Nytt fokus

Det har varit mycket musik på sistone, och roligt har det varit. Nu är vårens inplanerade spelningar förbi, och det är dags att byta fokus. Nästa mål är Sportkullan AR , så det är dags att få lite kvalitet på träningen. Jag har lyckats få ihop rätt så bra med timmar under våren ändå tycker jag, med tanke på allt, men det har mest varit lugna pass. Nu har jag grunden, som är så nödvändig för att kunna öka intensiteten.

Förra året hade jag en helt fantastisk dag från Älvdalen till Mora, jag kände mig så underbart orimligt stark. Det är inget jag kan lita på att det blir så igen, det var en helt osannolik upplevelse, men jag ska bädda med träning så gott som möjligt för att det ska bli någorlunda njutbart. Det känns som att vi har ett skönt lag på gång, och det är förstås viktigt när man ska vara ute och anstränga sig 10 timmar tillsammans. Jag hoppas vi får vara friska och hela så vi får något bra långpass tillsammans innan det är dags. Kul ska det bli! Jag gillar verkligen att jobba i ett litet team mot samma mål.

Jag behöver framförallt jobba på tre saker nu:

1. Trappa upp längden på löppassen.

2. Köra uppför på mtb. Och mata grusväg...

3. Bättra på bålstyrkan för att minska risken för att få tillbaka mina höftböjar-/ländryggsproblem. Prehab, kan man väl kalla det.

Efter Sportkullan blir det landsvägscykling, jag och Per ska köra Leksandsrundan i augusti. 13 mil, överkomligt men det krävs förstås träning även där för att det ska bli en trevlig upplevelse. Jag ser fram emot det, jag känner ju vägarna väl och det ska bli kul att se dom från cykeln.

Fiolen kommer dock inte bara få ligga på hyllan och bli dammig, jag ser fram emot att jobba vidare på lite nya låtar med Pilgrim. Ett lagarbete det också, för den delen. Vi har flera spännande låtar på gång till höstens spelning i Gamla kraftstationen i Deje den 19 september. Det blir en lite annorlunda spelning mot den förra, mer än så säger jag inte nu 😉 

I bästa fall blir det någon mer spelning också, vi har lite krokar ute. Det vore kul att få spela lite mer för publik med det här härliga gänget.

Summan av kardemumman - det känns bättre nu. Tillfreds med livet och den närmaste framtiden. Börjar få rätsida på stressen på jobbet, även om jag inte är helt i mål där än. Men det kommer, det också.

Vilken vecka!

Lördag Torsdag (!!) morgon och sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne.

Denna vecka (och förra veckan också, om jag tänker efter) har varit makalöst inspirerande, utmanande, störtkul och har gått i ett rasande tempo. Jobba, spela, spela, jobba, springa, jobba, spela, spela. Sova har det väl varit lite sisådär med, så nu är det väldigt skönt med en tom långhelg för återhämtning. Välbehövligt.

Spelningen i lördags i Fageråsens bygdegård blev lyckad. Jag tyckte jag fick kämpa på scenen för att hålla ihop det - svårt att höra varandra så det kändes som att det slet åt alla håll. Nu när jag hör inspelningarna efteråt så märks dock detta inte alls av så mycket som jag märkte det, så i efterhand känns det väldigt bra. Men oj, vad trött jag var efteråt! Jag och Per och ett gäng trevliga vänner från jobbet fortsatte hem till Linda för lite efterfest och jag länsade mest chipsskålen och höll på att somna i soffan. När det blev dags att krypa in i tältet framåt två-tiden på natten så somnade jag innan jag ens hunnit stänga sovsäcken, och den kattuggle-duett som väckte alla andra vid fyra-tiden missade jag helt och hållet (trots att den enligt utsago lät som två katter som höll på att dö en plågsam död).

Här finns vår facebook-sida med bilder och film från lördagen: https://www.facebook.com/pilgrimfolk 

Som extranummer körde vi en halling-duell. Magnus föll först.

