En lerig mil

Idag gjorde jag en liten utflykt för att springa nya stigar. Nåja, halvnya i alla fall. Tidigare i höstas sprang jag från Kil hem till Skived, ett härligt långpass som till en början följde den så kallade Ömansmilen i Lökeneskogen. Stigarna den följde var riktigt härliga - smala slingrande skogsstigar i stor skog - och därför har jag sedan dess väntat på ett lämpligt tillfälle att springa hela spåret.

Idag blev det så dags. Eftersom det har regnat så mycket i höst blev det en riktigt geggig tur med många blöthål att trampa ner i. Det gjorde också att det var ganska tungsprunget, så det blev inte direkt någon rekordfart. Jag hade ju också ställt in mig på att hålla långpasspuls, så jag fick försöka behärska mig emellanåt. Resten av spåret var i alla fall minst lika härligt som jag hade hoppats på, så det blir nog fler turer dit. Egentligen tycker jag det är onödigt att ta bilen iväg för att springa när jag har så fin skog bakom knuten, men ibland behövs lite ny inspiration. Till våren kan det nog bli ett finfint kombipass med cykel dit och hem, och ett varv på milen emellan. Ska bara beställa mig en ny cykel först...

Frisk luft och dagsljus = bra

 Senaste dagarna har jag varit något så djävulskt stressad. Den lilla viloperioden jag unnade mig efter att min stora EU-ansökan var inlämnad har gått över, och jobbet är igång med överfart igen. Många saker som det är bråttom, bråttom med, och som borde ha varit påbörjade för länge sedan. Dessutom ska vi snart åka på semester, vilket stressar på ännu mer även om det ska bli oerhört skönt att komma iväg också. Det behövs efter att ha jobbat nästan hela sommaren!

I söndags morse vaknade jag jättetidigt och drömde om jobbet, och det är ett tydligt tecken på att jag är för stressad. Dessutom känner jag i kroppen när stresshormonerna slår på redan på morgonen på väg till jobbet. Inte bra om det fortsätter för länge. Att jag då blev tvungen att åka ut denna vecka kändes stressande med tanke på hur mycket jag hade att göra inne på kontoret, men väl ute var det nog det bästa jag kunde ha gjort. Dels löste vi några av de problem som har gnagt mig, dels gjorde nog dagsljuset och den friska luften sitt till för att lätta på trycket.

Att ut och röra på sig är min bästa medicin för att råda bot på stressen. Jag vet inte vad det är som har störst effekt, utevistelsen eller ansträngningen, men jag tycker nog att det känns allra bäst när jag har fått hålla pulsen uppe ett tag också. Efter en dag ute i kylan var väl inte en löptur det som lockade allra mest, men eftersom jag fick trevligt sällskap ryckte jag upp mig och ställde in mig på en trevlig men något plågsam tur. Benen var som väntat sega, inte bara efter dagens fältjobb utan nog ännu mer efter gårdagens cykelintervaller. Det gick ändå att sega sig runt på en tid som inte var så jättemycket sämre än förra veckan. Det känns som jag är bra igång med löpningen bra nu, väldigt skönt. Trots att passet var plågsamt (eller kanske just därför?) kändes det oerhört bra när det var genomfört. Efter en lång varm dusch och lite god mat är stresskänslan borta och ersatt av en mycket trevligare känsla av allmänt välbefinnande. Tänk vad lite ljus, frisk luft och en lagom dos ansträngning kan göra.

Apropå något helt annat, såg jag ett bra citat någonstans på nätet: ”There is only seven days a week and someday is not one of them”. Hänger inte riktigt ihop med inlägget i övrigt, men om man tyngs av ett odefinierbart svart moln av stress kanske det kan vara bra att sätta av några dagar för de olika sakerna istället för att gå och oroa sig konstant för sådant man ändå inte hinner med nu...

Inspirerad

Ikväll var jag på medlemsmöte med multisportklubben, så nu är jag jätteinspirerad och sugen inför nästa år. Jag har ju inte varit med så mycket eftersom jag har varit justerad, men nu ska det bli kul att börja hänga med.

Det finns så oerhört erfarna personer i klubben, och det är väldigt kul att höra dem berätta. Vi hade två lag med på startlinjen i VM, och de berättade lite om sina strapatser. Sweco-laget hade höga ambitioner, men en individuell felbedömning hos en av lagmedlemmarna gjorde tyvärr att de var tvungna att bryta redan efter en dryg dags tävlande. Vi fick höra några bittra ord om hur de har försökt bearbeta den besvikelsen.

