Att ge sig själv nybörjartur

Den senaste tiden har jag träffat en hel del nya människor. Det blir ju så när man flyttar. Flera av dem tycker då att jag verkar så driftig och stark, samtidigt som de själva säger att "sånt där kan ju inte jag". Men vet ni vad. Det kan inte jag heller. Men jag gör det ändå. Och oftast lyckas det faktiskt!

Här kommer mitt lilla tips för att ge dig själv "nybörjartur" när du ska prova något du aldrig gjort förr:
Intala dig själv att du kan. Blunda och föreställ dig att du utför vad det nu är du ska göra, och att du lyckas. Är det svårt, så titta noga på någon annan som gör samma sak och låtsas att du är den personen. Låtsas helt enkelt att du kan. Och tänk sedan inte för mycket, utan gör istället. Gå på känsla.

Att göra något för första gången behöver alltså inte vara så svårt. Visst, du vet inte om du kan. Men du vet definitivt inte heller om du inte kan. För min del blir det oftast svårare andra gången, när jag vet att jag klarat det en gång, och ska försöka lista ut hur jag gjorde. För första gången låtsades jag ju bara att jag kunde, utan att låta självmedvetenheten komma i vägen och lägga sig i.

Det kan vara lockande att tala vitt och brett om att det är första gången man gör något, så att ingen har några förväntningar på dig. Men om det betyder att du själv inte ens försöker lyckas första gången, då tycker jag du ska tänka om. Våga lyckas redan första gången - innan du skaffat dig ett bagage av förutfattade meningar att släpa på!

Dag 6 & 7 - Doñana

Uppe med soluppgången och den stora turen runt Doñana. Nu fick vi se blåskator i mängder, och det blev många fotostopp längs vägen österut. Blåskatorna var härliga att se där de drog fram i stora flockar genom tallskogarna. Härfåglarna var också lustiga små typer som fanns i större antal än vi hade vågat hoppas på.

Doñana i övrigt var faktiskt inte fullt så bra som vi hade hoppats – förmodligen hade vi blivit lite blasé efter de fantastiska dagar vi haft hittills. Dessutom hade vi lite otur i risfälten, då traktorerna som fågelmängderna följde höll till långt från vägen så det blev svårskådat. När man tänker efter och börjar räkna samman arterna så såg vi trots allt både det ena och det andra efter vägen, och höjdpunkten var kanske natthägern som förgyllde en pinkpaus! Efter att ha blivit utschasade av en parkvakt från en korkekskog som tydligen var ”prohibido” drog vi tillbaka mot civilisationen och försökte hitta en mataffär med bättre bröd. Den lilla supermercadon i El Rocío var nämligen inte mycket att hänga i julgranen. Istället åkte vi vilse i Almonte och höll på att inte hitta ur stan, och lyckades än mindre hitta en mataffär. Till slut hittade vi till Carrefour, där vi shoppade mat och åt amerikanskinspirerad pizza istället.

Dag 7 var alla trötta på bilåkning och hårdskådande, och vi försökte ta en lugnare dag. Morgonens promenad slutade i lite oenigheter, men dessa reddes ut och vi började om med att åka söderut istället till en fuktig korkekskog vid El Palacio de Acebron. Nu regnade det rätt mycket, och lavar och mossor framträdde i all sin prakt på korkstammarna bland murgröna och björnbärsrevor.

När regnet stillnat fick vi äntligen se stjärtmesarna som klängde i eukalyptusträd och tallar. De tillhör en annan ras än de vi har hemma, mycket mörkare och inte alls de vita dunbollar man är van att se. Roligt! Vi hörde också domherrar, men fick tyvärr inte se dem. Domherrarna här nere ska vara mycket mindre än de vi har i norden, så det hade varit roligt att se dem också men man kan inte få allt.

Vi stannade också till för en grundligare titt på marisman i El Rocío, och just när Per konstaterade att det nog inte var nån idé att ens försöka hitta de där kamsothönorna bland alla vanliga sothönor, så dök en upp i tuben. Jan hittade samtidigt ytterligare en – endera hade vi en väldig tur eller så var det inte så svårt! De hade båda fortfarande tydliga röda knölar i pannan, vilket naturligtvis underlättade. Ännu häftigare var nog att se spelande flamingo – vingar ut, huvudvridningar, vingar bak och så lite guppande på det.

