Sportkullan AR - ett långt multisportäventyr från Älvdalen till Mora

Förra helgen körde jag multisporttävlingen Sportkullan AR, längsta klassen förstås :) Jag hade en fantastisk dag där jag kände mig ruggigt stark - i alla fall efter att benen hämtat sig från den tuffa starten upp mot Rämma. Förutom de trötta benen på cyklingen på första sträckan så hade jag nog inte en svacka. Helt underbar känsla. 

Jag har siktat på sportkullan sedan tidigt i våras, när Ida fixade sponsorer till anmälningsavgiften och vi anmälde fyra lag från klubben. Som det ofta blir så droppade dock några lagmedlemmar av, och jag var rädd att jag inte skulle få ihop något lag till den längsta klassen. Eva-Lisa och Ulrika kom dock in som räddande änglar och ville gärna utmana sig själva, trots att de inte kört något av den här längden förut. Vi hann inte träna ihop alls nästan, utan det mesta fick lösas genom en mängd meddelanden över facebook. Målet var därför att ta sig runt banan, att hålla en takt som vi orkade med och att helt enkelt röra oss framåt hela tiden, något som vi lyckades väldigt bra med.

Segrartid var beräknad till ca 9 timmar, men där uppfyllde vi inte riktigt banläggarens förväntningar. Segrande lag KMS Team Ullmax 1 gick i mål efter knappt 14 timmar, och mitt lag KMS Team Ullmax 3 var ute hela 16 timmar. Det blev alltså en riktig heldag ute i skogarna!

Jag hade inte velat stryka en meter av banan - den var riktigt fint lagd och vi njöt av vyerna som öppnade upp sig när vi kom till en ny utsikt. Utsikter var det för övrigt gott om, och vi fick plocka en del höjdmeter på cykeln! Allra mest tid och km tillbringades på cykelsadeln. Här ser ni hela banan med våra vägval; det lila strecket indikerar mtb, det gröna löpning och det blå madrasspaddling.

Hela banan, med våra vägval. 

Vi startade kl 07.00 på Älvdalens flygfält. Efter starten på flygrakan visslade vi till och från på Top Gun-temat resten av dagen. Det var många höjdmeter till ettan, och vi valde att ta asfaltvägen. Det var ett bra val och trots mina trötta ben som inte gick sådär särdeles snabbt uppför så låg vi tvåa här. Upp till tvåan blev vi sedan ikappcyklade, och låg på tredje plats resten av den här cykelsträckan. 

Jag tycker det var roligt att vi fick en sträcka riktig orientering. Tyvärr fick en av mina lagkompisar krampkänning när vi kom ut i skogen, så vi fick satsa på att försöka ta oss fram så fort låren tillät. Jag orienterade i alla fall bra, spik på.

Dags att cykla igen - ut på den långa cykelsträckan. Efter ett mindre bra vägval på en stig ut från växlingen - här hade asfalten definitivt gått snabbare - fortsatte det bra. Här valde vi att släpa cykel för att korta vägen mellan kontroll 11 och 12, ett bra val eftersom det var riktigt lång omväg annars. Det var lättsläpat hela vägen, och det tjänade vi på. Ulrika råkade ut för en lite läskig grej mellan 9 och 10 när hennes bakhjul började wobbla i en lång nerförsbacke. Det var halvvägs ur den ena dropouten, och det var verkligen tur att det inte lossnade i full fart. Det hade kunnat gå illa! När vi grejade med detta blev vi omcyklade av KMS Ullmax 2, och nu låg vi fyra och sist resten av tävlingen.

Stärkta av det lyckade släpandet så valde vi att chansa på ett till vägval rakt genom terrängen. Jag skulle ha lyssnat på magkänslan som sa att det nog inte var någon bra idé (när något heter "oxbrottet" på kartan kanske man ska dra öronen åt sig), men det var ju så långt runt... nåväl, vi stegade på över myren och gjorde det bästa av situationen. Framåt kom vi ju i alla fall! Sedan var det bara avslutningen kvar, och där valde vi att kliva uppför i slalombacken i Grönklitt i etapper, vi siktade på djuren i barnbacken och betade av dem ett efter ett. Jag var fortsatt oförklarligt pigg, så jag hjälpte till att snodda cykel så gott det gick uppför backen.