Efter spelningen hade jag svårt att landa, ville nog inte göra det heller, ärligt talat. Därför var det skönt att vi hade ytterligare en spelning denna vecka, en välgörenhetskonsert till stöd för Röda korsets arbete med asylsökande i Värmland. Det var Cave Musica som var huvudnumret, och de inledde konserten med underbart vacker stämsång. De är verkligen sanslöst bra. När de sedan fick sällskap av Magdalena Dahlgren på sång och gitarr så kom gåshuden på armarna. Jag är så glad att jag fick vara publik där.

En syrisk kvinna, asylsökande, fick sedan mikrofonen för att berätta om hur det är att komma till Sverige som flykting och asylsökande. Då var det svårt att hålla tårarna borta. Beskrivningen av sysslolösheten, väntan, hemlängtan, men också tacksamheten över att leva och ha mat och husrum. Önskan att göra något tillsammans med andra människor och träffa folk. Att komma från ett välbärgat hem, med stort hus och bil och utbildning och jobb, men nu bara vara en asylsökande syrisk kvinna, inget mer. Jag önskar att ännu fler hade varit där att lyssna på henne.

Det kändes nästan svårt att ta över efter allt detta fina - vi har ju lite mer röj och lite mindre finstämning som standard. Rino silvertunga är dock en mästare på att brygga över med passande ord, och vi fick publiken med oss. JK's ljud och ljus var där och bistod med ljudet, och vilken skillnad det blir när man får professionell hjälp. Så skönt att ha egna monitorer så vi hörde varann ordentligt. Jag hoppas det lät lika bra ut som det kändes. Min inre perfektionist, som jag ständigt bekämpar, försöker sticka upp huvudet och störa sig på mitt eget operfekta spel, men vet ni vad. Det gör inget. Spelglädjen är så mycket starkare än exaktheten. Det är så skönt att kunna njuta av att spela utan det svarta trollet på axeln som jag har dragits med i alla år. Jag vet inte vad det är i att spela med dessa människor som gör att det känns så bra, jag kan bara tacka och njuta av stunden.

Det här blev långt. Den som orkat läsa ända hit får guldstjärna. Jag har saknat bloggandet lite, så när det väl blev av så blev det en uppsats!

På lördag rockar vi loss igen!

Igår repade vi i Fageråsens bygdegård utanför Sutterhöjden, norr om Molkom, och fan vad bra det låter! Jag måste få säga det själv till och med. På lördag smäller det, och om du bara har den minsta möjlighet att ta dig dit, passa på!

Det är ett sånt privilegium att få spela med de här grabbarna. Gamla låtar som jag själv tröttnat på efter många års traditionellt folkmusicerande får en helt ny kostym och blir nya och fräscha. Dessutom har både Magnus och Rino komponerat några riktiga pärlor!

Det bästa är ändå den sköna stämningen och samspelet. Vi klickar, liksom. Jag är så himla glad att vi började spela ihop, och att vi fortsätter göra det.

Pilgrim repar i Fageråsens bygdegård inför lördag from Jenny Sander on Vimeo.

Nå, hur gick det då?

Det är väl ingen som lyckats missa att jag stod på scen förra lördagen, så mycket som jag tjatat om den spelningen. Inte var jag själv heller, utan vi var ett fyra personer starkt band och därtill en åtta (?) personer stark kör.

Publiken strömmade till, så till den milda grad att starten blev uppskjuten en kvart för ommöblering. En bra början! Nerverna var väl inte helt i ordning, men det är som det ska vara en sån här kväll. Det kändes att det var lääänge sen jag stod på scen, och jag ska väl erkänna att jag någon sekund undrade varför jag utsätter mig för det här. När vi väl börjat spela släppte dock nervositeten gradvis, och snart undrade jag varför jag någonsin slutat. Så jäkla skön känsla! 

Ett smakprov på hur det lät: 

Pilgrim spelar Halling Höl i hövve i Gamla kraftstationen i Deje from Jenny Sander on Vimeo.

Allra bäst är det mot slutet av konserten. När nervositeten runnit av en, allt har gått bra och man inte längre måste påminna sig om att le mot publiken. De sista låtarna går alldeles för fort förbi, och när applåderna strömmar över en vill man inget hellre än spela mer. 

Som tur är så är de andra i bandet lika inspirerade också, och ett flertal nya låtar har tillkommit av bara farten här efter spelningen i Deje. Vi får hoppas det blir fler gånger!

