Komplimanger

Nu har jag varit ute på en lugn tur med hundarna igen, och då börjar tankarna vandra. Den här gången funderade jag på varför det ska vara så svårt att både ge och ta emot komplimanger.

Får jag en komplimang så står jag där och famlar efter ord och funderar på vad jag kan kontra med eller ursäkta mig med. Istället för att bara suga i mig berömmet och tacka. För visst blir man glad!

Åtminstone tills man börjar fundera över eventuella baktankar med komplimangerna. Menar han/hon verkligen det dom säger, eller är dom ute efter något annat?

Det gör också att det kan vara svårt att ge komplimanger till andra tycker jag. Särskilt till vänner av motsatt kön. Vågar jag säga åt en kille att det syns att han tränat bra i sommar, eller kommer han att misstolka det och tro att jag är ute efter något annat?

Ofta blir det ju därför så att man bara tänker tanken men aldrig säger till personen ifråga att man tycker att någon gjort något bra, passar jäkligt bra i de där byxorna, har snygga armar eller vad det nu månde vara. Personligen tycker jag det är lättare att säga att jag tycker någon presterat bra, gjort ett bra resultat eller tagit en snygg bild. Det är svårare med komplimanger som gäller personen, att säga att man tycker att någon är trevlig, snygg, skön att umgås med.

Nej, tycker ni att någon förtjänar en komplimang, så våga säga den. Våga också visa att ni blir glada över dem ni får, istället för att vifta bort dem och förminska dem. Blir det sedan missförstånd så får man väl försöka hantera dem då. Jag tror att jag hellre går genom livet naivt blåögd än går och är misstänksam mot folks eventuella baktankar med vad de gör eller säger.

För att lätta upp de djupa funderingarna lite:
Igår cyklade jag med friluftsfrämjarna igen. Vi var ett litet gäng som letade roliga stigar uppe på Lugnet. Trots att - eller förmodligen just för att - vi var så få så blev det mer oorganiserat än vanligt, mer snack och lite mindre tempo. Normalt utser vi ju en ledare för turen som guidar längs en bra rutt men igår hade vi istället diskussioner i stigkorsningarna över vilket håll vi egentligen skulle åka åt. En riktigt trevlig tur blev det till slut, och vi lyckades till och med provköra en snutt av de mtb-banor man håller på att bygga bredvid hoppbackarna. Torsdagsturerna är alltid roliga, och jag kommer alltid därifrån med en bra känsla i kroppen :)

Träningstankar

Idag var det väldigt nära att det inte blev någon träning. Jag sov så himla dåligt i natt och vaknade nästan tröttare än jag var när jag gick och la mig. Hasade runt på jobbet i halvdvala, kom hem och slängde i mig lite överblivna pizza-rester innan jag gick i ide i soffan. Gjorde ett halvhjärtat försök att få någon träningskompis att locka ut mig, men misslyckades. Trött och osugen, grinig och otrevlig. Sådär så man inte ens vill umgås med sig själv längre. Borrade ner mig djupare i soffan och försökte hitta något lagom skräpprogram på tv:n.

Att jag ändå lyckades ta mig ut var den här lilla juvelens förtjänst:


Wilma pockade på uppmärksamhet och den blicken går liksom inte att ignorera hur länge som helst. Jag bestämde mig till slut för att om jag ändå var tvungen att släpa mig ut så kunde jag lika gärna springa som att promenera. Jag släpade alltså fram Saga från hennes gömställe under sängen - hon är här på påtvingad semester eftersom mina föräldrar åkt till Abisko, och hon är rätt så tjurig över att bli kvarlämnad - och drog till Stångtjärn.

Med två hundar i midjebältet skulle man kunna tro att det blev ett snabbt pass, men inte med dessa två damer. Normalt brukar jag försöka mana på och få upp farten lite, men idag nöjde jag mig med att lunka med i deras tempo. Väl ute i skogen blev det som det brukar bli - dimman i huvudet lättade och hela världen blev plötsligt mycket ljusare. Tänk vad lite träning kan göra!

Lugn löpning har sina ljusa sidor. I forsen, på stigcykeln och med en karta i handen så är jag(förhoppningsvis) så inne i det jag håller på med just där just då att jag inte hinner tänka på något annat. När man joggar längs ett spår så kan man istället låta tankarna fladdra fritt.