Nu hade vi klarat av de långa cykelsträckorna och hade den långa löpningen kvar. Tyvärr kom krampkänningarna tillbaka för Eva-Lisa, och i kombination med en rejäl energisvacka så gick det inte fort på denna sträcka. Vi jobbade oss dock konstant framåt, och stod inte stilla många sekunder ens när det var som tyngst. Jag har ju kört sånt här förr, men det hade inte mina lagkamrater, och jag är imponerad över hur dom jobbade sig igenom svackorna. Själv fortsatte jag vara pigg och stark, och försökte hjälpa till att snodda så mycket det gick. Kramp är dock svårt - då hjälper det inte med draghjälp. Äntligen var vi framme vid växlingen till madrasspaddling, och där väntade lätt oroliga tävlingsledare och support som förväntade sig sura och trötta miner. Inte då! Vi var väl kanske inte fullt så glada på den här sträckan som tidigare, men det var inte nåt större fel på humöret. Hur underbart var det inte att nu få lägga sig på luftmadrass och flyga nerför forsen? Vila benen, svalka sig från värmen och dessutom ha riktigt roligt. Rekommenderas!

Nu kändes det som vi bara hade spurten kvar, och uppiggade satte vi oss på cykeln igen. Ulrika bjöd på marsipanrosor i växlingen, och vi kände att nu är det ingen tvekan om att vi fixar resten. Vi valde att släpa cykel en liten kortis igen, och det tjänade vi nog en hel del på. 

Sista biten in mot Mora var riktigt fin cykling på fantastiska stigar. Såna där barriga smala stigar utan en enda rot. När vi kom in till Öna för att växla till luftmadrass igen var solen på väg ner och nu var det lite småkyligt. På väg ut mot älven skrämde vi en bäver som plaskade till ljudligt med svansen. Vi valde att jogga genom campingen med madrasserna och nu höll benen faktiskt fortfarande för att jogga genom Mora via Gustav Vasa-statyn med den sista kontrollen och sedan till målet, påhejade av partygäster i den sena lördagkvällen. Kl 23 ungefär var vi äntligen i mål, efter 16 timmars tävlande. Bitvis jobbigt, hela tiden roligt och framförallt hela tiden med helt rätt inställning. Tack till mina lagkamrater som kämpade sig igenom och hela tiden höll humöret uppe även när det var lite tungt, och tack till Per och Börje som körde cyklar, pumpade luftmadrasser, försökte trycka i oss mat och hejade på oss vid växlingarna! Det blev en lång dag även för supporten. 

Seger!

Idag tog jag min första seger i en kanotslalomtävling - med viss svårighet. Vi var fem tjejer som tampades i damklassen, dock saknades den riktiga toppen så det blev en hård kamp.

Uppvärmningen gick lite sisådär, men det kändes ändå rätt bra när jag klev på vattnet för första åket. Det tog dock lite tid innan det blev min tur att starta, och jag hann bli väl kall och ofokuserad. Mitt första åk blev följaktligen en ren katastrof. Inte en port som satt där den skulle! Jag blev skitförbannad rent ut sagt och satt och surade i bastun för att värma upp mig inför andra åket. Bästa åket av två räknas, så jag hade ju en chans till.

Det gick avsevärt mycket bättre i andra åket, även om det inte var något toppåk direkt. Det räckte i alla fall för att ta mig till final, så det blev till att ladda om och värma upp sig igen för ett åk till. Vädret var ju inte det bästa, kallt, blåsigt och regnigt. I finalen var det dags för en ny bana utan möjlighet att prova på den innan, så det var bara att köra och hoppas på det bästa. Jag gjorde dagens bästa lopp här, även om det inte heller var något topplopp, och tog hem segern med liten marginal tack vare ett rent lopp utan islag. Mycket nöjd!