Folkrock i Deje gamla kraftstation - kom och lyssna på oss på lördag!

Jag har blivit inblandad i ett musikprojekt. Ett sånt där som man spånar om med trevligt folk man träffar på nån kurs, men som aldrig brukar bli av. Den här gången kom det dock ett telefonsamtal några månader senare. "Jag har hittat en så förbannat häftig lokal", sa han. "Jag kände att här måste jag bara dra ihop nåt. Vill du vara med?"

Inte kan man säga nej till nåt sånt. Det hela har sedan gradvis formats och omformats till ett riktigt bra resultat, om jag får säga det själv! Bandet blev till slut fyra personer starkt: undertecknad på fiol. Rino som är en riktigt mångsysslare, grym på säckpipa, mungiga, flöjt, mandolin m.m. Magnus kan få den mest slätstrukna låt att rocka med sina gitarrharmonier, och Fredrik är en ypperlig trummis med känsla för folklåtar. Lägg till det en riktigt bra kör med egen ståbasist, så förstår ni att det här kommer bli ett evenemang man inte får missa.

Kom därför till Deje på lördag kväll, 19.00! Beställ biljetter om ni vill vara säkra på att komma in, lokalen är inte jättestor i golvyta (men desto högre i takhöjd). Det är värt att komma hit bara för att se lokalen med all konst, för den delen! Gott ekologiskt, närproducerat fika har dom också.

Här finns mer info om det hele:
https://www.facebook.com/events/1449028282046925/ 

En vän med humör (och en annan som alltid är glad)

Jag har legat i soffan och snorat efter hemkomsten från alpdrömmen. Jag passade på att se några gamla inspelade program som jag inte hunnit titta på - däribland Kalle Moraeus avsnitt med Linda Lampenius och Roby Lakatosz. Suget efter att ta fram fiolen har redan legat och grott ett tag under vintern, och nu blev det akut. Jag plockade alltså fram min fina fiol, en fransk gentleman med omkring 130 år på nacken.

Jag vill berätta att jag har två fioler. Den ena är som sagt en fransman, och han har mer humör än man skulle kunna tro att en trälåda skulle kunna innehålla. Den andre är en mer lättsam rättvikare med något oklart ursprung, som alltid glatt spelar med oavsett hur länge det var man senast sågs, oavsett väder och temperatur.

För någon månad sedan läste jag en artikel i spelmansförbundets tidning, där en av våra riksspelmän berättar om sina två instrument - violinen och fiolen. Det lät som något jag hade kunnat skriva själv, för precis så uppför sig mina två herrar också.

Har jag inte spelat på fransmannen på ett tag, då får jag lida för det. Då blir han svår att stämma, tonerna har inte samma klang och han känns tjurig i största allmänhet. Som en hund som sätter sig och stirrar in i väggen för att demonstrera att den verkligen inte är nöjd med att jag varit borta så eländigt länge. Samtidigt är det oslagbart när jag väl lyckas blidka humöret och stryka honom medhårs - då sjunger han på ett sätt som den glade rättvikaren aldrig i sitt liv har kommit i närheten av. Därför envisas jag ändå med denne lynnige fransman.

Jag tror att både jag och fransmannen nostalgiskt längtar tillbaka till tiden när han fick ta så stort utrymme i mitt liv. När vi umgicks minst en timme om dagen, ibland mer. Nu ligger han där i sin låda - som han till råga på allt tvingas dela med en tysk. Sensträngarna har bytts ut mot syntet, för att åtminstone minska humörsvängningarna något. Kanske är det därför han är så grinig...

Nej, från och med nu ska jag se till att han får komma ut oftare, det lovar och svär jag! Med början idag.

Återkoppling

Sitter och lyssnar på skivan från vår senaste konsert. Den dök upp i postlådan i förrgår, och det är alltid lika kul att få höra hur det blev till slut. Genrepet gick inte något vidare, men till konserten lyfte vi oss ett snäpp. Det brukar vara så, man hittar den extra skärpan och orkestern börjar fungera som en enhet istället för 50 individer. Solisten var riktigt bra, och jag som vanligtvis är väldigt enkelspårigt inriktad på violinister fick plötsligt ett sug efter att lyssna till fler pianokonserter.

