Kustfåglar och värme i Ensenada

Trötta släpade vi oss upp vid 05.40 för en sista tur i Villa Lapas trädgård före frukost, vår tredje dag i Costa Rica. Det lönade sig när en painted bunting väckte oss med sina fantastiska färger. Efter frukost packade vi in oss i bussen för avfärd mot Ensenada, längre upp längs Stilla Havs-kusten vid Nicoya-bukten. De sista 17 kilometrarna till Ensenada gick på en knölig och dammig grusväg, och det tog sin lilla tid att ta sig fram. När vi stannade för att titta på ett gäng vrålapor i ett träd slog en stekande hetta och rött damm emot oss när vi klev ur bussen - ett helt annat klimat än den fuktiga värme vi haft i Villa Lapas. I ett lilablommande träd fanns förutom vrålapor också flera kolibrier. Det var svårt att artbestämma dem till en början, små och snabba och högt upp i grenverket, men med lite tålamod så fick vi så småningom rätsida på dem. En cinnamon hummingbird utmärkte sig genom den kanelbruna undersidan, och green-breasted mango var också lätt att känna igen med den mörka strimman på bröstet. 

Landskapet var här småkulligt med spridda träd, savannlikt med det torra bruna gräset. Det fanns många haciendor efter vägen med stora betesmarker, men vi såg ingen boskap nu. Det blev många fågelstopp där vi bland annat såg tre double-striped thick-knees på rätt nära håll genom bussfönstret.

Väl framme på lodgen flyttade vi in i trevliga bungalows med hängmatta på terrassen. Hängmattor fanns på de flesta lodger och där var det trevligt att koppla av med ett öra spetsat mot fågellivet. Rufous-naped wrens var i full fart med bobyggande, väldigt charmiga och pratsamma fåglar som gärna kom in på terrassen. I bungalowen fanns också diverse små myror, så här förlorade vi en chipspåse och ett paket kakor innan vi insåg att det inte räckte med att knyta igen påsarna. Det gällde att hermetiskt tillsluta förpackningen. Vi hade tagit med ett gäng ziplock-påsar som visade sig fungera bra för att hålla myrorna ute. 

Vi var möra i värmen och här hade vi hela tre nätter. Därför unnade vi oss några timmar vid poolen varje dag under de heta eftermiddagstimmarna. Kikaren var dock alltid med och även vid poolen siktades såväl black-headed trogon som squirrel cuckoo, three-wattled bellbird och diverse annat roligt. Great-tailed grackles kom till poolen för att bada, hela tiden med ett vaksamt öga på oss.

Framåt sen eftermiddag var det dags för en ansträngning igen i värmen, en promenad i hotellets närhet. Vid ett hus som var skyltat ”SPA” var träden fulla av kalkongamar och ovanför oss cirklade mängder med fregattfåglar. Här hittade vi också två ferruginous pygmy owls i ett träd, söta små sparvugglor.  

Ute på udden nedanför hotellet fanns ett tak över ett bord med bänkar dit det var skönt att ta med en öl och beundra solnedgången. Därifrån kunde man se några små avsnitt av stranden och vi lyckades se en del vadare, bland dem surfbirds och roskarlar. De sistnämnda gjorde skäl för sitt engelska namn (ruddy turnstone) när de vände på stenar som var lika stora som de själva. Härifrån såg vi också en aztectärna bland raderna av kungstärnor på lodgens långa brygga. Tyvärr fanns här också knott, så trots värmen fick det bli långbyxor på kvällen.

På kvällarna gick vi ut med pannlampan för att se vad man kunde hitta. Första natten såg vi inga ugglor, men mycket annat roligt! En common opossum satte tonen och därefter såg vi många tvättbjörnar och två skunkar. Min pannlampa såg glittrande ögon överallt, och vi insåg snart att det var spindelögon som reflekterade ljuset. Många spindlar var det här! Kommande nätter såg vi dessutom någon sorts kanin (troligtvis en eastern cottontail?) och ett piggsvin, och en hel familj skunkar där en stor ledde vägen före tre småttingar. På natten väcktes vi av flera hoande pacific screech owls, en uggla som vi senare såg både på dagkvist och i pannlampans sken på natten.

En groda på middagsbordet fattade tycke för min kikare.

