Orientering ftw!

Fasen vad gött det är att orientera!

Kroppen har varit tung på sistone - det blir ju så när man trappar upp träningen efter en viloperiod. Helgen som gick blev det två cykelpass eftersom ena fotleden varit lite ond vid löpning på sistone. Vilan verkar dock ha gett önskad effekt - inga känningar av den idag. Kroppen kändes också stark idag - och ju längre in på banan jag kom desto starkare kände jag mig. Mycket skönt att äntligen få lite belöning för slitet! Jag hade en hård fight med en gubbe som till en början låg framför, men mot de sista kontrollerna så hängde jag av honom.

Cykelbenen är dock inget att hänga i julgranen. I lördags blev det en lite mer teknisk tur, och i söndags försökte jag köra cykelintervaller med mål att försöka få upp pulsen bra på 4x4 min intervaller med 2 min vila. Grusväg är ju inte något jag håller till på frivilligt, men jag inser hur plågsamt årets stora tävlingsmål kommer bli om jag inte kör lite sådant också, och då får man stålsätta sig. Att få upp pulsen i någon sorts närhet av önskad zon visade sig dock vara alldeles omöjligt. Benen satte stopp långt innan flåset började protestera. Nåja, intervaller blev det i alla fall, och låren pirrade skönt sedan på kvällen. Det gör de för övrigt nu också efter orienterandet.

Jag blir alltid förvånad när jag ser vilken skillnad det är på puls när jag orienterar jämfört med cykel och stiglöpning. När jag orienterar ligger jag utan problem på snitt 180 relativt bekvämt över längre tid - när jag cyklar får jag ju knappt ens upp pulsen i närheten av detta vad jag än gör. Och när jag springer stig är det för jäkla jobbigt att ligga där uppe - jag behöver en mental uppgift som distraherar och motiverar tror jag. Eller så är det helt enkelt den variation man får automatiskt när man orienterar - det är ju ständiga justeringar i tempo och löpsteg utifrån teknisk svårighet och variationer i terräng och underlag.

Ett svart hål

Idag var min far på besök, och vi åkte iväg för en lunch. När vi passerade det före detta vandrarhemmet vid Ulleberg sa min far: "där bodde vi när SM gick i Värmland". Jag mindes inget av detta - vare sig att jag sprungit SM i värmland eller att jag bott på vandrarhemmet. Kanske hade jag varit hemma förkyld? Jag var tvungen att kolla upp det sedan, och upptäckte att jag visst sprungit. Faktiskt gick en av tävlingarna till och med vid Sisu-gården i Forshaga. 2003 var det, och med tanke på resultaten är det kanske inte så konstigt att jag inte riktigt lagt tävlingarna på minnet - inte några lysande prestationer direkt. Riktigt usla, faktiskt. Å andra sidan var 2003 det år då jag tillbringade våren som utbytesstudent i Schweiz, så jag hade nog fokus någon helt annanstans. Ändå är det rätt läskigt att inte ha något som helst minne av det!

Jag måste nog leta upp kartorna och se om jag minns något av själva loppen - när man ser kartan framför sig brukar loppet spelas upp på näthinnan. Själva kringarrangemangen kring SM brukar ju inte lämna några större avtryck - man sätter sig i bussen, åker dit någon annan kör, bor på ännu ett vandrarhem och följer samma procedur som förra året. Så kanske är det svarta hålet inte så konstigt ändå.

SM i Umeå

Efter Finlandsresan var jag bara hem och bytte väska innan jag hoppade in i en minibuss och drog till Umeå med orienteringsklubben. Det är låååångt till Ume, men resan gick ändå förvånansvärt smidigt. Väl uppe inkvarterade vi oss i små dragiga stugor på Nydala camping, finns det hjärterum så... Vi seniortjejer drog i allafall vinstlotten när vi ryckte en nyckel på måfå och hade gott om plats jämfört med övriga.

Fredag morgon började så SM-tävlingarna med medeldistans-kval. Vid ett SM är rutinerna lite annorlunda än vid en vanlig orienteringstävling, och jag som sprungit ett antal SM känner alltid att man blir lite extra taggad när man kommer ut till samlingsplatsen och allt är som det ska vara på just ett SM. Man vet att det inte är någon vanlig tävling, och så ska det vara!

