Stigfinnandets tjusning

Det är vår, det är grönt, det sjunger i varenda buske, och det spritter i benen på mig. Vandringslusten är stark i mig, och helst skulle jag nog vilja gå dit näsan pekar och se var benen tar mig. Eller cykeln, för den delen.

Hur gör man då, när man har flera veckor kvar till semestern? Jag ger mig ut på upptäcksfärd i skogarna hemma. Den närmaste zonen är rätt så välutforskad redan, vi har ju ändå bott här i några år nu. På grönkartan fanns dock en traktorväg några kilometer norrut som jag länge har funderat på om den är cykelbar. Spanat på flygbilder och konstaterat att den nog finns kvar, men det har liksom inte blivit av att cykla dit. 

I lördags tänkte jag egentligen ut och springa, men plötsligt hade hela dagen nästan gått och löpsuget hade liksom inte infunnit sig. Kanske berodde det på att det ösregnat hela dagen. Framåt kvällen så klarnade det dock upp, och då kom suget att ut och ta en liten cykeltur. Inte så långt, bara kolla in den där stigen. Den var ju inte långt bort, och det skulle inte ta mer än en timme. Om ens det. Fram med cykeln och ut på äventyr! 

Jo, tjena. Det blev lite längre. En timme blev nästan två. Stigen var blöt, men cykelbar. Större delen av den, i alla fall. Ibland riktigt fin, ibland väldigt blöt. Väldigt, väldigt blöt. Men väldigt väldigt roligt hade jag. Tills det började ösa ner regn igen och jag blev väldigt väldigt kall. Då fick jag till slut väldigt väldigt bråttom hem. Och nästa dag drog jag dit igen, denna gång med löparskorna på för att utforska ännu fler stigar. Livet är gött när man svettas i skogen!

Blött, blötare, blötast.

Lerfräknar och fånigt lycklig.

Den här lilla kattugglan satt mitt på stigen och kisade. Dyngblöt liten stackare. Dom är borymmare, uggleungarna, så det är inte ovanligt att man ser dom så här. Bäst att flytta sig snabbt innan man får mammas vassa klor i nacken!

Ny dag, ny träningsform!

Små fina stigar.

Nytt fokus

Det har varit mycket musik på sistone, och roligt har det varit. Nu är vårens inplanerade spelningar förbi, och det är dags att byta fokus. Nästa mål är Sportkullan AR , så det är dags att få lite kvalitet på träningen. Jag har lyckats få ihop rätt så bra med timmar under våren ändå tycker jag, med tanke på allt, men det har mest varit lugna pass. Nu har jag grunden, som är så nödvändig för att kunna öka intensiteten.

Förra året hade jag en helt fantastisk dag från Älvdalen till Mora, jag kände mig så underbart orimligt stark. Det är inget jag kan lita på att det blir så igen, det var en helt osannolik upplevelse, men jag ska bädda med träning så gott som möjligt för att det ska bli någorlunda njutbart. Det känns som att vi har ett skönt lag på gång, och det är förstås viktigt när man ska vara ute och anstränga sig 10 timmar tillsammans. Jag hoppas vi får vara friska och hela så vi får något bra långpass tillsammans innan det är dags. Kul ska det bli! Jag gillar verkligen att jobba i ett litet team mot samma mål.

Jag behöver framförallt jobba på tre saker nu:

1. Trappa upp längden på löppassen.

2. Köra uppför på mtb. Och mata grusväg...

3. Bättra på bålstyrkan för att minska risken för att få tillbaka mina höftböjar-/ländryggsproblem. Prehab, kan man väl kalla det.

Efter Sportkullan blir det landsvägscykling, jag och Per ska köra Leksandsrundan i augusti. 13 mil, överkomligt men det krävs förstås träning även där för att det ska bli en trevlig upplevelse. Jag ser fram emot det, jag känner ju vägarna väl och det ska bli kul att se dom från cykeln.

Fiolen kommer dock inte bara få ligga på hyllan och bli dammig, jag ser fram emot att jobba vidare på lite nya låtar med Pilgrim. Ett lagarbete det också, för den delen. Vi har flera spännande låtar på gång till höstens spelning i Gamla kraftstationen i Deje den 19 september. Det blir en lite annorlunda spelning mot den förra, mer än så säger jag inte nu 😉 

I bästa fall blir det någon mer spelning också, vi har lite krokar ute. Det vore kul att få spela lite mer för publik med det här härliga gänget.

Summan av kardemumman - det känns bättre nu. Tillfreds med livet och den närmaste framtiden. Börjar få rätsida på stressen på jobbet, även om jag inte är helt i mål där än. Men det kommer, det också.

Vilken vecka!

Lördag Torsdag (!!) morgon och sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne.

Denna vecka (och förra veckan också, om jag tänker efter) har varit makalöst inspirerande, utmanande, störtkul och har gått i ett rasande tempo. Jobba, spela, spela, jobba, springa, jobba, spela, spela. Sova har det väl varit lite sisådär med, så nu är det väldigt skönt med en tom långhelg för återhämtning. Välbehövligt.

