården gick vi stigen upp längs floden, och där kom resans absoluta höjdpunkt. Hugo aviserade att han hörde long-tailed manakins spela, och snart hörde vi dem allihop. Lite längre fram längs stigen lyckades vi hitta deras spelplats, och där var två hanar i full fart med sin dans. Vi smög närmare efter att Hugo försäkrat oss om att det inte skulle störa, och då dök en hona upp också! Hanarna intensifierade sin dans och vi fick en fantastisk uppvisning (film här!). Resan kändes fulländad redan nu och vi hade stora leenden på läpparna när vi gick tillbaka för frukost, lätt försenade.

Meandrica trail

Efter frukost tog vi bussen till Carara National Park där vi tillbringade förmiddagen på Meandrica trail. Nationalparken består av en övergångsnaturtyp mellan regnskog och lövfällande låglandsskog, men Meandrica trail gick genom en yttre zon av parken som tidigare varit del av en plantage. Därför fanns där också bananpalmer och andra rester av plantage-vegetation, och skogen var inte alls lika sluten som i de opåverkade delarna av området. De lövfällande träden var relativt kala den här tiden på året och en del av dem blommade på bar kvist. Hugo berättade också att en stor del av denna skog var översvämmad under regnperioden, och eftersom den senaste regnperioden varit väldigt blöt så hade en del träd ramlat och skapat gläntor. 

Vi såg mycket spännande längs den här stigen, både fåglar och andra djur. Det första vi träffade på var en pale-billed woodpecker , lik vår spillkråka i storlek och form, och en broad-winged hawk som visade upp sig fint. Orange-collared manakin var också en trevlig ny bekantskap, endemisk i Costa Rica och västra Panama. En coatimundi rotade runt bland löven alldeles bredvid stigen, och vi hörde vrålaporna längre in i skogen.

Vi stannade och tog en fika under ett träd där en stor grupp white-headed capuchin monkeys slappade, men vilan blev kort eftersom först jag och sedan Max upptäckte trogoner som obemärkt landat i skogen nära oss. Tre arter blev det på en gång – blackheaded, gartered (splittad från violaceous, som den heter i boken) och slaty-tailed trogon! Jag gillar trogoner – det är vackra fåglar som är lättbestämda! Efter fikat hann vi inte långt längs stigen innan vi stötte på den costa-ricanska motsvarigheten till ett meståg – en mängd olika arter fanns plötsligt överallt runtom oss och det blev en hets att skilja ut alla olika arter. Här var det ovärderligt att ha en guide som kunde hjälpa oss med alla läten.

Mäktiga träd - ansträngande för fågelskådar-nackar.

Stigen ledde fram till ett litet vatten som tidigare varit en öppen flodådra till Rio Tarcoles. Nu var den väldigt igenvuxen och här såg vi inget särskilt. En black-mandibled toucan flög över, en art som vi skulle komma att se på många ställen under resan. Nu var klockan mycket och vi var hungriga. Smått rädda att lunchbuffén skulle hinna stänga skyndade vi oss tillbaka. Nästan vid parkeringen stötte vi dock på en annan grupp som hittat en vit fladdermus hängande under ett bananblad, en rolig bonus. Troligen en honduran white bat?

Efter lunchen valde några att vila, men jag, Per och Daniel följde med Hugo för en andra tur i Carara NP. Denna gång gick vi Universal trail och Sendero Bonita ut till den biologiska stationen där Jaime hämtade upp oss. Universal trail var handikappanpassad och gick genom mer orörd skog. Vegetationen var mycket mer sluten i trädskiktet, vilket gjorde att det inte var lika mycket växter i det skuggade fältskiktet. Här fick vi äntligen se black-throated trogon, en art vi hört hela dagen men inte lyckats få ögonen på. Nu fick vi se både hona och hane. Chestnut-backed antbird var allmän och orädd och vi såg flera på bara några meters håll i dunklet. Den häftigaste obsen här var definitivt en great tinamou som kom smygande mot oss i skymningen (film här!). Vi stod blickstilla, och häpnade över hur den kom närmare och närmare tills den bara var två meter från oss. En oerhörd upplevelse.