Dag 2, Villa Lapas och Carara National Park

Testar att lägga in några länkar till wikipedia för att ni ska kunna se hur fåglarna ser ut. Jag har också klippt ihop en liten film från dagen. 

Morgonpromenad upp längs floden från Villa Lapas

Vi steg återigen upp tidigt för att fånga den bästa tiden på dagen före frukost. Det var lite mörkt i trädgården när vi började, men snart kom gryningen och det blev möjligt att artbestämma fåglarna. Tre fiery-billed Aracari och en white-whiskered puffbird var bland de första fåglarna vi såg, vilken start på dagen! Efter en runda i trädgården gick vi stigen upp längs floden, och där kom resans absoluta höjdpunkt. Hugo aviserade att han hörde long-tailed manakins spela, och snart hörde vi dem allihop. Lite längre fram längs stigen lyckades vi hitta deras spelplats, och där var två hanar i full fart med sin dans. Vi smög närmare efter att Hugo försäkrat oss om att det inte skulle störa, och då dök en hona upp också! Hanarna intensifierade sin dans och vi fick en fantastisk uppvisning (film här!). Resan kändes fulländad redan nu och vi hade stora leenden på läpparna när vi gick tillbaka för frukost, lätt försenade.

Meandrica trail

Efter frukost tog vi bussen till Carara National Park där vi tillbringade förmiddagen på Meandrica trail. Nationalparken består av en övergångsnaturtyp mellan regnskog och lövfällande låglandsskog, men Meandrica trail gick genom en yttre zon av parken som tidigare varit del av en plantage. Därför fanns där också bananpalmer och andra rester av plantage-vegetation, och skogen var inte alls lika sluten som i de opåverkade delarna av området. De lövfällande träden var relativt kala den här tiden på året och en del av dem blommade på bar kvist. Hugo berättade också att en stor del av denna skog var översvämmad under regnperioden, och eftersom den senaste regnperioden varit väldigt blöt så hade en del träd ramlat och skapat gläntor. 

Vi såg mycket spännande längs den här stigen, både fåglar och andra djur. Det första vi träffade på var en pale-billed woodpecker , lik vår spillkråka i storlek och form, och en broad-winged hawk som visade upp sig fint. Orange-collared manakin var också en trevlig ny bekantskap, endemisk i Costa Rica och västra Panama. En coatimundi rotade runt bland löven alldeles bredvid stigen, och vi hörde vrålaporna längre in i skogen.

Vi stannade och tog en fika under ett träd där en stor grupp white-headed capuchin monkeys slappade, men vilan blev kort eftersom först jag och sedan Max upptäckte trogoner som obemärkt landat i skogen nära oss. Tre arter blev det på en gång – blackheaded, gartered (splittad från violaceous, som den heter i boken) och slaty-tailed trogon! Jag gillar trogoner – det är vackra fåglar som är lättbestämda! Efter fikat hann vi inte långt längs stigen innan vi stötte på den costa-ricanska motsvarigheten till ett meståg – en mängd olika arter fanns plötsligt överallt runtom oss och det blev en hets att skilja ut alla olika arter. Här var det ovärderligt att ha en guide som kunde hjälpa oss med alla läten.

Mäktiga träd - ansträngande för fågelskådar-nackar.

Stigen ledde fram till ett litet vatten som tidigare varit en öppen flodådra till Rio Tarcoles. Nu var den väldigt igenvuxen och här såg vi inget särskilt. En black-mandibled toucan flög över, en art som vi skulle komma att se på många ställen under resan. Nu var klockan mycket och vi var hungriga. Smått rädda att lunchbuffén skulle hinna stänga skyndade vi oss tillbaka. Nästan vid parkeringen stötte vi dock på en annan grupp som hittat en vit fladdermus hängande under ett bananblad, en rolig bonus. Troligen en honduran white bat?