Det avslutande störtloppet var något jag bara körde igenom för att få det gjort, och där hade jag inte marginalerna på min sida utan blev tvåa. Allt som allt en väldigt kall och bitig dag, men jag är jättenöjd att jag vann slalomsprinten.

Jag är också riktigt stolt över älsklingen som gjorde riktigt bra lopp och slutade nia i herrklassen, efter att bara ha paddlat ett knappt år. Heja!

Seger!

Idag sprang jag årets första orienteringstävling. Jag vet, det är alldeles på tok för sent! Jag var ringrostig men lyckades hålla mig fokuserad bland alla kontroller, så till den grad att jag vann till och med :) Konkurrensen var väl inte den hårdaste, men en seger känns alltid väldigt skön!

Tävlingsmänniska

Får man en pokal måste man ju få visa upp den. Så ofta är det nämligen inte! Däremot tycker jag fortfarande att jag inte riktigt är värd min andraplats eftersom jag inte har några resultat att tala om. Ingen skugga ska falla på Sanna som tog förstaplatsen, däremot är antalet seniordamer bakom henne både väldigt få och väldigt dåliga på att tävla just nu. Jag hoppas att det blir svårare att ta en sådan här buckla nästa år.

Är det just tävlingsinriktade tjejer som saknas i forspaddlingen? För visst finns det tjejer både i Uppsala och Falun som paddlar, även om vi är klart färre än killarna. Jag är ju sådan att jag älskar att tävla, älskar tävlingsnerven. Jag behöver inte vinna (kanske är det också därför jag sällan gör det?), utan det jag är fast för är just den där extra skärpan blandad med nervositet som bara kommer vid tävling. Känslan av totalt fokus, som man jagar både i kanotslalom och i orientering.

När jag hittar känslan i orienteringen av att kropp och hjärna samarbetar perfekt och orienteringen sker på ett nästan undermedvetet plan. När det känns som att "jag-delen" kan luta sig tillbaka och njuta av upplevelsen samtidigt som expertdelen av hjärnan sköter spakarna. Det går av sig själv, det går rätt och det går fort! Den känslan är svår att beskriva, men oerhört beroendeframkallande. Jag hoppas jag hittar dit i kanoten någon gång, men då behövs lite mer regelbunden träning. Gårdagens pass kändes otroligt ovant, jag kände verkligen att jag inte paddlat slalom på tre veckor!

Avslutning på nattmörkret

Jag är lite oinspirerad till att skriva något just nu. Tänkte ändå försöka sammanfatta helgen för att avrunda min följetong om nattorientering. Det blir nog lite rörigt, ni får stå ut! Vägvalen har jag lagt in på Runoway om någon vill se dem.

Fredagen började med en massa bilåkning. Vi var tidigt framme i Vimmerby och fick någon timmes väntan innan det var dags att börja byta om och väcka tävlingsdjävulen. Det kändes bra att till slut få dra på pannlampan och hoppa på bussen från förstarten. SM är ju lite speciellt eftersom man inte får besöka arenan innan start, så att man inte ska kunna prata med andra tävlande som redan gått i mål. Vid starten fanns en liten uppvärmningsbana i skogen, och det gillar jag. Det gör det mycket lättare att komma in i rätt tänk.

Första kontrollen satt längst uppe på en liten bergknalle. Bara att kämpa på uppför, alltså. Därefter kom en långsträcka med några vägvalsmöjligheter. Jag bestämde mig för stig höger, och fick också en bra kontrolltagning. Nu började det bli lite klurigare och jag drog ner tempot. Det fungerade bra och orienteringen fortsatte gå fint. In till varvning fick jag så höra att jag låg rätt bra till i tid. Det skulle jag inte ha lyssnat på, för nu började det gå åt skogen. Första kontrollen efter varvningen var en liten kortsträcka in mot en mosse. Jag körde totalt fast i ett grönområde och kom ut mot samma öppna skjutbana två gånger om innan jag lyckades hitta den förbannade kontrollen. Stämplade och försökte göra en mental återställning. Det lyckades och jag tog nästa kontroll fint. Sedan kom en sträcka över ett bökigt hygge där jag tappade riktningen och hamnade helt ur kurs. Misstag nummer två, nu hade jag bommat ungefär 6 minuter totalt på dessa två kontroller. Jag skärpte till mig igen och sänkte farten tillräckligt för att gå i stort sett spik på resten av kontrollerna. 25:e plats blev det, och det tror jag är min bästa SM-placering som senior. Trots misstagen är jag rätt nöjd, jag har ju bara kört två natt-pass innan eftersom jag bestämde mig så sent för att åka ner. Jag lyckades hålla huvudet kallt och ta 22 av 24 kontroller bra i en riktigt klurig terräng, så jag ger mig själv godkänt!