Roligare hade Ducati-laget det, de var det första rena tjejlaget att ställa upp i ett AR VM, och deras målsättning var att ta sig i mål utan krav på placeringar. Det är en tillräckligt hög ambition med tanke på hur tuffa de här tävlingarna är, och att de kom i mål som 40:e lag av 70 startande är imponerande. Det var väldigt spännande att höra deras berättelse från tävlingen och få en liten inblick i hur en så här lång och tuff tävling känns att genomföra.

Vi pratade också lite om ambitioner och önskemål inför nästa år, och det jag kan säga är väl att det ska bli väldigt kul att komma tillbaka in på multisportarenan. Jag har inga höga ambitioner, men vill i alla fall köra någon tävling under våren.

Dagens träning

Idag smet jag iväg lite tidigare från jobbet för 7,5 km löpning med två härliga kollegor. Så gött att bara rulla på runt spåret medan man småpratar lite om ditt och datt och glömmer av att det är jobbigt. De sista kilometrarna blev vi lite tystare och det kändes som att det blev lite tyngre, men när vi kom tillbaka till bilen och kollade tiderna visade det sig att vi i själva verket ökat farten.

Jag springer ju sällan på spår, men är väldigt förtjust i min gps/pulsklocka. Då kan jag se om det är kroppen som är trött, eller om det faktiskt är så att jag tagit i lite mer bara. Den här gången gick det lite snabbare än vanligt och det tar jag som ett bra kvitto på att jag börjar komma igång mer och mer.

Just nu funderar jag på om jag ska snickra ihop ett nytt träningsprogram. Grundtanken är att få in två pass styrka och tre pass kondition (ett långt/lugnt, ett medelpass och ett intervallpass) under bra veckor. Stressigare veckor blir det ett pass styrka och två kondition. Det jag funderar på är vad som ska läggas in i mitt styrkeprogram. Jag har en förbaskat massa trevliga övningar som jag gärna skulle lägga in, och jag har en liten grupp med "måsteövningar" som behöver göras för att min kropp ska vilja fortsätta springa. Frågan är hur jag får ihop det så det blir ett lagom paket som ger en bra genomkörare utan att skapa nya obalanser. Jag har letat lite efter färdiga program, men inte hittat något som jag är riktigt sugen på att köra.

När jag tittar på min träningshistorik verkar jag denna höst ha följt någon sorts tre-fyraveckorscykel där jag tränar lite - mer - mest innan jag börjar om med lite igen. Undrar om det ger en antydan om vad som vore optimalt för mig i periodisering, eller om det bara är en slump?

Tillbakablick

Idag var jag ute och sprang intervaller, och känner äntligen att jag kan springa igen utan att oroa mig för att få ont i mitt trilskande knä. Att ut och springa och kunna trycka på lite extra eller vara ute lite längre än tänkt utan att känna att jag kommer få lida för det efteråt är riktigt härligt! Tyvärr har jag fortfarande problem med baksida lår, men det är i alla fall på väg åt rätt håll.

När jag joggade ner efteråt kom jag att tänka på att det faktiskt inte är mer än 1,5 år sedan jag låg sjukskriven en månad med hjärnhinneinflammation och knappt tog mig ur sängen. Med tanke på det så är jag jäkligt nöjd med att jag mår så bra nu. Häromveckan hittade jag lite anteckningar från när jag låg på sjukhuset, och insåg att jag glömt hur jobbigt det var. Första veckan låg jag på sjukhuset med dropp eftersom jag hade så ont i huvudet och mådde så illa att jag knappt fick i mig något att äta. Andra veckan var jag hemma men låg bara på soffan och sov med fördragna gardiner. Jag orkade inte ens lyssna på talböcker, och att titta på tv eller datorn var bara att glömma. När jag äntligen började orka kliva upp och tvinga mig ut blev jag nästan åksjuk - det kändes som att världen svischade förbi så snabbt att jag blev yr i huvudet trots att jag bara gick i snigelfart. Som tur var så var detta den lindrigare varianten av hjärnhinneinflammation, orsakad av virus, och oftast ger den inga varaktiga men. Det enda jag kan känna är att jag blivit känsligare för svepande kamerarörelser på tv och bio - ibland måste jag till och med blunda för att inte bli yr. Som tur är så gick de andra känningarna över så jag kan springa snabbt i skogen igen utan att bli åksjuk! Därför extra härligt med intervaller nu.

Edit: glömde varför jag började skriva inlägget överhuvudtaget. Tänkte ju skriva att jag blir otålig för att det går så sakta framåt ibland. Men jämför jag med för 1,5 år sedan så känner jag mig i fantastisk form, och det kanske inte är så konstigt att det tar lite tid.

Träna i dagsljus

Ledig dag idag, så det blev en löptur i dagsljus för omväxlings skull. Skönt! Det var väldigt blött i skogen, tack och lov för sealskinsstrumpor.