Efter lunchen valde några att vila, men jag, Per och Daniel följde med Hugo för en andra tur i Carara NP. Denna gång gick vi Universal trail och Sendero Bonita ut till den biologiska stationen där Jaime hämtade upp oss. Universal trail var handikappanpassad och gick genom mer orörd skog. Vegetationen var mycket mer sluten i trädskiktet, vilket gjorde att det inte var lika mycket växter i det skuggade fältskiktet. Här fick vi äntligen se black-throated trogon, en art vi hört hela dagen men inte lyckats få ögonen på. Nu fick vi se både hona och hane. Chestnut-backed antbird var allmän och orädd och vi såg flera på bara några meters håll i dunklet. Den häftigaste obsen här var definitivt en great tinamou som kom smygande mot oss i skymningen (film här!). Vi stod blickstilla, och häpnade över hur den kom närmare och närmare tills den bara var två meter från oss. En oerhörd upplevelse.

Nästan inga växter på marken i den slutna skogen.

Nu var vi rätt trötta, men är man i Costa Rica så är man. Efter dusch och middag var det dags för ugglespaning igen. Jag kämpade bitvis förgäves mot sömnen när vi tuffade iväg i bussen i mörkret. I billyktorna såg vi flera nattskärror – common pauraque. Höjdpunkten var dock en liten uggla som efter lite grubblande bestämdes till ferruginous pygmy owl, väldigt lik vår sparvuggla. Att härma denna uggla var för övrigt mycket effektivt för att locka ut småfåglar i nästan alla habitat. 

Första dagen i Costa Rica

Vi sov gott, tills vi framåt tidig morgon väcktes av en tupp vid fyra-tiden. Vi tvingade oss att sova en timme till, sedan tog nyfikenheten överhanden. Från balkongen i halvdunkelt gryningsljus blev de första fåglarna i Costa Rica en Clay-colored thrush – passande nog Costa Ricas nationalfågel – och en blue-crowned mot-mot. En bra start! Sedan rullade det på. När det ljusnat vid sex-tiden mötte vi upp med Rickard i trädgården och började försöka reda ut vad det var vi såg. Wood thrush, hoffmans woodpecker, orchard oriole och mycket mer - allt var verkligen nytt här eftersom vi inte fågelskådat i Nya världen tidigare. En timme senare mötte vi upp med vår guide Hugo och resten av gänget och vi tog en andra runda med ytterligare några nya arter i den stora trädgården som var full av slingrande gångstigar och vackra blommor.

Trädgården vid Hotel Bouganvillea utanför San José

Efter frukost packade vi in oss i bussen och for västerut, mot Stilla havs-kusten. Ju längre ner vi kom, desto varmare blev det. Morgonen hade varit lätt kylslagen men nu passerade termometern definitivt 25. I ett litet samhälle stannade vi vid en park för att spana ugglor. Det blev ingen uggla, men istället en tvåtåig sengångare som låg som en raggig hösäck i en grenklyka.  

Bilresan ner mot kusten tog längre tid än aviserat, och det skulle bli ett återkommande tema. Vi konstaterade snart att både längd- och tidsangivelser i Costa Rica bör multipliceras med en faktor på 2 eller 3 för att närma sig svenska motsvarigheter. Vid bron över floden Tarcoles blev vi avsläppta för att promenera över bron tillsammans med mängder av andra turister. Magneten här var de många krokodilerna som låg med gapen öppna längs flodens stränder, men vi hittade också resans enda smooth-billed Ani och vår första trogon. Detta kändes ärligt talat som ett onödigt stopp med undantag för anin - trafikfarligt och massor med folk. Krokodiler fick vi sedan se mer av på båtturen.

Krokodiler i Tarcoles river

Vid Villa Lapas väntade lunchbuffén på oss. Ris, bönor, kokta grönsaker och stekta bananer kompletterat med antingen kyckling, fisk eller kött skulle bli standardmat på resan. Oftast bjöds vi på enkel men god mat som mättade bra. Vi var nu sugna på att skåda mer, så vi slängde i oss maten och skyndade oss ut i trädgården. Runt hotellet var det högvuxen skog och i svackan nedanför trädgården rann en flod. Själva trädgården hade många stora träd och buskar och där fanns gott om fågel. Områdets specialitet var populationen av röd ara, och det dröjde inte länge innan de första flög över oss, högljutt kraxande. Vi såg sedan många flyga över under våra dagar här.