Idag funderade jag en del på träning. På att jag var nöjd med att jag tagit mig ut. På att ett lugnt pass är bättre än inget pass alls. På att jag blivit bättre på att vara nöjd med det jag gör, snarare än vara missnöjd med det jag inte gör. Ändå finns någon sorts tvivel där - kommer jag verkligen bli bättre, starkare, snabbare om jag är alltför nöjd med nuläget? Vill jag tillräckligt mycket? Vill jag för mycket? Vart vill jag komma egentligen? Kanske behöver man inte komma någonstans? Kanske räcker det med att älska att träna, att träna det man älskar, och sedan se var man hamnar.

Just nu är det nog så jag gör. Jag tränar det jag känner för och det kanske inte är optimalt för de tävlingar jag tänkt köra i höst, och jag måste nog inse att jag måste sänka ambitionsnivån lite vad gäller resultat. Ibland tänker jag att jag borde passa på att köra lite hårdare med orienteringen. Är sugen att ge den en chans till nu när kroppen är relativt hel igen. Då måste jag dock dra ner på annat roligt, och det är jag nog inte beredd att göra. Jag vill ju paddla och cykla också. Jag vill inte bara paddla distans heller, för den delen, utan jag vill paddla fors. Så multisportandet blir väl också lidande, antar jag. Nej, jag får helt enkelt fortsätta satsa på att ha kul, så får hösten bli som den blir.

Oj, vilket långt inlägg det blev. Om någon orkat läsa ända hit är ni värda en guldstjärna :)

Fler bilder från Åre

Jag hade fastnat på några bilder på kanotsträckan:

http://kanot.pemika.se/#3.103
http://kanot.pemika.se/#3.104
http://kanot.pemika.se/#3.105

Speedern plöjer sig fram genom vågorna utan minsta vinglande :)

Nya försök, samma problem

Igår kväll paddlade vi igen, slalom den här gången. Det var ännu mer fart på vattnet än senast och man fick ta i max för att överhuvudtaget ta sig upp från ilägget vid kanotledsbryggan. Rivstart på passet alltså!

Efter lite uppvärmning på slätvattnet körde vi några korta enkla portkombinationer i övre delen. Det var perfekt att ha några portar att sikta på för att tvinga Lotta att gå ut ordentligt i forsen, och för egen del var det riktigt roligt att försöka gasa på lite mer. Lotta gör tydliga framsteg - kul! Snart är det dags att sätta henne i en riktig slalomkanot också. För egen del är det också toppen att tvingas fundera på vad jag gör, dels inser jag att jag hunnit lära mig en hel del under senaste året, dels lär man sig ännu mer själv på att lära ut. Dessutom kom Lotta med lite frågor som jag själv började grubbla över - t.ex. varför gör du en kontring där och inte ett backsvep? Tja, varför? Det kändes bättre så? Det finns så mycket jag vill lära mig, och jag gillar den känslan :)

Eftersom jag bestämt mig för att inte vara så lat och mesig längre, avslutade jag med en eskimåsväng igen. Visst, jag kom upp den här gången också på första försöket, men jag drar ju fortfarande upp huvudet. Känns som jag har börjat nöta in ett felaktigt mönster här, och jag vet inte riktigt hur jag ska bryta det. Ändå började jag med att öva lite stöttningar och lyckades gå ner riktigt långt, huvudet nästan ända nere vid vattenytan. Stöttningarna kändes bra, men när jag sedan väl är under vattnet så tänker jag liksom inte utan bara gör, och då åker huvudet upp.

Nu är jag lite lätt öm i kroppen efter två kvällars intensiv paddling. Ändå är jag bara sugen på att paddla mer. Jag vill ut i freestylekanoten igen och surfa den lilla vågen vid klubben innan vattnet går ner igen. Ikväll blir det dock välförtjänt vila!

Håll ner huvudet för ¤¤#"!%¤!

Ja, jag har paddlat igen. Ja, jag kämpade mig upp i mina eskimåsvängar. Nej, det gick inte särskilt smidigt eftersom jag envisas med att hålla upp huvudet. Igen. Varför har det hakat upp sig igen? Jag tyckte ju att jag fick till snitsen senast i Lissfors och när vi körde Nås. Är väl bara att öva på. Måste öva mer stöttningar, det känns som att det gör nytta.

Idag var det jag och Lotta som var ut i forsen, och jag valde att testa en freestylekajak för första gången. Det kändes mycket ovant, men var riktigt kul! Ojojoj vad man får jobba för att komma någonstans i de där små plastlådorna, nu är jag ordentligt trött i armarna.