Spelningen i lördags i Fageråsens bygdegård blev lyckad. Jag tyckte jag fick kämpa på scenen för att hålla ihop det - svårt att höra varandra så det kändes som att det slet åt alla håll. Nu när jag hör inspelningarna efteråt så märks dock detta inte alls av så mycket som jag märkte det, så i efterhand känns det väldigt bra. Men oj, vad trött jag var efteråt! Jag och Per och ett gäng trevliga vänner från jobbet fortsatte hem till Linda för lite efterfest och jag länsade mest chipsskålen och höll på att somna i soffan. När det blev dags att krypa in i tältet framåt två-tiden på natten så somnade jag innan jag ens hunnit stänga sovsäcken, och den kattuggle-duett som väckte alla andra vid fyra-tiden missade jag helt och hållet (trots att den enligt utsago lät som två katter som höll på att dö en plågsam död).

Här finns vår facebook-sida med bilder och film från lördagen: https://www.facebook.com/pilgrimfolk 

Som extranummer körde vi en halling-duell. Magnus föll först.

Efter spelningen hade jag svårt att landa, ville nog inte göra det heller, ärligt talat. Därför var det skönt att vi hade ytterligare en spelning denna vecka, en välgörenhetskonsert till stöd för Röda korsets arbete med asylsökande i Värmland. Det var Cave Musica som var huvudnumret, och de inledde konserten med underbart vacker stämsång. De är verkligen sanslöst bra. När de sedan fick sällskap av Magdalena Dahlgren på sång och gitarr så kom gåshuden på armarna. Jag är så glad att jag fick vara publik där.

En syrisk kvinna, asylsökande, fick sedan mikrofonen för att berätta om hur det är att komma till Sverige som flykting och asylsökande. Då var det svårt att hålla tårarna borta. Beskrivningen av sysslolösheten, väntan, hemlängtan, men också tacksamheten över att leva och ha mat och husrum. Önskan att göra något tillsammans med andra människor och träffa folk. Att komma från ett välbärgat hem, med stort hus och bil och utbildning och jobb, men nu bara vara en asylsökande syrisk kvinna, inget mer. Jag önskar att ännu fler hade varit där att lyssna på henne.

Det kändes nästan svårt att ta över efter allt detta fina - vi har ju lite mer röj och lite mindre finstämning som standard. Rino silvertunga är dock en mästare på att brygga över med passande ord, och vi fick publiken med oss. JK's ljud och ljus var där och bistod med ljudet, och vilken skillnad det blir när man får professionell hjälp. Så skönt att ha egna monitorer så vi hörde varann ordentligt. Jag hoppas det lät lika bra ut som det kändes. Min inre perfektionist, som jag ständigt bekämpar, försöker sticka upp huvudet och störa sig på mitt eget operfekta spel, men vet ni vad. Det gör inget. Spelglädjen är så mycket starkare än exaktheten. Det är så skönt att kunna njuta av att spela utan det svarta trollet på axeln som jag har dragits med i alla år. Jag vet inte vad det är i att spela med dessa människor som gör att det känns så bra, jag kan bara tacka och njuta av stunden.

Det här blev långt. Den som orkat läsa ända hit får guldstjärna. Jag har saknat bloggandet lite, så när det väl blev av så blev det en uppsats!

På lördag rockar vi loss igen!

Igår repade vi i Fageråsens bygdegård utanför Sutterhöjden, norr om Molkom, och fan vad bra det låter! Jag måste få säga det själv till och med. På lördag smäller det, och om du bara har den minsta möjlighet att ta dig dit, passa på!

Det är ett sånt privilegium att få spela med de här grabbarna. Gamla låtar som jag själv tröttnat på efter många års traditionellt folkmusicerande får en helt ny kostym och blir nya och fräscha. Dessutom har både Magnus och Rino komponerat några riktiga pärlor!

Det bästa är ändå den sköna stämningen och samspelet. Vi klickar, liksom. Jag är så himla glad att vi började spela ihop, och att vi fortsätter göra det.

Pilgrim repar i Fageråsens bygdegård inför lördag from Jenny Sander on Vimeo.

En nygammal hobby tar över

Förra vintern var det en av arbetskamraterna som visade mig Ravelry. Jag återupptäckte fascinationen med att sticka, och nu hade jag plötsligt all inspiration jag någonsin kunnat önska inom ett musklicks avstånd. Lite farligt är det - jag känner ett överväldigande sug emellanåt att strunta i allt annat och bara sticka klart den här sjalen. Och när den är klar så har jag tio på kö som jag skulle vilja sticka... Så jag får väl behärska mig lite, man ska ju göra annat också. Jobba, springa, cykla, spela fiol. Projekt Pilgrim lever vidare och jag hoppas kunna bjuda på något mer konsertdatum under våren!

Några av mina kreationer så här långt:


Haruni fick Pers mormor i julklapp - den passade henne så bra tyckte jag.

Lazy Katy gav jag min mor i julklapp.

Wilshire shawl är mitt mest arbetskrävande alster så här långt, och den har jag behållit själv. En favorit!

Just nu jobbar jag på denna juvel - tänkt att bli en värmande tillgång på kontoret, om jag nu inte väljer att behålla den hemma i soffan. Stella Luna


Är det någon mer därute som stickar eller virkar, så kan jag rekommendera Ravelry, men med varning för att det finns risk för att det utvecklas till ett tidskrävande beroende!