After-ski och jobbstress

Resor kan göra två saker. Endera kommer man hem taggad, full av upplevelser och sugen att hugga tag i livet i största allmänhet. Eller så kommer man hem med ett omättligt sug efter att åka ut igen och undrar varför man inte åker mer skidor/paddlar/whatever istället för att förtvina på ett kontor. Den här resan hamnade mer i den andra kategorin. Starkt bidragande till detta är naturligtvis att stressnivån på jobbet just nu är så hög att jag helst skulle fly någon helt annanstans hellre än ta tag i trådarna och försöka knyta upp knutarna snabbare än det bildas fler.

Nu är det ju inte så det fungerar. Man kan inte bara åka iväg och åka skidor och hoppas att det fixar sig medan man är borta. Dessutom är det idiotiskt att deppa ihop för att man är hemma igen, istället för att njuta av att ha fått åka skidor i fantastiska omgivningar en vecka.

Jag är något av en nomad i själ och hjärta. Jag gillar att flytta till nya ställen, göra nya saker, nyfiken till förbannelse. Samtidigt gillar jag inte att släppa taget om det jag en gång har lärt mig. Därför tänker jag nostalgiskt tillbaka på gamla tider när jag var en riktig violinist, när jag var en riktig orienterare. Och så undrar jag varför jag inte fattade vad bra jag var då, utan bara trackade mig själv för att jag inte var ännu bättre. Varför var jag aldrig nöjd? Och är det samma sak jag gör nu igen - att inte vara nöjd med det jag har utan alltid vilja ha mer? Alltid vilja vara mer. Tänk att det ska vara så svårt, det här att kunna göra allt man vill. Samtidigt som det är alldeles, alldeles underbart att veta att alla möjligheter är öppna.

En vän med humör (och en annan som alltid är glad)

Jag har legat i soffan och snorat efter hemkomsten från alpdrömmen. Jag passade på att se några gamla inspelade program som jag inte hunnit titta på - däribland Kalle Moraeus avsnitt med Linda Lampenius och Roby Lakatosz. Suget efter att ta fram fiolen har redan legat och grott ett tag under vintern, och nu blev det akut. Jag plockade alltså fram min fina fiol, en fransk gentleman med omkring 130 år på nacken.

Jag vill berätta att jag har två fioler. Den ena är som sagt en fransman, och han har mer humör än man skulle kunna tro att en trälåda skulle kunna innehålla. Den andre är en mer lättsam rättvikare med något oklart ursprung, som alltid glatt spelar med oavsett hur länge det var man senast sågs, oavsett väder och temperatur.

För någon månad sedan läste jag en artikel i spelmansförbundets tidning, där en av våra riksspelmän berättar om sina två instrument - violinen och fiolen. Det lät som något jag hade kunnat skriva själv, för precis så uppför sig mina två herrar också.

Har jag inte spelat på fransmannen på ett tag, då får jag lida för det. Då blir han svår att stämma, tonerna har inte samma klang och han känns tjurig i största allmänhet. Som en hund som sätter sig och stirrar in i väggen för att demonstrera att den verkligen inte är nöjd med att jag varit borta så eländigt länge. Samtidigt är det oslagbart när jag väl lyckas blidka humöret och stryka honom medhårs - då sjunger han på ett sätt som den glade rättvikaren aldrig i sitt liv har kommit i närheten av. Därför envisas jag ändå med denne lynnige fransman.

Jag tror att både jag och fransmannen nostalgiskt längtar tillbaka till tiden när han fick ta så stort utrymme i mitt liv. När vi umgicks minst en timme om dagen, ibland mer. Nu ligger han där i sin låda - som han till råga på allt tvingas dela med en tysk. Sensträngarna har bytts ut mot syntet, för att åtminstone minska humörsvängningarna något. Kanske är det därför han är så grinig...

Nej, från och med nu ska jag se till att han får komma ut oftare, det lovar och svär jag! Med början idag.

Åter i verkligheten

När jag var liten hade jag en fototapet på en av väggarna i mitt rum. Det var ett alplandskap, med vassa snöpudrade toppar och sammetsgröna alpängar. Varje gång jag åker till alperna känns det som jag är i den där fototapeten, och denna resa var inget undantag.

Det var höga toppar, djupa dalar, mycket snö och mycket sol. Lägg till trevligt folk och god mat, och en väldig massa skidåkning, så blir bilden komplett. Det var helt enkelt en väldigt lyckad resa! Sen så är det ju rätt lätt att göra mig nöjd - så länge jag får stå på skidor så har jag ett leende på läpparna.

Några bilder från resan finns här.

Nu är jag tillbaka i verkligheten med en förkylning, alldeles för mycket jobb och en något vemodig känsla - jag vill åka mer! Tur att det lär bli mer skidåkning framåt våren.

Att vara klok

Det är så himla roligt att träna när det inte gör ont. Särskilt när det nu är en långhelg med möjlighet att komma ut i dagsljuset. Idag tänkte jag ut och springa. Sedan kollade jag in på Funbeat, och insåg att jag råkat träna (åtminstone något) varje dag den här veckan. Med rätt tunga aktiviteter ur "rump-perspektiv" de senaste tre dagarna (jag känner mig lite som Ludmila med min "rompa" som jävlas...). Därför tänker jag nog vara klok, även om det tar emot. Det får bli lite yoga istället - för uppmjukning är jag fortfarande i skriande behov av.

Igår var jag till Hovfjället och åkte telisar. Nu har jag åtminstone två skiddagar bakom bältet inför alpveckan... Det lär nog bli tufft, men oj, vad roligt det ska bli!

Ett nålstick närmare?

Jag har inte skrivit något om min eländes höft här på länge, eftersom jag är så trött på mitt eget gnäll. Nu tänker jag dock ropa hej (mot bättre vetande?), eftersom det känns som jag ser någon sorts ljus i tunneln. Jag har med hjälp av massör och kiropraktor blivit lite bättre, men det har gått väldigt sakta framåt. Nu har dock kiropraktorn provat att köra in en nål i skinkan på mig, för att försöka få ordning på den trilskande muskel som inte vill vara med. Efter första gången jag blev stucken så kändes det bättre dagen efter, men sedan kom eländet tillbaka igen. Nu var jag dit i förrgår och igår kunde jag - för första gången på nästan 1,5 år - springa helt utan några känningar någonstans i vare sig ben, höft eller rygg! Idag var jag ute i fält och pulsade runt i jobbig bristande skare, något som också gjort rätt så ont det senaste året. Inga problem - inga känningar idag heller! Jag är väldigt glad att det äntligen händer något och passar på att njuta så länge det håller i sig.

Skidlek och stockeld

Nyår tillbringades i en liten fäbodstuga, långt från alla glamourösa festlokaler. Skidlek i solnedgång, grillning, trerätters mat värmd på gasolköket och en midnattstur upp på fäbodens högsta punkt för att se fyrverkerierna på avstånd i alla väderstreck. Allt detta tillsammans med goda vänner som också föredrar långkalsong framför långklänning. Jo, det var en riktigt härlig nyårshelg!

Jo, tävlingsinstinkt var det gott om. Även om det (nästan) var på skoj...

Guldglitter mot timmerväggarna. Rustik chic?

Glödande himmel speglar elden