Imorrn tänkte vi paddla igen, då blir det nog slalom istället, och då ska jag öva eskimåsväng igen! Jag har ju åtminstone kommit till det stadiet när jag kommer upp de allra flesta gångerna i alla fall, nu gäller det bara att kämpa med tekniken för att få det att gå lite lättare. Det kändes bra att freestylekajaken var så pass lätt att rolla i, nu är det väl bara att paddla mer i den och börja våga lite mer. Just nu är jag så feg så jag är inte i närheten av att utsätta mig för något som välter mig, och det är tråkigt. Dags att försöka rycka upp sig och bli lite tuffare!

Som ni ser försöker jag peppa mig själv lite, känner att jag varit väldigt mesig hela sommaren och låtit mig själv komma undan lite för lättvindigt. Skärpning!

Lurån

Lurån from Jenny Sander on Vimeo.

Jag passade på att filma Lurån lite när jag besökte området i jobbet häromdagen. En fin liten å, rätt bra fallhöjd men lite för liten för att vara paddelbar tror jag. Vackert är det i alla fall.

En bra dag på jobbet

Idag hade jag en riktigt härlig dag på jobbet. Det är sådana här dagar som väger upp alla jobbiga samtal med griniga människor som man råkar ut för i mitt jobb.

Först besökte jag en liten pärla utanför Bjursås - Lurån. Det är en liten fors som går mellan sjöarna Utgrycken och Rogsjön. Jag passade på att ta en hel del bilder också, men konstaterade att den nog är lite stenig och liten för att vara värd att paddla. Om det blev riktigt extremt högvatten nån gång, kanske... Jag får väl lägga upp några bilder och någon liten film så får de mer rutinerade kanotisterna avgöra.

Därefter fortsatte jag upp till Mora där jag besökte två förslag till naturreservat, två stora myrområden med riktigt rik kärlväxtvegetation. Härligt! Avslutningsvis körde jag förbi ett avverkningsanmält område som tyvärr drog ner humöret lite. Fin tallskog, men inte tillräckligt fin för att vi ska kunna göra naturreservat av den. Alltså kommer den att avverkas. Jag borrade en gammal tall med ett brandljud i och det blir intressant att se när det brann senast. Jag tror nog att flera av tallarna i den äldre generationen har brandljud och kanske kan jag få markägaren att spara dessa i alla fall.

Det blev en lååång dag, jag var inte tillbaka i Falun förrän vid halv nio-tiden. Hoppas jag hinner ut någon dag nästa vecka också, det behövs för att få tillbaka inspirationen för arbetet.

Lyckligt lortug

Äntligen lyckades jag tajma in en mtb-tur med friluftsfrämjandets gäng. Jag har faktiskt inte tagit mig iväg på någon enda torsdagstur hittills i år och jag har saknat det!

Dagens tur var blöt. Två timmar i hällregn. Blött, blött, blött och kul, kul, kul! Härliga stigar med massor med vattenpölar och alldeles lagom mycket sten och rötter. Som tur är har min teknik blivit bra mycket bättre senaste åren, så jag kunde flyta fram över de hala hindren och njuta av turen.

Vi var rätt många galningar som cyklade ikväll också, ett tiotal i alla fall. I blötan drogs svansen ut lite så det blev en del väntan, och mot slutet av turen var det lite kyligt. Annars var det bara riktigt, riktigt roligt :)

Jo just det...

...så här blev den nya golvmattan. Blir nog bra! Är dock lite besviken på väggfärgen, den blev väldigt mesig.

Tillbaka på topp

Hurra, modemet har återuppstått från de döda! Hoppas det håller i sig...

Jag är äntligen tillbaka hemma igen efter en kvällstur till Nåsforsen. Det blev en lång kväll, och jag kommer få lida för det imorrn (hmmm...idag...), men det var det värt! Vattennivån var ännu högre än senast och redan uppe vid ilägget kändes det att strömmen drog i kanoten. Så här högt vatten har jag inte paddlat i tidigare där.

Gänget jag åkte med var Julle, Tessa, Helena, Lars och så tre läkare till som var lite mer nybörjare. De har gått starthelg i våras och det här var deras första utflykt till någon annan fors än Hosjöholmen.

Vi började med gemensam uppvärmning och naturligtvis krävde Julle eskimåsväng eller kamraträddning. Efter lite testande med stöttningar fanns det inget kvar att skylla på, det var bara att gå runt. Eskimåsvängen satt som en smäck, jag flög upp utan minsta motstånd och det kändes fullkomligt rätt. Skönt! Hoppas det håller i sig nu, bäst att fortsätta öva medans det känns bra.