När solen började titta fram igen åkte vi vidare söderut till Acebuche, där de hade ett större visitors center. Där fanns en koloni blåskator som enligt utsago skulle komma nära om man hade en matsäck som lockade, och det stämde. Vi matade in dem med vår frukostlimpa och beundrade dessutom en vacker härfågel och ett gäng orädda gråsparvar. Gömslena nere vid lagunerna gav inget nytt, så vi åkte snart tillbaka till El Rocío igen där vi försökte fånga atmosfären i stan på bild innan solen gick ner.

Dag 5 – risfält och resdag

Nu var det dags att säga farväl till playan och bungalowerna – dags att fara västerut till de stora våtmarkerna i Doñana. Det första stoppet på vägen blev en av resans höjdpunkter när vi gjorde en detour via en dränerad sjö som omvandlats till risodlingar och beteshagar. Längs en kanal fick jag ett ädelkryss på purpurhöna och vi såg flera svartvingade glador och både tornfalk och rödfalk. I risfälten hittade vi sedan bronsibis och svart stork, och det som vi först trodde var måsfåglar bakom traktorn visade sig vara minst lika mycket silkeshägrar och kohägrar.

Inga vanliga traktordäck på de där maskinerna inte.

Vidare mot Doñana och äntligen framme i El Rocío åkte vi direkt ner till marisman (våtmarken) mitt i byn. Där åt flamingor tillsammans med skedstorkar och mycket mycket mer. Strax innan vi nådde byn såg vi också våra första blåskator och en härfågel till Ninas stora lycka.

El Rocío kan man nog skriva flera sidor om. Det är en mycket speciell ort, som jag inte har sett maken till någonstans. Gatorna är av sand, hästar samsas med bilar och de flesta av husen är bara bebodda under helger och religiösa högtider. Hela byn är uppbyggd kring en helgonbild – en staty av ”Nuestra Señora del Rocío”. Myten säger att statyn hittades i ett träd av en lokal jägare, som försökte bära med sig den hem. Statyn återvände dock till sin ursprungliga plats så snart han ställde ner den för att vila, och till slut byggdes ett kapell på platsen kring statyn. En stor del av staden består av ordenshus för s.k. ”Hermandades” – brödraskap – som gör pilgrimsfärder dit.

Den här mannen rastade sina hästar efter bilen mitt i helgtrafiken. Förutom den som han ledde från bilfönstret följde några lösa föl och en hund.

Under helgen fylldes stan av busslaster med turister och partyprissar. Det kändes väldigt udda att se tjejer med kortkort och högklackat och killar med det senaste i klädväg och accessoarväg stappla runt på de kladdiga sandgatorna tillsammans med mer eller mindre välklädda ryttare med ölglas i händerna till häst utanför barerna. I brödraskapens hus verkade partyt vara i full gång från tidigt till sent, och man hörde flamencorytmer lite här och var. Genom fönstren anades stampande klackar och klapprande kastanjetter. Kring (och i) kyrkan fanns de katolska prylaffärerna med helgonbilder och krimskrams, och snäppet bortanför dessa fanns affärer för hästtillbehör och flamencoklänningar. Det är svårt att beskriva och måste nog upplevas! Mitt i allt detta kände vi oss som ganska udda fåglar med fältkläder och kikare, och betraktade spektaklet med stora ögon. Vi hittade en riktigt bra restaurang där vi åt väldigt god mat, och på väg hem fick vi se en tornuggla svepa över torget framför kyrkan.



Vi bodde på camping La Aldea strax utanför stan, där vi bokat in oss i den dyrare varianten av campingstuga. Stugorna var inte riktigt anpassade för det rådande vädret, men hade som tur var luftvärmepump som gjorde inomhusmiljön uthärdlig trots golvdraget i den centimeterstora springan under dörren. Vi hade kyligt väder med lokala mått mätt – de sa att de aldrig hade kallare än 7-8 grader, och det var där ungefär vi höll oss på morgnarna.