Nästa uppsättning kommer dock råda bot på detta, då kommer nämligen Andreas Röhn och spelar med oss. Tjajkovskis violinkonsert i D-dur tycker jag väldigt mycket om, de övriga styckena har jag inte hört (vad jag minns i alla fall), så det blir intressant att se.

I livet i övrigt så har jag jobbat 10 dagar i sträck nu, två dagar kvar till välförtjänt långhelg. Pust!

Konsert med förhinder

Konsert imorgon. Beethoven x2 på programmet. På kvällens repetition skulle vi träffa solisten för första gången. Janos Solyom, som skulle spela kejsarkonserten med oss, har dock skadat axeln, så det gick inte som planerat. Katastrofen nära, vad göra? Med bara en dags varsel har vår eminente dirigent lyckats leta fram en ersättare genom att ringa runt till sveriges topp-pianister. Peter Friis Johansson är det som hoppar in, starkt gjort med så kort varsel! Första repet med honom blir imorrn kl 13, och konserten är kl 17. Han skulle komma med tåget halv ett, hoppas bara det inte blir försenat också nu...

Musiken är annars riktigt, riktigt härlig och jag förstår varför Beethoven räknas som en av de stora. Man blir helt enkelt på riktigt bra humör av att få spela den här musiken!

Gott och blandat

Inspirationen är fortfarande lite svag - men jag försöker väl skriva något ändå. Vad säger ni, vill ni läsa mina ostrukturerade brottstycken, eller ska jag hellre hålla tyst tills jag har något att komma med? Idag blir det nog väldigt ogenomtänkt och rörigt.

Jag har lite för mycket att göra just nu, så på kvällens gympa var jag väl inte direkt pratsam. Alldeles för trött för att vara social, jag är glad att jag överhuvudtaget tog mig dit. Några iakttagelser lyckades jag dock göra:
Låren är svaga - telissäsongen kommer göra ont till en början. Det gör den visserligen alltid, men i år känns det som benen är ännu svagare än vanligt. Jag har cyklat mycket mindre än vanligt, jag skulle tro att det är det som är felet.
Armar och framförallt bål är å andra sidan starkare än nånsin. Naturligtvis tack vare paddlingen. Visserligen är jag fortfarande inte direkt armstark (kan ju för 17 knappt lyfta stora stekpannan med vänster hand...), men det går åtminstone åt rätt håll!

Träningen ligger annars lite på sparlåga - men ändå inte riktigt. När jag tittar i träningsdagboken så inser jag att jag ändå får ihop omkring 4 timmar per vecka, trots att jag tycker jag inte gör så mycket. Nu blir det dock inte direkt några kvalitetspass, utan snarare ut och njuta av friska luften eller bara guppa runt lite i kanoten. Som igår, då blev det verkligen bara ett slött guppa-runt-i-tvålkopp-pass.

Jag börjar ändå bli sugen på att köra något hårdare pass igen, att bara ut och springa skiten ur mig. Jag är också jättesugen på att köra lite längre pass, ligga och nöta på cykeln några timmar eller springa ett härligt långpass i höstsolen. Det känns bra att träningssuget börjar komma tillbaka inför vintern! Längtar till snö så man kan plocka fram längdskidorna...

I måndags var det orkester igen. Jag har fasat lite för det eftersom jag inte övat närmelsevis så mycket som jag borde. Det lilla jag har övat har dessutom låtit fasansfullt eländigt. I måndags så föll dock bitarna på plats, och jag insåg varför Beethoven räknas som en av de riktigt stora. Det som jag försökt få rätsida på utan att lyckas något vidare, passade nu in som perfekta pusselbitar i den stora harmonin, och allt blev plötsligt mycket lättare. Nu var det bara att spela som man tyckte att det borde låta, så blev det rätt. Riktigt roligt, alltså.

Den andra säsongen

Nu har jag gått in i den andra höstsäsongen. Den första innehåller massor med tävling och träning. Orientering och numera också paddling. Jag har ju en tävlingshelg kvar med Smålandskavlen och natt-SM, men mentalt känner jag att jag trappat ner lite redan. Jag känner att jag gott kan klara mig med ett lugnt träningspass idag, ett lite hårdare på torsdag och lite paddling i helgen. Jag måste inte träna varje dag. Så känns det just nu i alla fall, vi får väl se om abstinensen slår till.