Jag är ju sorgligt otränad - sämre tränad än på många år - så jag hade inte så höga förhoppningar om resultat. Däremot hoppades jag på bra banor och terräng. Jag gillar Umeå-terrängen, och på SM brukar det alltid vara snäppet bättre banor än på en vanlig tävling. Tävlingsledningen behöver ju inte välja tävlingsområde för att passa alla åldrar och nivåer, utan SM-tävlingarna är ju planerade enbart med fokus på eliten.

Kvalet gick väl hyfsat - jag orkade inte springa på så mycket som behövdes men jag höll orienteringen rätt bra ändå. Några dåliga beslut blev det när kroppen började bli för trött, men ingen bom. Jag tog mig inte till A-final, men var ändå rätt nöjd med att inte bli sämre än att jag hamnade i B-finalen i alla fall.

Lördag = final. Tidig uppstigning för oss som inte tagit oss till den riktiga finalen, och både huvud och kropp var rejält trötta. Ett knivigt område bjöd på en bom, och det var ingen höjdarinsats från min sida.

Bättre kan jag, och på söndagens stafett fick jag äntligen till ett lite bättre lopp. I terräng som var något lättare att springa och orientera i hittade jag äntligen flytet och var nöjd med min andrasträcka. Matilda på första gick tyvärr inte så bra, men jag och Sofia plockade en del placeringar.

Inga toppresultat alltså, men en härlig, jobbig helg med massor med orientering. Faktiskt härligt att vara ute på hemvan mark jämfört med allt testande av mina gränser jag hållit på med på sistone med paddlandet och sånt.

Otränad

Ujujuj, jag hade glömt hur fruktansvärt tungt det kan vara att springa orientering. Särskilt när man inte sprungit så mycket på sistone, och definitivt inte tillräckligt i skog. Bjursåstävlingarna är dessutom alltid extra tunga och eländiga jämfört med andra långdistanser.

Jag tror jag kom etta från slutet idag, och det var länge sedan jag var fullt så sist. Nån brukar man alltid kunna slå. Idag var jag dock definitivt inte värd någon bättre placering, för jag släpade mig fram genom skogen i mycket lågt tempo. När man inte orkar springa på så får man inte heller något flyt, utan man kör fast på allt som kommer ivägen. Då blir det ryckigt och man spänner sig och så blir man ännu tröttare.

Dagens tävling blev ett riktigt långpass för mig, och man får väl trösta sig med att det blev ett bra träningspass i alla fall. Jag har av någon outgrundlig anledning anmält mig till lång-sm, så det gäller att försöka spotta upp sig några steg nu illa kvickt.

*rättning: jag blev visst bara näst sist. En stackare hade tydligen en ännu sämre dag.*

Seger!

Idag sprang jag årets första orienteringstävling. Jag vet, det är alldeles på tok för sent! Jag var ringrostig men lyckades hålla mig fokuserad bland alla kontroller, så till den grad att jag vann till och med :) Konkurrensen var väl inte den hårdaste, men en seger känns alltid väldigt skön!

Minneslucka

Jag kom just på en sak. Jag har ju inte kollat var jag till slut hamnade på rankinglistan efter avslutad säsong! Jag som till och med ansträngde mig och sprang natt-SM ända nere i Vimmerby för att få min 6:e rankingpoäng för året (det är de 6 bästa resultaten som räknas, har du färre så finns du inte med på listan). Visst, det var kul att få springa en SM-tävling också, eftersom jag blev sjuk till korten och kavlen som var mina mål för orienterandet i år. Men mest var jag nog nästan ute efter den där poängen. Att jaga ranking är kul :D

Så, hur gick det då? 199:a i Sverige ligger jag, och nu är ju säsongen klart slut så det får man väl säga blev årets resultat. Det känns bra att vara uppe på topp 200, det var det länge sedan jag var. Och det med bara 6 rankingtävlingar sprungna, så jag får ju inte räkna bort något dåligt resultat heller. Något mer man kan konstatera är ju att jag verkar ha blivit en hejare på långdistans. Det är där jag har tagit mina bästa poäng i år. Det stämmer också med hur jag själv känt mig - orienteringstekniken är inte den bästa längre, däremot är jag starkare än någonsin när det blir långt och tungt. Nästa år ska jag nog springa någon mer rankingtävling. Mellan multisportandet och paddlandet förstås...