Trädgården vid Villa Lapas

Sent omsider, efter att ha distraherats längs vägen av diverse fågel, kom vi sedan ner till Rio Tarcoles där vi skulle åka båt. Det var nog inte så dumt att vi blivit försenade, för nu hade fågelaktiviteten kommit igång ordentligt igen. Denna båttur var en av resans absoluta höjdpunkter. Det var något nytt bakom varje krök och inte bara fågel utan också krokodiler, ödlor och krabbor. Vi såg bland annat en boat-billed heron, en art som jag drömt om sedan vi fick hem fågelboken inför resan. När vi kom tillbaka till bryggan i skymningen var luften full av lesser nighthawks, en sorts nattskärror. Film från båtturen finns här!

Efter middagen spanade vi efter ugglor på väg tillbaka genom trädgården, och i ett träd bredvid poolen satt faktiskt en spectacled owl. Gött! I hotellrummet hittade vi sedan en jättespindel (storlek = handflata) i duschen, men den förpassades utan incidenter till trädgården med hjälp av ett glas och ett kuvert. (Spindelrädda rekommenderas att inte titta på bilden nedan....)

Spindeln som bodde i vår dusch

Två veckor i Costa Rica - en fågelresa utöver det vanliga

Kan en resa till Costa Rica vara annat än magisk? Ett resmål som jag drömt länge om att åka till, som jag laddat för genom att plugga in fåglar, läsa reserapporter och leta på youtube efter filmklipp på häftiga arter. Ett resmål som en biolog bara måste besöka, med nästan 30% skyddad areal och en helt annan inställning till landets naturvärden än vad gemene man har här hemma.

Jag var faktiskt lite rädd för att bli besviken. Försökte hålla nere förväntningarna för att inte tro att man kan se allt som man ser på naturprogrammen på tv. Tänkte på hur svårt det var att skåda fågel i regnskogen i Thailand, och på frustrationen över att bara höra en fågel som man väldigt gärna velat se. Den här resan lyckades dock överträffa alla mina förväntningar, och redan under de första dagarna hade vi lyckats se drömarter på ett sätt som jag aldrig nånsin vågat hoppas på.

Jag kommer lägga ut bilder och film efterhand - redan nu kan ni se några filmklipp på några av de mest magiska tillfällena i ett vimeo-album här: Costa Rica

Här i bloggen tänkte jag också lägga ut en sorts reserapport, dag för dag eller möjligen plats för plats. Vi börjar redan nu med resan dit:

Vi samlades 07.00 på Arlanda på fredag morgon den 10 januari, och träffade de andra i gruppen för första gången. Det blev en eländigt lång flygning till Newark eftersom vi verkade vara de enda på planet som inte förbokat platser och därför blev utspridda på mittenplatser allihopa. 

I New York hade vi fem timmars väntan som blev ännu längre när vårt plan till San José var försenat, men en Red-tailed hawk och några ringbilled gull siktades i alla fall från flygplatsfönstret i det eländiga vädret. En timme sent kom vi äntligen iväg och efter sammanlagt 15 timmars resande från Arlanda var vi på plats i Costa Rica. Där var det mörkt men behagligt fuktig luft när vi blev mötta av vår lokala guide Hugo och chauffören Jaime. De skulle visa sig vara riktiga guldkorn bägge två. 

En ny leksak

Vi ska ut och resa. Den här gången slår vi på stort och åker till Oman! Varför nu detta? Jo, där finns en massa rara fåglar. Europas övervintrare möter afrikanska arter på utflykt, typ. Plus de inhemska arterna då. Sedan hoppas vi på lite snorkling och att få se rockor, delfiner, skölpaddor och kanske en och annan knölval passera utanför kusten. Det har nämligen andra fågelskådare sett som varit där. En tubkikare är bra till mycket!

Det ska också bli väldigt, väldigt skönt att vara lite ledig. I år har jag nämligen bara haft tre veckors semester - en i april, en i maj och en i juli. Sedan var jag ju sjuk hela juni, men det var inte direkt någon vilsam upplevelse. Det är därför inte konstigt om energinivån är lite låg just nu!

Denna resa har fört med sig en del prylinköp. Däribland en gps, som jag just nu försöker ladda med kartor över de tilltänkta utflyktsmålen. Alltid kul med nya prylar :D

Dag 6 & 7 - Doñana

Uppe med soluppgången och den stora turen runt Doñana. Nu fick vi se blåskator i mängder, och det blev många fotostopp längs vägen österut. Blåskatorna var härliga att se där de drog fram i stora flockar genom tallskogarna. Härfåglarna var också lustiga små typer som fanns i större antal än vi hade vågat hoppas på.