Lördag kväll var det så dags för natt-orientering igen för min del. Första sträckan i damlaget på Smålandskavlen. Vi hade kommit sent till hotellet på fredagkvällen efter SM och jag hade defintivt inte fått tillräckligt med vare sig sömn, mat eller vätska. Benen var därför inte direkt pigga. Orienteringen gick som tur var desto bättre, inga bommar. 28:a kom jag in som, och tjejerna plockade sedan några placeringar på dagen så vi blev 26:a till slut. Det kunde ha gått bättre, men det kunde ha gått sämre också, så jag tycker det får bli godkänt på årets sista tävlingsinsats i orientering också.

Nu grubblar jag en hel del på nästa säsong. Jag är ju på helt rätt väg vad gäller orienterandet. Tränar jag på och kör något mer pass ol-teknik så kan det gå riktigt bra i vår. Vill jag satsa på det? Eller vill jag fortsätta leka och ha kul bara? Hmmm, ska ta det lugnt någon vecka här nu och fundera lite till innan jag går in i vinterträningen och börjar lägga grunden för nästa säsong.

Avslutningsvis tycker jag ni ska gå in på http://www.clasbjorling.com/ och läsa lite kloka ord om träning vs. återhämtning.

Nattmörker III

Kort uppdatering av läget:

*Superstark lampa är inlånad- hoppas hinna testa den en sväng i skogen innan fredag.
*Avresa mot Småland fredag 08.00. Ser inte fram emot en massa åkande, men är fortfarande hyfsat tävlingssugen i alla fall.
*Tränings-ol ikväll på Hosjöbladet. Eländigt bökig terräng. Stenar och grenar ivägen överallt. Dessutom dimma till råga på allt. Tröstande var att orienteringen faktiskt funkar riktigt fint när jag väl skärper till mig. Var dock lite för trött för att skärpa till mig hela vägen, men det ska jag inte vara på fredag.
*Hoppas på klart väder på fredag, dimma är jobbigt, särskilt med stark lampa.

I livet i övrigt har jag varit på en riktigt trevlig konferens på Åkerblads i Tällberg. God mat, intressanta föredragshållare och diskussioner. Flams och trams på kvällen tillsammans med jobbarkompisarna var också riktigt trevligt. Vi är jämt så urtråkigt überseriösa på jobbet så det är kul när man för en gångs skull kan släppa på myndighetsfasaden lite.

I lördags paddlade jag också Sundbornsloppet. Jobbigt var det, framförallt pga vinden som gjorde det hopplöst att paddla rakt. Kvällens mat och filmvisning var dock trevligt, och bastun var varm och skön som vanligt! Jag börjar bli lite sugen att paddla mer störtlopp, men först och främst ska det bli riktigt skönt med lite höstvila nu!

Nattmörker

Nu siktar jag in mig på mörker två veckor framöver. Efter ett ok lopp på 25manna, där jag fick en rätt bra tid trots magont hela loppet, så blev jag övertalad att fylla ut laget på Smålandskavlen. Och lovade ut att jag kan ta natt-sträckan. Åker man ända ner till Jönköping för att springa, så kan man lika gärna köra två tävlingar. Alltså anmälde jag mig till Natt-SM också. Efter att ha känt mig lite smått irriterad över att jag är så lättövertalad, har jag nu mer och mer börjat känna mig taggad för att få springa några tävlingar till i höst. Jag känner att jag inte riktigt är klar med orienteringssäsongen!