Avslutning på nattmörkret

Jag är lite oinspirerad till att skriva något just nu. Tänkte ändå försöka sammanfatta helgen för att avrunda min följetong om nattorientering. Det blir nog lite rörigt, ni får stå ut! Vägvalen har jag lagt in på Runoway om någon vill se dem.

Fredagen började med en massa bilåkning. Vi var tidigt framme i Vimmerby och fick någon timmes väntan innan det var dags att börja byta om och väcka tävlingsdjävulen. Det kändes bra att till slut få dra på pannlampan och hoppa på bussen från förstarten. SM är ju lite speciellt eftersom man inte får besöka arenan innan start, så att man inte ska kunna prata med andra tävlande som redan gått i mål. Vid starten fanns en liten uppvärmningsbana i skogen, och det gillar jag. Det gör det mycket lättare att komma in i rätt tänk.

Första kontrollen satt längst uppe på en liten bergknalle. Bara att kämpa på uppför, alltså. Därefter kom en långsträcka med några vägvalsmöjligheter. Jag bestämde mig för stig höger, och fick också en bra kontrolltagning. Nu började det bli lite klurigare och jag drog ner tempot. Det fungerade bra och orienteringen fortsatte gå fint. In till varvning fick jag så höra att jag låg rätt bra till i tid. Det skulle jag inte ha lyssnat på, för nu började det gå åt skogen. Första kontrollen efter varvningen var en liten kortsträcka in mot en mosse. Jag körde totalt fast i ett grönområde och kom ut mot samma öppna skjutbana två gånger om innan jag lyckades hitta den förbannade kontrollen. Stämplade och försökte göra en mental återställning. Det lyckades och jag tog nästa kontroll fint. Sedan kom en sträcka över ett bökigt hygge där jag tappade riktningen och hamnade helt ur kurs. Misstag nummer två, nu hade jag bommat ungefär 6 minuter totalt på dessa två kontroller. Jag skärpte till mig igen och sänkte farten tillräckligt för att gå i stort sett spik på resten av kontrollerna. 25:e plats blev det, och det tror jag är min bästa SM-placering som senior. Trots misstagen är jag rätt nöjd, jag har ju bara kört två natt-pass innan eftersom jag bestämde mig så sent för att åka ner. Jag lyckades hålla huvudet kallt och ta 22 av 24 kontroller bra i en riktigt klurig terräng, så jag ger mig själv godkänt!

Lördag kväll var det så dags för natt-orientering igen för min del. Första sträckan i damlaget på Smålandskavlen. Vi hade kommit sent till hotellet på fredagkvällen efter SM och jag hade defintivt inte fått tillräckligt med vare sig sömn, mat eller vätska. Benen var därför inte direkt pigga. Orienteringen gick som tur var desto bättre, inga bommar. 28:a kom jag in som, och tjejerna plockade sedan några placeringar på dagen så vi blev 26:a till slut. Det kunde ha gått bättre, men det kunde ha gått sämre också, så jag tycker det får bli godkänt på årets sista tävlingsinsats i orientering också.

Nu grubblar jag en hel del på nästa säsong. Jag är ju på helt rätt väg vad gäller orienterandet. Tränar jag på och kör något mer pass ol-teknik så kan det gå riktigt bra i vår. Vill jag satsa på det? Eller vill jag fortsätta leka och ha kul bara? Hmmm, ska ta det lugnt någon vecka här nu och fundera lite till innan jag går in i vinterträningen och börjar lägga grunden för nästa säsong.

Avslutningsvis tycker jag ni ska gå in på http://www.clasbjorling.com/ och läsa lite kloka ord om träning vs. återhämtning.

Nattmörker IV

Nu börjar jag bli lite tjatig, men jag är fortfarande insnöad på natt-orientering. Snart är det dock över, imorrn är det dags! 8,9 härliga kilometer i Smålandsterrängen väntar.