Den andra höstsäsongen innehåller istället fiolspel. Jag avstod den första konsertomgången för att hinna orientera och paddla, men nu är det dags för repetitioner igen. Igår spelade vi igenom musiken till nästa konsert, som går av stapeln i Kristinehallen den 21 november. Beethovens 7:e symfoni och Beethovens pianokonsert nr 5 - kejsarkonserten. Härlig musik!

Som vanligt har jag spelat alldeles för lite över sommaren och att sitta och spela några timmar i sträck är inte så bara. Jag har nog blivit lite extra stel efter all paddling också, så vänsterarmen gillar inte att behöva vridas in över fiolen några längre stunder. Dags att trappa upp övandet alltså. Musiken är inte svår, men symfonin går i ett sånt rasande tempo att du inte hinner läsa noterna mer än översiktligt medan du spelar. Några veckors nötande av sextondelar behövs, tills det går att sätta fingrarna på autopilot och koncentrera sig på att göra musik av det hela, att få till nyanserna och samspelet.

Vi är ju en amatörorkester, som visserligen består av en hel del rätt duktiga musiker (många musiklärare och musikkonservatorieelever), men det brukar oftast kännas som att vi ligger lite på gränsen för att hinna klart till konserten. Jag misstänker att det beror på att alla inte börjar öva ordentligt förrän i sista minuten eftersom det alltid låter så otroligt mycket bättre just sista två repetitionerna innan konserten. Kul ska det i alla fall bli att gå in i min andra roll som violinist, nu när jag mest varit orienterare och paddlare det senaste halvåret.

Återuppväcker slumrande talanger

Att vara sjuk är tråkigt. Skittråkigt! Jag har blivit nipprig redan efter två dagar hemma och börjar snart klättra på väggarna. Åtminstone mentalt. Kroppen orkar nämligen inte göra ett dugg fortfarande. Har fortfarande halsont och blir andfådd bara av att gå uppför trappan.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Ikväll plockade jag äntligen fram fiolen igen, efter att ha undvikit den hela sommaren. Jag har pysslat med annat och saknat suget att spela. Nu (för övrigt efter att ha tittat på "Master and Commander") kom det tillbaka igen, och det är definitivt dags att börja komma igång inför vinterns konserter. Jag kommer att hoppa över den första konserten, det är för mycket orientering och paddling för mig i augusti och september för att jag ska hinna med att repetera orkesternoter också. Därefter räknar jag med att vara med på de tre övriga konserterna. Programmet ser ut så här för vintern:


STORARTAT OCH OFULLBORDAT
Söndag 4 oktober 18.00 Kristine kyrka, Falun
Lisa Gustafsson (sopran), Carolina Bengtsdotter Ljung (mezzosopran), Magnus Ahlström (tenor), Kristine kyrkokör, Dalarnas Orkesterförening
Dirigent: Henrik Alinder
Program:
Felix Mendelssohn: Psalm 95
Franz Schubert: Symfoni nr 8 h-moll (Den ofullbordade) första satsen
Francis Poulenc: Gloria

KEJSARMÖTE
Lördag 21 november 17.00 Kristinehallen, Falun
Janos Solyom, piano
Dalarnas Orkesterförening
Dirigent: Georg Lidström
Program:
Ludvig van Beethoven: Symfoni nr 3 Ess-dur (Eroica)
Pianokonsert nr 5 Ess-dur (Kejsarkonserten)

VIRTUOS VIOLIN
Lördag 13 februari kl 17.00 Kristinehallen, Falun
Andreas Röhn, violin
Dalarnas Orkesterförening
Dirigent: Daniel Blendulf
Program:
Charles Ives: The unanswered question
Georges Bizet: Symfoni nr 1 C-dur
Peter Tjajkovskij: Violinkonsert D-dur


VÅRKRYSS MED MATS ÅBERG
Lördag 17 april kl 17.00 Kristinehallen, Falun
Dalarnas Orkesterförening
Kapten och dirigent: Mats Åberg