Dessutom gillar jag verkligen att springa natt-orientering. Det blir ännu viktigare att hålla fokus på tekniken när du inte kan läsa in dig lika lätt. Man är verkligen ensam i sin lilla bubbla av ljus där i skogen, och det blir lättare att sålla bort oväsentligheterna och hitta den där känslan av fullständigt fokus. Luften är lite lättare att andas och det känns dessutom som att man springer så mycket fortare på natten.

Nu är det dock så att natt-orientering kräver lite invänjning. Att springa skog i mörker tar några träningspass att komma in i. Dessutom måste man tänka lite annorlunda i vägvalen på natten - gå lite mer på säkerhet. Dags att ladda lampan och ut i mörkret alltså! Knappa två veckor på mig att hitta SM-formen och flytet i natten...

Tävlingsfylld helg

Den här helgen har flugit förbi i ett rasande tempo! Det mesta av den har jag tillbringat ute vid kanotklubben eftersom vi haft slalomtävlingar. Igår tävlade jag, idag var jag funktionär. Frågan är om man inte blir tröttare av att "bara" vara funktionär!

Igår stod slalom och störtlopp sprint på programmet. Efter min träning i banan i fredags kväll fortsatte min hjärna köra slalom halva natten. Tävlingsnerverna är inte att leka med! Trots att jag försöker tala om för mig själv att det här bara är för skojs skull, så jublar tävlingsdjävulen i mig. Nerver! En del av mig själv älskar dock den där nervositeten också... Jag kände ändå att jag hade rätt bra koll, så jag nöjde mig med att åka dit en timme innan och köra igenom banan något varv till. Det gick väl lika bra som mina bättre försök i fredags, så när det väl var dags för tävling hade jag hunnit bli av med det mesta av nervositeten. Skönt! Mina två åk gick rätt bra tycker jag. Jag lyckades bra med uppströmmarna, men hade svårt med första nerporten i bakvattnet där jag bromsade upp för mycket båda gångerna. Fick ett onödigt islag på andra åket också, drog paddeln i en port som jag hade klarat bra och var på väg ut från. Jag blev fyra (=sist), men var inte ljusår efter och är ändå nöjd!

Sedan dags för störtlopp. Jag fick börja som starter, så jag hann inte värma upp riktigt som planerat. Hade hoppats hinna köra ett träningsåk i forsen innan, men det hanns inte med. Övre halvan av forsen var jag väldigt passiv, bara flöt med i stort sett. Ner mot bron kom jag väldigt långt höger och körde sedan rakt över stenarna i bakvattnet vid brofästet. Nu har jag lämnat lite skrapmärken på rosa kanoten också alltså...jag invigde ju den röda som splitterny med att köra över stenröset till vänster där. Efter bron började jag äntligen trycka på lite, bättre sent än aldrig, och jag slutade trea (av fyra) i störtloppet. Kändes bra att faktiskt ha någon efter mig för en gångs skull!

Idag var det slalom med SM-klass för C1 & C2. Många som körde flera åk i olika sorts båtar alltså och jag hade fullt upp som starter. Jag tycker att det är roligare att vara starter än portdomare, man hinner snacka lite mer med dem som ska starta. De som inte är tokfokuserade i alla fall. Det tråkiga är väl att man hamnar så långt från tävlingen, ingen chans att höra speaker och sådant. Det var en lång dag, men på det stora hela trevligt. Blåsigt som vanligt i Falun, men inte fullt lika illa som förra året i alla fall.

Avslutningsvis blev det en låååång prisutdelning. Medalj till alla, diverse bucklor och så fick vi höra Sverigecupsresultaten också eftersom helgens tävlingar var avslutning för cupen. Döm om min förvåning när jag fick reda på att jag hamnat på en andraplats av damseniorerna. Jag tycker det är lite smått tragiskt att jag tar en sammanlagd andraplats genom att komma sist på två tävlingar. Är det verkligen så dåligt med tjejer som paddlar?