Doñana i övrigt var faktiskt inte fullt så bra som vi hade hoppats – förmodligen hade vi blivit lite blasé efter de fantastiska dagar vi haft hittills. Dessutom hade vi lite otur i risfälten, då traktorerna som fågelmängderna följde höll till långt från vägen så det blev svårskådat. När man tänker efter och börjar räkna samman arterna så såg vi trots allt både det ena och det andra efter vägen, och höjdpunkten var kanske natthägern som förgyllde en pinkpaus! Efter att ha blivit utschasade av en parkvakt från en korkekskog som tydligen var ”prohibido” drog vi tillbaka mot civilisationen och försökte hitta en mataffär med bättre bröd. Den lilla supermercadon i El Rocío var nämligen inte mycket att hänga i julgranen. Istället åkte vi vilse i Almonte och höll på att inte hitta ur stan, och lyckades än mindre hitta en mataffär. Till slut hittade vi till Carrefour, där vi shoppade mat och åt amerikanskinspirerad pizza istället.

Dag 7 var alla trötta på bilåkning och hårdskådande, och vi försökte ta en lugnare dag. Morgonens promenad slutade i lite oenigheter, men dessa reddes ut och vi började om med att åka söderut istället till en fuktig korkekskog vid El Palacio de Acebron. Nu regnade det rätt mycket, och lavar och mossor framträdde i all sin prakt på korkstammarna bland murgröna och björnbärsrevor.

När regnet stillnat fick vi äntligen se stjärtmesarna som klängde i eukalyptusträd och tallar. De tillhör en annan ras än de vi har hemma, mycket mörkare och inte alls de vita dunbollar man är van att se. Roligt! Vi hörde också domherrar, men fick tyvärr inte se dem. Domherrarna här nere ska vara mycket mindre än de vi har i norden, så det hade varit roligt att se dem också men man kan inte få allt.

Vi stannade också till för en grundligare titt på marisman i El Rocío, och just när Per konstaterade att det nog inte var nån idé att ens försöka hitta de där kamsothönorna bland alla vanliga sothönor, så dök en upp i tuben. Jan hittade samtidigt ytterligare en – endera hade vi en väldig tur eller så var det inte så svårt! De hade båda fortfarande tydliga röda knölar i pannan, vilket naturligtvis underlättade. Ännu häftigare var nog att se spelande flamingo – vingar ut, huvudvridningar, vingar bak och så lite guppande på det.

När solen började titta fram igen åkte vi vidare söderut till Acebuche, där de hade ett större visitors center. Där fanns en koloni blåskator som enligt utsago skulle komma nära om man hade en matsäck som lockade, och det stämde. Vi matade in dem med vår frukostlimpa och beundrade dessutom en vacker härfågel och ett gäng orädda gråsparvar. Gömslena nere vid lagunerna gav inget nytt, så vi åkte snart tillbaka till El Rocío igen där vi försökte fånga atmosfären i stan på bild innan solen gick ner.

Dag 5 – risfält och resdag

Nu var det dags att säga farväl till playan och bungalowerna – dags att fara västerut till de stora våtmarkerna i Doñana. Det första stoppet på vägen blev en av resans höjdpunkter när vi gjorde en detour via en dränerad sjö som omvandlats till risodlingar och beteshagar. Längs en kanal fick jag ett ädelkryss på purpurhöna och vi såg flera svartvingade glador och både tornfalk och rödfalk. I risfälten hittade vi sedan bronsibis och svart stork, och det som vi först trodde var måsfåglar bakom traktorn visade sig vara minst lika mycket silkeshägrar och kohägrar.

Inga vanliga traktordäck på de där maskinerna inte.

Vidare mot Doñana och äntligen framme i El Rocío åkte vi direkt ner till marisman (våtmarken) mitt i byn. Där åt flamingor tillsammans med skedstorkar och mycket mycket mer. Strax innan vi nådde byn såg vi också våra första blåskator och en härfågel till Ninas stora lycka.