Nästan inga växter på marken i den slutna skogen.

Nu var vi rätt trötta, men är man i Costa Rica så är man. Efter dusch och middag var det dags för ugglespaning igen. Jag kämpade bitvis förgäves mot sömnen när vi tuffade iväg i bussen i mörkret. I billyktorna såg vi flera nattskärror – common pauraque. Höjdpunkten var dock en liten uggla som efter lite grubblande bestämdes till ferruginous pygmy owl, väldigt lik vår sparvuggla. Att härma denna uggla var för övrigt mycket effektivt för att locka ut småfåglar i nästan alla habitat. 

Första dagen i Costa Rica

Vi sov gott, tills vi framåt tidig morgon väcktes av en tupp vid fyra-tiden. Vi tvingade oss att sova en timme till, sedan tog nyfikenheten överhanden. Från balkongen i halvdunkelt gryningsljus blev de första fåglarna i Costa Rica en Clay-colored thrush – passande nog Costa Ricas nationalfågel – och en blue-crowned mot-mot. En bra start! Sedan rullade det på. När det ljusnat vid sex-tiden mötte vi upp med Rickard i trädgården och började försöka reda ut vad det var vi såg. Wood thrush, hoffmans woodpecker, orchard oriole och mycket mer - allt var verkligen nytt här eftersom vi inte fågelskådat i Nya världen tidigare. En timme senare mötte vi upp med vår guide Hugo och resten av gänget och vi tog en andra runda med ytterligare några nya arter i den stora trädgården som var full av slingrande gångstigar och vackra blommor.

Trädgården vid Hotel Bouganvillea utanför San José

Efter frukost packade vi in oss i bussen och for västerut, mot Stilla havs-kusten. Ju längre ner vi kom, desto varmare blev det. Morgonen hade varit lätt kylslagen men nu passerade termometern definitivt 25. I ett litet samhälle stannade vi vid en park för att spana ugglor. Det blev ingen uggla, men istället en tvåtåig sengångare som låg som en raggig hösäck i en grenklyka.  

Bilresan ner mot kusten tog längre tid än aviserat, och det skulle bli ett återkommande tema. Vi konstaterade snart att både längd- och tidsangivelser i Costa Rica bör multipliceras med en faktor på 2 eller 3 för att närma sig svenska motsvarigheter. Vid bron över floden Tarcoles blev vi avsläppta för att promenera över bron tillsammans med mängder av andra turister. Magneten här var de många krokodilerna som låg med gapen öppna längs flodens stränder, men vi hittade också resans enda smooth-billed Ani och vår första trogon. Detta kändes ärligt talat som ett onödigt stopp med undantag för anin - trafikfarligt och massor med folk. Krokodiler fick vi sedan se mer av på båtturen.

Krokodiler i Tarcoles river

Vid Villa Lapas väntade lunchbuffén på oss. Ris, bönor, kokta grönsaker och stekta bananer kompletterat med antingen kyckling, fisk eller kött skulle bli standardmat på resan. Oftast bjöds vi på enkel men god mat som mättade bra. Vi var nu sugna på att skåda mer, så vi slängde i oss maten och skyndade oss ut i trädgården. Runt hotellet var det högvuxen skog och i svackan nedanför trädgården rann en flod. Själva trädgården hade många stora träd och buskar och där fanns gott om fågel. Områdets specialitet var populationen av röd ara, och det dröjde inte länge innan de första flög över oss, högljutt kraxande. Vi såg sedan många flyga över under våra dagar här.