En modern pannlampa (Silva alpha 6 för tekniknördarna) har inlånats från min gamla klubb - tack och bock! Jag ville hinna testa den innan loppet (jag kör inte gärna med nya grejer på tävlingsdagen) så det blev en liten runda i skogen i kväll. Jag har varit rätt nöjd med min gamla pannlampa, en halogen-Silva av god kvalitet, men den här spelar ju i en helt annan division. Klart mycket bättre räckvidd ger en bättre överblick i skogen.

Det är dock fortfarande definitivt natt-orientering det handlar om. På natten så märker jag hur bra jag är på att lyfta blicken när jag springer vanlig dag-orientering. Jag är bra på att ana de där lövstråken till vänster som avslöjar ett surdråg trots att man egentligen inte ser det. Jag är bra på att se den där ljusningen långt där framme som visar vart det där hygget är som jag ska hålla vänster om. Det saknar jag definitivt på natten. Jag kan inte orientera på samma sätt som jag brukar, allt dyker upp så snabbt och oväntat. I början av varje natt-pass känner jag mig totalt handikappad. Osäker och fumlig. Efterhand så släpper det, och utmaningen för morgondagen är att se till att få en stabil start så jag sedan kan öka farten efterhand. Det är en så lång bana att jag mer än väl hinner komma in i det, och håller jag bara en säker orientering så räcker det en god bit.

Fokusering och framförhållning är ledorden. Planera och utför, i den ordningen. Då kommer det att gå bra!

Nattmörker III

Kort uppdatering av läget:

*Superstark lampa är inlånad- hoppas hinna testa den en sväng i skogen innan fredag.
*Avresa mot Småland fredag 08.00. Ser inte fram emot en massa åkande, men är fortfarande hyfsat tävlingssugen i alla fall.
*Tränings-ol ikväll på Hosjöbladet. Eländigt bökig terräng. Stenar och grenar ivägen överallt. Dessutom dimma till råga på allt. Tröstande var att orienteringen faktiskt funkar riktigt fint när jag väl skärper till mig. Var dock lite för trött för att skärpa till mig hela vägen, men det ska jag inte vara på fredag.
*Hoppas på klart väder på fredag, dimma är jobbigt, särskilt med stark lampa.

I livet i övrigt har jag varit på en riktigt trevlig konferens på Åkerblads i Tällberg. God mat, intressanta föredragshållare och diskussioner. Flams och trams på kvällen tillsammans med jobbarkompisarna var också riktigt trevligt. Vi är jämt så urtråkigt überseriösa på jobbet så det är kul när man för en gångs skull kan släppa på myndighetsfasaden lite.

I lördags paddlade jag också Sundbornsloppet. Jobbigt var det, framförallt pga vinden som gjorde det hopplöst att paddla rakt. Kvällens mat och filmvisning var dock trevligt, och bastun var varm och skön som vanligt! Jag börjar bli lite sugen att paddla mer störtlopp, men först och främst ska det bli riktigt skönt med lite höstvila nu!

Nattmörker II

Natt-träning ikväll. Eftersom SM-banan utlovas vara 8,9 långa kilometer så kände jag mig tvungen att köra långa banan ikväll. 7,6 km sa banläggarn. 9,5 km sa min GPS-klocka att jag sprungit efteråt. Visserligen gjorde jag en del omvägar, men kan de verkligen ha blivit så mycket längre? Nåja, jag tog mig runt på 73 minuter lite drygt i alla fall. 38 min på första varvet, 35 på det andra.

Parstart vid Stångtjärns strand, jag och Lena Eliasson fick gå ut först. Ut i skogen och in på välkända stigar. Samma stig som jag sprungit två gånger de senaste två veckorna närmare bestämt. Tror ni det hjälpte? Nej! Osäkert, ovant och framförallt riktigt svårt att komma in i kartläsningen. Hjärnan kändes sirapsseg och hängde inte alls med i tempot trots att jag inte sprang särskilt snabbt. Första kontrollen gick bra. Andra kontrollen - bom. Tredje kontrollen - nästan bom. Fjärde kontrollen - bom (här råkade jag också riva sönder kartan). Femte och sjätte - i stort sett spik på. Sjunde kontrollen och varvningen hade jag rivit bort men som tur var hade jag sparat den bortrivna biten så det blev att orientera efter en liten kartsnutt.