Därefter fortsatte vi lite mer rutinerade (hehe, jag lär ju passa på att kalla mig det nu när jag har chansen!) ner till en liten vals där vi lekte lite, medan Julle instruerade de nya. Jag satt i slalomkajak, hade tänkt ta en leklåda men fegade ur och tog det enkla alternativet. Jag vågade inte gå ut ordentligt i valsen, men stod åtminstone och vinglade lite på kanten några gånger tills nosen började dyka och det började kännas läskigt. Jag blev åtminstone modigare för varje gång jag gick ut i den, så det går åt rätt håll. Lars och Helena imponerar, Helena räddade två vältningar med eskimåsväng och två genom att Tessa kamraträddade, så ingen simning. Modiga människor!

Snart hade vi lekt där riktigt länge, så det var bara att paddla ner genom de resterande forsarna utan några längre stopp. Det var också så mycket vatten nu så de vanliga bakvattnen saknades helt och det var knappt jag kände igen mig. Häftigt att en fors kan se så olika ut från gång till gång.

Idag körde jag med min nya paddel. Jag köpte en Tywarp Warp 3 på kajaktiv förra veckan och hade bara testat den lite lätt innan så nu var det dags för en ordentlig genomkörare. Jag är inte riktigt förälskad i den ännu, men tror att jag kommer tycka bra om den efter lite invänjning. Den är väldigt olik klubbpaddlarna och slalompaddeln jag kör med så det tog ett tag innan jag klarade av att slappna av med den idag. Framförallt är skaftet tjockare, det är också ovalt både på höger och vänster sida. Jag insåg efter ett tag att jag inte behöver hålla så hårt och det kändes mycket bättre när jag började slappna av i händerna. Det känns att bladet biter väldigt mycket mer i vattnet, vilket också är ovant.

Avslutar nattens svammel med att säga att jag behöver paddla mer, vill paddla mer, måste paddla mer. Vet dock inte om jag har rätt tålamod för att paddla freestyle. Det här med att hänga i samma bakvatten i evigheter är visserligen väldigt socialt och trevligt, men samtidigt är jag ju lite otålig när det gäller att komma vidare. Vill till nästa våg, nästa fors, se hur det ser ut bakom nästa krök. Kanske blir det annat när jag börjar kunna gå ut i vågen på riktigt och känna ruschen!

En bild säger mer än tusen ord

Liite trångt just nu! Nästan tur att Björn inte är hemma, var skulle han ha fått plats att sova?

Strax efter att jag lagt in denna bild lyckades jag välta en tekopp över databordet. Tangentbordet räddade jag, men modemet tvärdog. Fan också! Torkade upp det värsta och drog till jobbet, hoppas resten av dagen blir bättre.

Förnyelse

Ok, dags att testa något nytt. Jag tycker det har varit lite bökigt att lägga till bilder i den gamla bloggen, förhoppningsvis ska detta vara lite enklare. Vi får väl se om jag blir kvar eller om jag återgår till den gamla lyan igen! Jag kommer väl gradvis lägga till och dra ifrån detaljer här, tyck gärna till om ni har några åsikter.

Använd samma adress som vanligt - http://lyan.egensajt.se/ - så kommer ni till mig ;)

Återhämtning

Igår var jag lite trött och grinig. Idag är jag fortfarande lite trött, men definitivt mindre grinig. En stilla dag på jobbet var inte så dumt ändå. Kanske ska ta det lugnt imorrn också, men jag tvivlar på att jag kan hålla mig från någon sorts träning. Är rätt sugen på att köra ett slalompass i kanoten igen.

Just nu spanar jag lite försiktigt på hemsidan för STAR. Det vore häftigt att prova på en lite längre tävling, där man måste hushålla mer med krafterna och verkligen se till att äta ordentligt. Dessutom tycker jag upplägget på elitbanan låter lockande, det ser ut att vara en fin mix av olika sträckor. Kanske, kanske man skulle våga sig på det... Man kanske får ta det som en liten expedition snarare än en tävling, men samtidigt gäller det att klara cut off-tiderna.

Nu ska jag på med första lagret färg på väggarna i vardagsrummet. Den här gången chansade vi på att köpa en 10-liters burk på en gång, inget testande med provburkar och sånt. Hoppas därför att det blir bra nu! Imorrn kommer mattläggaren så snart blir det finfint (hoppas jag) i halva huset i alla fall! Det börjar falla på plats och det är jätteskönt. Visserligen återstår det sen en hel del lister och sådant att måla och få på plats, men man börjar se en ände på eländet i alla fall. Just nu står pianot och en stor skänk i köket så man knappt tar sig fram till spisen och det är ju lite jobbigt...