Kluven

Det har verkligen blivit vinter! Jag älskar snö, skidor och kyla, så jag tycker det är jättehärligt när solen gnistrar på snön. Jag längtar verkligen ut på skidorna, både längd och skogs och naturligtvis ännu mest telisarna. Det är dock en liten del av mig som inte riktigt håller med. En liten gnällspik som tycker att det hade varit bättre om det hade varit nollgradigt några veckor till. Jag har nämligen fått hem min nya slalomkanot! Min första egna slalomkanot. Vackert grön och blå, anpassad till min vikt och monterad för att passa min längd. Äntligen en kanot som passar lilla mig! Problemet är ju bara då att jag inte kunnat prova den i vattnet än. Visst hade jag väl kunnat stålsätta mig och åka ut dit ändå, men det är liksom inte så kul att paddla i -18 och vind. -10 är uthärdligt, men det har ju inte ens varit så varmt.

Jag började paddla fors för att stilla skidabstinensen under sommarhalvåret. Nu har jag paddlingsabstinens på vintern istället...

Dag 4 – återhämtning och Gibraltar

Trötta efter allt bilåkande bestämde vi oss för att ta en lugn förmiddag. Nina passade på att hänga med på en ridtur på andalusier längs stranden, och Per och Jenny sprang i sanden medan Jan promenerade. Det var riktigt kul att springa med sandlöparna runt fötterna och se havssulorna dyka på bara ett tiotal meters håll.



Den härliga stranden nedanför hotellet.


Uppiggade efter förmiddagens avkoppling åkte vi in till Tarifa för att äta lunch och ta en promenad i stan. En god grillad fisk på trevlig restaurang blev det följt av supersnabb stadsrundtur. Där hämtade vi också upp Gittan som var där som assistent till ringmärkare och sträckräknare, och som törstade efter svenskt sällskap efter flera veckor i sällskap med italienare och spanjorer med bristfälliga språkkunskaper.

Vi packade in oss i bilen och for österut till Gibraltar, som vi efter viss diskussion bestämt oss för att man måste besöka när man är så nära. Alla blev nog positivt överraskade av besöket som inte riktigt blev som vi förväntade oss. Det var mycket intressant att bara passera en passkontroll och sedan hamna i ett spanskt England. Trafiken var precis så illa som Lonely Planet beskrev den, men vi tog oss in till ”upper rock nature reserve” och parkerade strax innanför grindarna.

Fågelguiden tipsade om en naturstig som vi började gå på och snart fick vi se både apor och annat spännande. Söta små narcisser växte här och där bland klipporna.
Stigen – som hette ”Mediterranean steps” gick på utsidan runt den branta klippa som vetter mot öster. Det var brant både uppåt och nedåt, men tack vare att den restaurerats med nya staket och trappor var den inte särskilt läskig. Vi, som hade trott att vi skulle stå på en parkering och titta på apor som tigger av turisterna, fick en riktigt härlig naturupplevelse.

Vi var glada att stigen renoverats rätt nyligen...

När vi kom upp på toppen kom vi också ut i den kalla västvinden igen och promenaden längs asfaltvägen tillbaka ner gav inte så mycket mer än en solnedgång och en massa trutar som lekte i vinden. Nerfarten med bil blev desto intressantare. Vägarna genom reservatet är enkelriktade och smala, med bråddjup på ena sidan. Per blev dagens hjälte när han i farten upptäckte en klipphöna som stack fram huvudet bakom en sten vid sidan av vägen. Vi hade gett upp på hönan och konstaterat att det skulle vara väldigt svårt att få syn på en sådan, så det var en väldigt rolig bonus och en perfekt avslutning på dagens naturupplevelser.

Trutar i luften - två pilgrimsfalkar drog förbi i överljudsfart också men dessa fastnade nog inte på bild.

Stackars Jan svettades nog en hel del när vi körde ner genom stan igen – JAG svettades och jag satt ändå bara i baksätet. För djävulskt smala och branta gator, bilar parkerade överallt så det knappt gick att komma fram och dessutom en dåligt skyltad labyrint där vi fick gissa oss fram bland de enkelriktade gatorna. En felkörning ledde oss tillbaka bland ännu smalare gator tills vi kom tillbaka till den väg vi lämnat för några hundratal meter sedan, och så kom vi äntligen ner till den större väg vi åkt upp längs.

När vi äntligen hittat ut var vi väldigt hungriga och gick in på stan i ”Irish town” för att hitta en trevlig pub. Per fick äntligen en hygglig öl och övriga fick också klart ätbar mat. Gittan hjälpte oss med väldigt mycket bra tips inför våra dagar i Doñana – tack och bock!