In till Roger, ta en ny karta och ut på nästa varv. Iväg på samma stig igen, och nu kändes det bra mycket bättre! I stort sett spik på alla kontroller utom den fjärde. Mot den fjärde började jag springa för snabbt och tänka för lite, så det blev ett parallellfel. Jag läste dock in mig snabbt igen, så det var inte så stor skada skedd. Detta varv kändes mycket bättre, och gick ju också flera minuter snabbare.

Än så länge känns det definitivt inte som jag hittat till SM-formen. Det behövs nog två natt-pass till innan jag hittar flytet i mörkret. Det vore finfint om jag kunde få låna en starkare lampa också, men framförallt måste jag ha mer tid i den mörka skogen. Allra helst i ett område som jag inte känner som min egen ficka, idag hade jag verkligen hemmaterräng. En dryg vecka kvar!

Nattmörker

Nu siktar jag in mig på mörker två veckor framöver. Efter ett ok lopp på 25manna, där jag fick en rätt bra tid trots magont hela loppet, så blev jag övertalad att fylla ut laget på Smålandskavlen. Och lovade ut att jag kan ta natt-sträckan. Åker man ända ner till Jönköping för att springa, så kan man lika gärna köra två tävlingar. Alltså anmälde jag mig till Natt-SM också. Efter att ha känt mig lite smått irriterad över att jag är så lättövertalad, har jag nu mer och mer börjat känna mig taggad för att få springa några tävlingar till i höst. Jag känner att jag inte riktigt är klar med orienteringssäsongen!

Dessutom gillar jag verkligen att springa natt-orientering. Det blir ännu viktigare att hålla fokus på tekniken när du inte kan läsa in dig lika lätt. Man är verkligen ensam i sin lilla bubbla av ljus där i skogen, och det blir lättare att sålla bort oväsentligheterna och hitta den där känslan av fullständigt fokus. Luften är lite lättare att andas och det känns dessutom som att man springer så mycket fortare på natten.

Nu är det dock så att natt-orientering kräver lite invänjning. Att springa skog i mörker tar några träningspass att komma in i. Dessutom måste man tänka lite annorlunda i vägvalen på natten - gå lite mer på säkerhet. Dags att ladda lampan och ut i mörkret alltså! Knappa två veckor på mig att hitta SM-formen och flytet i natten...

Budkavle

25manna på lördag. Då vill man ju gärna vara rapp i benen. Särskilt eftersom jag ska ut och springa snabbt på tredje sträckan tillsammans med en hel massa andra tjejer på en relativt lätt bana (röd svårighet). Är man inte i form där blir man spyfärdigt trött redan innan man lämnat startsnitseln (som brukar vara lång). Och efter att man sprungit sig så trött så slutar hjärnan fungera ordentligt. Och med några hundra till tjejer omkring sig som springer åt alla möjliga håll (och som också är spyfärdigt trötta) så är det lätt att vimsa bort sig. Även på en röd (lätt) bana.

Mina ben är rätt så snabba just nu, men den riktiga toppformen saknas. Alltså tänker jag försöka tvinga mig att hålla ett lagom tempo. Hålla mig strax under den där gränsen till trötthetshjärnsläpp och låta de andra vimsa omkring mig medan jag tassar rakt på kontrollerna. Visst låter det bra?

Idag var det 25manna-träning. Hårt gafflat och (naturligtvis) lurig starter som ställde upp oss med ryggen åt fel håll. Eller rättare sagt, ryggen var ju åt rätt håll, dvs. mot första kontrollen. Det blev en trög start för min del, men mot mitten fick jag upp farten. På stigar och vägar tycker jag att jag pinnade på riktigt bra. I skogen gick det däremot lite sakta, särskilt uppför. Lite rädd är jag om min högerfot för tillfället, jag har lyckats trampa snett med den tre gånger nu inom en kort tid. Idag blev det därför tejpning, men jag vågade ändå inte satsa för fullt i den steniga faluterrängen. Med lite tävlingshets så fixar sig nog den saken också, då glömmer man skavankerna. Jo, det kommer nog gå bra på lördag!

Dagens träning:

Träningseufori

Ikväll blev det träningsorientering, första ol-passet efter min dunderförkylning. Det var ren lycka att få orientera lite igen, riktigt roligt! Åtminstone de 6 första kontrollerna. Till nummer 7 började jag nämligen läsa till nummer 8 istället, och inget stämde. En stor asfaltväg viftade jag bort med förklaringen att den säkert var byggd efter kartans ritande. Hmmm, osmart. Lite senare insåg jag att inte höjdkurvorna heller stämde. Inte för fem öre. Och där dök Andreas upp en bit till höger. Total förvirring. När jag så såg skjutbanan längre till höger gick det upp ett ljus och jag vek upp kartan för att inse mitt misstag. F*n!

Nu när Andreas väl var ikapp igen så lyckades jag inte skaka av honom. Tvärtom kom han med påpekanden i stil med att "kontrollen borde sitta lite längre upp, eller hur". Rätt hade han dessutom! Så brukar det inte vara. Vi tog oss i mål i bredd efter en hård spurt och efter att ha plockat samtliga bonussnitslar på banan.

Nu har jag en grymt skön känsla i kroppen, härligt att springa igen! Ska bara få i mig lite mat också så är kvällen komplett. Imorrn blir det panikträning i forsen inför helgens slalomtävling, det kändes lite ringrostigt i måndags så det är dags att få in känslan för pinnarna igen. Körde störtlopp i tisdags från Sundborn till holmen och det gick i alla fall bra. Balanssinnet är tydligen fortfarande sig likt i alla fall!

Tröstpaddling

Nä, det blir inget SM för mig i år. Är fortfarande för hostig. Blir någon av de andra tjejerna sjuka kanske jag åker ner bara för kavlen på söndag. Tills dess borde jag ha frisknat till tillräckligt för att springa, men kvalet på fredag är helt enkelt för tidigt. Tråkigt, tråkigt.

Igår var jag dyster och grinig efter att ha bestämt mig för att jag inte kommer kunna springa i helgen. Trots att jag fortfarande inte är riktigt pigg bestämde jag mig för att åtminstone ut och känna på min nya kajak lite.

Min lilla plastanka kändes ännu mindre ute på vattnet. Istället för att gå igenom vågorna så kämpar den sig uppför ena sidan av vågen för att sedan glida nerför baksidan som en pulka i en pulkabacke :) Den kändes också otroligt lättmanövrerad. I början tog jag i lika mycket som vanligt, men jag insåg snart att den här kajaken inte behöver tvingas in i något. Den följer med ändå i svängarna! Rakt fram är det dock bra mycket tyngre än i de snabba slalomkajakerna, så stark lär jag nog bli tvungen att bli ändå...

Den här kajaken hittar också på egna saker, och kommer nog att lära mig en del. Den vill till exempel surfa vågor. Mitt i en travers hittade den en våg som den stannade på och körde ner nosen i. Dags för mig att vänja mig vid att kajaken dyker emellanåt alltså och inte få panik bara för att nosen är under vattnet... Den känns dock också väldigt lättrollad, så jag kände mig inte alltför orolig för att välta.

Det blev ett kort litet pass igår, utan några utsvävningar. Dels är jag inte riktigt pigg än, dels hade jag inget sällskap. Jag som är onödigt försiktig i vattnet redan från början vågar ju knappt göra någonting när jag inte har någon med mig i forsen, särskilt när jag sitter i en okänd kajak. Mes!

Drömmar om SM

Jag är fortfarande förkyld. Visst är jag på bättringsvägen, men fortfarande snorig och hostig. SM-kvalet går på fredag. I småland. Imorrn kväll lär jag bestämma mig för om det är någon mening att åka med ner. Visst finns det fortfarande en liten chans att jag hinner friskna till, men särskilt stor är den inte. Surt, surt!

Jag var verkligen sugen att springa SM i år. Jag är i bättre form än någonsin, och på sistone har jag börjat få ordning på orienterandet också. Jag känner att jag har en klart realistisk chans att ta mig till final, något jag inte lyckats med sedan jag gick upp i seniorelitklass. Dessutom har jag sett kartprover, och terrängen verkar passa mig som hand i handske.

Det här känns lite som en repris från förra gången SM gick i småland, för nio år sedan. Då blev jag också förkyld, och hann inte riktigt friskna till. Som dum junior försökte jag ignorera den envisa hostan som inte ville gå över, och sprang ändå. Konstigt nog tog jag mig vidare från kvalet, men i finalen hade jag inget kvar att ge och slutade på en 22 plats. På stafetten dagen efter var jag fullkomligt slutkörd och det kändes som att jag bara vinglade runt i skogen. Det är helt enkelt något jag inte tänker upprepa, ska jag springa så ska jag vara frisk. Punkt!

Positiv överraskning

I morse var det nära att jag inte åkte iväg på orienteringen. Jag kände mig seg i kroppen och funderade på om det var någon mening eller om det bara skulle bli ett enda långt lidande. 7,5 km i stark kupering i Ludvika-terräng brukar vara jobbigt nog även när man är pigg.

Till slut bestämde jag mig för att jag behöver träna orientering. Fokus sattes därför helt på orienteringstekniken - jag bestämde mig för att jogga runt men gå rätt, och ta så många stopp som behövdes för att spika kontrollerna.

Det visade sig vara helt rätt taktik. Det var härlig orientering i riktig storskog, nästan inga stigar utan bara riktig orientering. Jag höll mig lugn och säker hela banan och hade full koll på var jag var. Det kändes helt enkelt riktigt bra. Tempot var inte så högt, men jag joggade på och fick in någon sorts flyt över stock och sten ändå. När jag började komma ikapp fler och fler konkurrenter kändes det ännu bättre, men jag stålsatte mig för att inte börja rusa iväg utan fortsatte med min säkra orientering.

Resultatet blev en förvånande andraplats - bäst av Kåre-tjejerna idag. Härligt! Som grädde på moset fick jag gå på prisutdelning och vann en matberedare - det kändes som man var en liten D12 igen som stod vid repet och hängde framför prisbordet :)

Så här sprang jag:

Sträcktider: http://www.obasen.nu/winsplits/online/sv/default.asp?page=table&databaseId=12339&categoryId=2

Till er kartnördar

Nu kanske detta med bloggandet börjar gå till överdrift när jag till och med lägger ut kartor från träningsorientering, men av någon anledning gillar jag att sitta vid datorn just nu. Det går nog över snart!

Här är kartan från gårdagens träning med mina vägval. Förbättringspotential finns helt klart! Notera att jag var på väg rakt mot första kontrollen när jag började tvivla och drog vänster mot den andra gaffeln istället...




Jag lägger med kartan från förra torsdagen också, det gick bättre men inte heller prickfritt.

Felsökning

Ol-träningen idag gav klart besked om vad som är min största brist just nu. Mitt största problem är helt enkelt brist på självförtroende vad gäller ol-tekniken. Jag blir tveksam, börjar lyssna och titta efter andra i skogen, tappar koncentrationen och det tar alldeles för lång tid att hitta kontrollerna. Idag insåg jag dock att jag faktiskt orienterar bättre än jag tror - hade jag bara litat på mig själv hade jag kommit spik på första kontrollen. Nu tittade jag för mycket på andra och då blev det istället en bom.

Frågan är då hur jag ska få upp självförtroendet igen. Jag tror att jag tagit ett första steg idag genom att inse var problemet ligger. Nu gäller det att gå tillbaka till grunderna och köra några banor eller teknikintervaller med rätt enkla kontroller och utan störning. Jag får väl se till att vara ensam i skogen, helt enkelt. Tävlingen i Ludvika på lördag blir nog rätt bra, tror jag. Individuell start och långdistans så att man har tid på sig att komma in i det och inte behöver köra i högsta tempo.

Får jag bara till några bra kontrolltagningar så att jag känner att jag är på rätt spår så tror jag både självförtroende och teknik kommer tillbaka rätt snabbt.