Trädgården vid Villa Lapas

Sent omsider, efter att ha distraherats längs vägen av diverse fågel, kom vi sedan ner till Rio Tarcoles där vi skulle åka båt. Det var nog inte så dumt att vi blivit försenade, för nu hade fågelaktiviteten kommit igång ordentligt igen. Denna båttur var en av resans absoluta höjdpunkter. Det var något nytt bakom varje krök och inte bara fågel utan också krokodiler, ödlor och krabbor. Vi såg bland annat en boat-billed heron, en art som jag drömt om sedan vi fick hem fågelboken inför resan. När vi kom tillbaka till bryggan i skymningen var luften full av lesser nighthawks, en sorts nattskärror. Film från båtturen finns här!

Efter middagen spanade vi efter ugglor på väg tillbaka genom trädgården, och i ett träd bredvid poolen satt faktiskt en spectacled owl. Gött! I hotellrummet hittade vi sedan en jättespindel (storlek = handflata) i duschen, men den förpassades utan incidenter till trädgården med hjälp av ett glas och ett kuvert. (Spindelrädda rekommenderas att inte titta på bilden nedan....)

Spindeln som bodde i vår dusch

Två veckor i Costa Rica - en fågelresa utöver det vanliga

Kan en resa till Costa Rica vara annat än magisk? Ett resmål som jag drömt länge om att åka till, som jag laddat för genom att plugga in fåglar, läsa reserapporter och leta på youtube efter filmklipp på häftiga arter. Ett resmål som en biolog bara måste besöka, med nästan 30% skyddad areal och en helt annan inställning till landets naturvärden än vad gemene man har här hemma.

Jag var faktiskt lite rädd för att bli besviken. Försökte hålla nere förväntningarna för att inte tro att man kan se allt som man ser på naturprogrammen på tv. Tänkte på hur svårt det var att skåda fågel i regnskogen i Thailand, och på frustrationen över att bara höra en fågel som man väldigt gärna velat se. Den här resan lyckades dock överträffa alla mina förväntningar, och redan under de första dagarna hade vi lyckats se drömarter på ett sätt som jag aldrig nånsin vågat hoppas på.

Jag kommer lägga ut bilder och film efterhand - redan nu kan ni se några filmklipp på några av de mest magiska tillfällena i ett vimeo-album här: Costa Rica

Här i bloggen tänkte jag också lägga ut en sorts reserapport, dag för dag eller möjligen plats för plats. Vi börjar redan nu med resan dit:

Vi samlades 07.00 på Arlanda på fredag morgon den 10 januari, och träffade de andra i gruppen för första gången. Det blev en eländigt lång flygning till Newark eftersom vi verkade vara de enda på planet som inte förbokat platser och därför blev utspridda på mittenplatser allihopa. 

I New York hade vi fem timmars väntan som blev ännu längre när vårt plan till San José var försenat, men en Red-tailed hawk och några ringbilled gull siktades i alla fall från flygplatsfönstret i det eländiga vädret. En timme sent kom vi äntligen iväg och efter sammanlagt 15 timmars resande från Arlanda var vi på plats i Costa Rica. Där var det mörkt men behagligt fuktig luft när vi blev mötta av vår lokala guide Hugo och chauffören Jaime. De skulle visa sig vara riktiga guldkorn bägge två. 

Hibernation

Nej, jag har inte gått i ide. Det har däremot denna blogg gjort. Jag vet inte vad jag ska förklara det med, mer än att jag helt enkelt tappade lusten att sitta framför datorn ännu mer efter att ha gjort det hela dagen. Istället sitter jag nu med en ipad, och vad skillnaden är kan man ju fråga sig, men det är klart mindre lockande att skriva på den än att läsa på den. Kanske är det den stora skillnaden.

Jag har varit på resande fot igen, och tänkte lägga upp resedagboken med några utvalda bilder här allt eftersom. En liten paus i vintervilan, kan man nog säga.

Annars längtar jag just nu allra mest efter skidåkning, på vilken ledd som helst just nu faktiskt. Till exempel skulle jag kunna tänka mig turåkning i Storfjäten som för två vintrar sedan: