Kustfåglar och värme i Ensenada

Trötta släpade vi oss upp vid 05.40 för en sista tur i Villa Lapas trädgård före frukost, vår tredje dag i Costa Rica. Det lönade sig när en painted bunting väckte oss med sina fantastiska färger. Efter frukost packade vi in oss i bussen för avfärd mot Ensenada, längre upp längs Stilla Havs-kusten vid Nicoya-bukten. De sista 17 kilometrarna till Ensenada gick på en knölig och dammig grusväg, och det tog sin lilla tid att ta sig fram. När vi stannade för att titta på ett gäng vrålapor i ett träd slog en stekande hetta och rött damm emot oss när vi klev ur bussen - ett helt annat klimat än den fuktiga värme vi haft i Villa Lapas. I ett lilablommande träd fanns förutom vrålapor också flera kolibrier. Det var svårt att artbestämma dem till en början, små och snabba och högt upp i grenverket, men med lite tålamod så fick vi så småningom rätsida på dem. En cinnamon hummingbird utmärkte sig genom den kanelbruna undersidan, och green-breasted mango var också lätt att känna igen med den mörka strimman på bröstet. 

Landskapet var här småkulligt med spridda träd, savannlikt med det torra bruna gräset. Det fanns många haciendor efter vägen med stora betesmarker, men vi såg ingen boskap nu. Det blev många fågelstopp där vi bland annat såg tre double-striped thick-knees på rätt nära håll genom bussfönstret.

Väl framme på lodgen flyttade vi in i trevliga bungalows med hängmatta på terrassen. Hängmattor fanns på de flesta lodger och där var det trevligt att koppla av med ett öra spetsat mot fågellivet. Rufous-naped wrens var i full fart med bobyggande, väldigt charmiga och pratsamma fåglar som gärna kom in på terrassen. I bungalowen fanns också diverse små myror, så här förlorade vi en chipspåse och ett paket kakor innan vi insåg att det inte räckte med att knyta igen påsarna. Det gällde att hermetiskt tillsluta förpackningen. Vi hade tagit med ett gäng ziplock-påsar som visade sig fungera bra för att hålla myrorna ute. 

Vi var möra i värmen och här hade vi hela tre nätter. Därför unnade vi oss några timmar vid poolen varje dag under de heta eftermiddagstimmarna. Kikaren var dock alltid med och även vid poolen siktades såväl black-headed trogon som squirrel cuckoo, three-wattled bellbird och diverse annat roligt. Great-tailed grackles kom till poolen för att bada, hela tiden med ett vaksamt öga på oss.

Framåt sen eftermiddag var det dags för en ansträngning igen i värmen, en promenad i hotellets närhet. Vid ett hus som var skyltat ”SPA” var träden fulla av kalkongamar och ovanför oss cirklade mängder med fregattfåglar. Här hittade vi också två ferruginous pygmy owls i ett träd, söta små sparvugglor.  

Ute på udden nedanför hotellet fanns ett tak över ett bord med bänkar dit det var skönt att ta med en öl och beundra solnedgången. Därifrån kunde man se några små avsnitt av stranden och vi lyckades se en del vadare, bland dem surfbirds och roskarlar. De sistnämnda gjorde skäl för sitt engelska namn (ruddy turnstone) när de vände på stenar som var lika stora som de själva. Härifrån såg vi också en aztectärna bland raderna av kungstärnor på lodgens långa brygga. Tyvärr fanns här också knott, så trots värmen fick det bli långbyxor på kvällen.

På kvällarna gick vi ut med pannlampan för att se vad man kunde hitta. Första natten såg vi inga ugglor, men mycket annat roligt! En common opossum satte tonen och därefter såg vi många tvättbjörnar och två skunkar. Min pannlampa såg glittrande ögon överallt, och vi insåg snart att det var spindelögon som reflekterade ljuset. Många spindlar var det här! Kommande nätter såg vi dessutom någon sorts kanin (troligtvis en eastern cottontail?) och ett piggsvin, och en hel familj skunkar där en stor ledde vägen före tre småttingar. På natten väcktes vi av flera hoande pacific screech owls, en uggla som vi senare såg både på dagkvist och i pannlampans sken på natten.

En groda på middagsbordet fattade tycke för min kikare.

Dag 2, Villa Lapas och Carara National Park

Testar att lägga in några länkar till wikipedia för att ni ska kunna se hur fåglarna ser ut. Jag har också klippt ihop en liten film från dagen. 

Morgonpromenad upp längs floden från Villa Lapas

Vi steg återigen upp tidigt för att fånga den bästa tiden på dagen före frukost. Det var lite mörkt i trädgården när vi började, men snart kom gryningen och det blev möjligt att artbestämma fåglarna. Tre fiery-billed Aracari och en white-whiskered puffbird var bland de första fåglarna vi såg, vilken start på dagen! Efter en runda i trädgården gick vi stigen upp längs floden, och där kom resans absoluta höjdpunkt. Hugo aviserade att han hörde long-tailed manakins spela, och snart hörde vi dem allihop. Lite längre fram längs stigen lyckades vi hitta deras spelplats, och där var två hanar i full fart med sin dans. Vi smög närmare efter att Hugo försäkrat oss om att det inte skulle störa, och då dök en hona upp också! Hanarna intensifierade sin dans och vi fick en fantastisk uppvisning (film här!). Resan kändes fulländad redan nu och vi hade stora leenden på läpparna när vi gick tillbaka för frukost, lätt försenade.

Meandrica trail

Efter frukost tog vi bussen till Carara National Park där vi tillbringade förmiddagen på Meandrica trail. Nationalparken består av en övergångsnaturtyp mellan regnskog och lövfällande låglandsskog, men Meandrica trail gick genom en yttre zon av parken som tidigare varit del av en plantage. Därför fanns där också bananpalmer och andra rester av plantage-vegetation, och skogen var inte alls lika sluten som i de opåverkade delarna av området. De lövfällande träden var relativt kala den här tiden på året och en del av dem blommade på bar kvist. Hugo berättade också att en stor del av denna skog var översvämmad under regnperioden, och eftersom den senaste regnperioden varit väldigt blöt så hade en del träd ramlat och skapat gläntor. 

Vi såg mycket spännande längs den här stigen, både fåglar och andra djur. Det första vi träffade på var en pale-billed woodpecker , lik vår spillkråka i storlek och form, och en broad-winged hawk som visade upp sig fint. Orange-collared manakin var också en trevlig ny bekantskap, endemisk i Costa Rica och västra Panama. En coatimundi rotade runt bland löven alldeles bredvid stigen, och vi hörde vrålaporna längre in i skogen.

Vi stannade och tog en fika under ett träd där en stor grupp white-headed capuchin monkeys slappade, men vilan blev kort eftersom först jag och sedan Max upptäckte trogoner som obemärkt landat i skogen nära oss. Tre arter blev det på en gång – blackheaded, gartered (splittad från violaceous, som den heter i boken) och slaty-tailed trogon! Jag gillar trogoner – det är vackra fåglar som är lättbestämda! Efter fikat hann vi inte långt längs stigen innan vi stötte på den costa-ricanska motsvarigheten till ett meståg – en mängd olika arter fanns plötsligt överallt runtom oss och det blev en hets att skilja ut alla olika arter. Här var det ovärderligt att ha en guide som kunde hjälpa oss med alla läten.

Mäktiga träd - ansträngande för fågelskådar-nackar.

Stigen ledde fram till ett litet vatten som tidigare varit en öppen flodådra till Rio Tarcoles. Nu var den väldigt igenvuxen och här såg vi inget särskilt. En black-mandibled toucan flög över, en art som vi skulle komma att se på många ställen under resan. Nu var klockan mycket och vi var hungriga. Smått rädda att lunchbuffén skulle hinna stänga skyndade vi oss tillbaka. Nästan vid parkeringen stötte vi dock på en annan grupp som hittat en vit fladdermus hängande under ett bananblad, en rolig bonus. Troligen en honduran white bat?

Efter lunchen valde några att vila, men jag, Per och Daniel följde med Hugo för en andra tur i Carara NP. Denna gång gick vi Universal trail och Sendero Bonita ut till den biologiska stationen där Jaime hämtade upp oss. Universal trail var handikappanpassad och gick genom mer orörd skog. Vegetationen var mycket mer sluten i trädskiktet, vilket gjorde att det inte var lika mycket växter i det skuggade fältskiktet. Här fick vi äntligen se black-throated trogon, en art vi hört hela dagen men inte lyckats få ögonen på. Nu fick vi se både hona och hane. Chestnut-backed antbird var allmän och orädd och vi såg flera på bara några meters håll i dunklet. Den häftigaste obsen här var definitivt en great tinamou som kom smygande mot oss i skymningen (film här!). Vi stod blickstilla, och häpnade över hur den kom närmare och närmare tills den bara var två meter från oss. En oerhörd upplevelse.

Nästan inga växter på marken i den slutna skogen.

Nu var vi rätt trötta, men är man i Costa Rica så är man. Efter dusch och middag var det dags för ugglespaning igen. Jag kämpade bitvis förgäves mot sömnen när vi tuffade iväg i bussen i mörkret. I billyktorna såg vi flera nattskärror – common pauraque. Höjdpunkten var dock en liten uggla som efter lite grubblande bestämdes till ferruginous pygmy owl, väldigt lik vår sparvuggla. Att härma denna uggla var för övrigt mycket effektivt för att locka ut småfåglar i nästan alla habitat. 

Första dagen i Costa Rica

Vi sov gott, tills vi framåt tidig morgon väcktes av en tupp vid fyra-tiden. Vi tvingade oss att sova en timme till, sedan tog nyfikenheten överhanden. Från balkongen i halvdunkelt gryningsljus blev de första fåglarna i Costa Rica en Clay-colored thrush – passande nog Costa Ricas nationalfågel – och en blue-crowned mot-mot. En bra start! Sedan rullade det på. När det ljusnat vid sex-tiden mötte vi upp med Rickard i trädgården och började försöka reda ut vad det var vi såg. Wood thrush, hoffmans woodpecker, orchard oriole och mycket mer - allt var verkligen nytt här eftersom vi inte fågelskådat i Nya världen tidigare. En timme senare mötte vi upp med vår guide Hugo och resten av gänget och vi tog en andra runda med ytterligare några nya arter i den stora trädgården som var full av slingrande gångstigar och vackra blommor.

Trädgården vid Hotel Bouganvillea utanför San José

Efter frukost packade vi in oss i bussen och for västerut, mot Stilla havs-kusten. Ju längre ner vi kom, desto varmare blev det. Morgonen hade varit lätt kylslagen men nu passerade termometern definitivt 25. I ett litet samhälle stannade vi vid en park för att spana ugglor. Det blev ingen uggla, men istället en tvåtåig sengångare som låg som en raggig hösäck i en grenklyka.  

Bilresan ner mot kusten tog längre tid än aviserat, och det skulle bli ett återkommande tema. Vi konstaterade snart att både längd- och tidsangivelser i Costa Rica bör multipliceras med en faktor på 2 eller 3 för att närma sig svenska motsvarigheter. Vid bron över floden Tarcoles blev vi avsläppta för att promenera över bron tillsammans med mängder av andra turister. Magneten här var de många krokodilerna som låg med gapen öppna längs flodens stränder, men vi hittade också resans enda smooth-billed Ani och vår första trogon. Detta kändes ärligt talat som ett onödigt stopp med undantag för anin - trafikfarligt och massor med folk. Krokodiler fick vi sedan se mer av på båtturen.

Krokodiler i Tarcoles river

Vid Villa Lapas väntade lunchbuffén på oss. Ris, bönor, kokta grönsaker och stekta bananer kompletterat med antingen kyckling, fisk eller kött skulle bli standardmat på resan. Oftast bjöds vi på enkel men god mat som mättade bra. Vi var nu sugna på att skåda mer, så vi slängde i oss maten och skyndade oss ut i trädgården. Runt hotellet var det högvuxen skog och i svackan nedanför trädgården rann en flod. Själva trädgården hade många stora träd och buskar och där fanns gott om fågel. Områdets specialitet var populationen av röd ara, och det dröjde inte länge innan de första flög över oss, högljutt kraxande. Vi såg sedan många flyga över under våra dagar här.

Trädgården vid Villa Lapas

Sent omsider, efter att ha distraherats längs vägen av diverse fågel, kom vi sedan ner till Rio Tarcoles där vi skulle åka båt. Det var nog inte så dumt att vi blivit försenade, för nu hade fågelaktiviteten kommit igång ordentligt igen. Denna båttur var en av resans absoluta höjdpunkter. Det var något nytt bakom varje krök och inte bara fågel utan också krokodiler, ödlor och krabbor. Vi såg bland annat en boat-billed heron, en art som jag drömt om sedan vi fick hem fågelboken inför resan. När vi kom tillbaka till bryggan i skymningen var luften full av lesser nighthawks, en sorts nattskärror. Film från båtturen finns här!

Efter middagen spanade vi efter ugglor på väg tillbaka genom trädgården, och i ett träd bredvid poolen satt faktiskt en spectacled owl. Gött! I hotellrummet hittade vi sedan en jättespindel (storlek = handflata) i duschen, men den förpassades utan incidenter till trädgården med hjälp av ett glas och ett kuvert. (Spindelrädda rekommenderas att inte titta på bilden nedan....)

Spindeln som bodde i vår dusch

Två veckor i Costa Rica - en fågelresa utöver det vanliga

Kan en resa till Costa Rica vara annat än magisk? Ett resmål som jag drömt länge om att åka till, som jag laddat för genom att plugga in fåglar, läsa reserapporter och leta på youtube efter filmklipp på häftiga arter. Ett resmål som en biolog bara måste besöka, med nästan 30% skyddad areal och en helt annan inställning till landets naturvärden än vad gemene man har här hemma.

Jag var faktiskt lite rädd för att bli besviken. Försökte hålla nere förväntningarna för att inte tro att man kan se allt som man ser på naturprogrammen på tv. Tänkte på hur svårt det var att skåda fågel i regnskogen i Thailand, och på frustrationen över att bara höra en fågel som man väldigt gärna velat se. Den här resan lyckades dock överträffa alla mina förväntningar, och redan under de första dagarna hade vi lyckats se drömarter på ett sätt som jag aldrig nånsin vågat hoppas på.

Jag kommer lägga ut bilder och film efterhand - redan nu kan ni se några filmklipp på några av de mest magiska tillfällena i ett vimeo-album här: Costa Rica

Här i bloggen tänkte jag också lägga ut en sorts reserapport, dag för dag eller möjligen plats för plats. Vi börjar redan nu med resan dit:

Vi samlades 07.00 på Arlanda på fredag morgon den 10 januari, och träffade de andra i gruppen för första gången. Det blev en eländigt lång flygning till Newark eftersom vi verkade vara de enda på planet som inte förbokat platser och därför blev utspridda på mittenplatser allihopa. 

I New York hade vi fem timmars väntan som blev ännu längre när vårt plan till San José var försenat, men en Red-tailed hawk och några ringbilled gull siktades i alla fall från flygplatsfönstret i det eländiga vädret. En timme sent kom vi äntligen iväg och efter sammanlagt 15 timmars resande från Arlanda var vi på plats i Costa Rica. Där var det mörkt men behagligt fuktig luft när vi blev mötta av vår lokala guide Hugo och chauffören Jaime. De skulle visa sig vara riktiga guldkorn bägge två.