El Rocío kan man nog skriva flera sidor om. Det är en mycket speciell ort, som jag inte har sett maken till någonstans. Gatorna är av sand, hästar samsas med bilar och de flesta av husen är bara bebodda under helger och religiösa högtider. Hela byn är uppbyggd kring en helgonbild – en staty av ”Nuestra Señora del Rocío”. Myten säger att statyn hittades i ett träd av en lokal jägare, som försökte bära med sig den hem. Statyn återvände dock till sin ursprungliga plats så snart han ställde ner den för att vila, och till slut byggdes ett kapell på platsen kring statyn. En stor del av staden består av ordenshus för s.k. ”Hermandades” – brödraskap – som gör pilgrimsfärder dit.

Den här mannen rastade sina hästar efter bilen mitt i helgtrafiken. Förutom den som han ledde från bilfönstret följde några lösa föl och en hund.

Under helgen fylldes stan av busslaster med turister och partyprissar. Det kändes väldigt udda att se tjejer med kortkort och högklackat och killar med det senaste i klädväg och accessoarväg stappla runt på de kladdiga sandgatorna tillsammans med mer eller mindre välklädda ryttare med ölglas i händerna till häst utanför barerna. I brödraskapens hus verkade partyt vara i full gång från tidigt till sent, och man hörde flamencorytmer lite här och var. Genom fönstren anades stampande klackar och klapprande kastanjetter. Kring (och i) kyrkan fanns de katolska prylaffärerna med helgonbilder och krimskrams, och snäppet bortanför dessa fanns affärer för hästtillbehör och flamencoklänningar. Det är svårt att beskriva och måste nog upplevas! Mitt i allt detta kände vi oss som ganska udda fåglar med fältkläder och kikare, och betraktade spektaklet med stora ögon. Vi hittade en riktigt bra restaurang där vi åt väldigt god mat, och på väg hem fick vi se en tornuggla svepa över torget framför kyrkan.



Vi bodde på camping La Aldea strax utanför stan, där vi bokat in oss i den dyrare varianten av campingstuga. Stugorna var inte riktigt anpassade för det rådande vädret, men hade som tur var luftvärmepump som gjorde inomhusmiljön uthärdlig trots golvdraget i den centimeterstora springan under dörren. Vi hade kyligt väder med lokala mått mätt – de sa att de aldrig hade kallare än 7-8 grader, och det var där ungefär vi höll oss på morgnarna.

Dag 4 – återhämtning och Gibraltar

Trötta efter allt bilåkande bestämde vi oss för att ta en lugn förmiddag. Nina passade på att hänga med på en ridtur på andalusier längs stranden, och Per och Jenny sprang i sanden medan Jan promenerade. Det var riktigt kul att springa med sandlöparna runt fötterna och se havssulorna dyka på bara ett tiotal meters håll.



Den härliga stranden nedanför hotellet.


Uppiggade efter förmiddagens avkoppling åkte vi in till Tarifa för att äta lunch och ta en promenad i stan. En god grillad fisk på trevlig restaurang blev det följt av supersnabb stadsrundtur. Där hämtade vi också upp Gittan som var där som assistent till ringmärkare och sträckräknare, och som törstade efter svenskt sällskap efter flera veckor i sällskap med italienare och spanjorer med bristfälliga språkkunskaper.

Vi packade in oss i bilen och for österut till Gibraltar, som vi efter viss diskussion bestämt oss för att man måste besöka när man är så nära. Alla blev nog positivt överraskade av besöket som inte riktigt blev som vi förväntade oss. Det var mycket intressant att bara passera en passkontroll och sedan hamna i ett spanskt England. Trafiken var precis så illa som Lonely Planet beskrev den, men vi tog oss in till ”upper rock nature reserve” och parkerade strax innanför grindarna.

Fågelguiden tipsade om en naturstig som vi började gå på och snart fick vi se både apor och annat spännande. Söta små narcisser växte här och där bland klipporna.
Stigen – som hette ”Mediterranean steps” gick på utsidan runt den branta klippa som vetter mot öster. Det var brant både uppåt och nedåt, men tack vare att den restaurerats med nya staket och trappor var den inte särskilt läskig. Vi, som hade trott att vi skulle stå på en parkering och titta på apor som tigger av turisterna, fick en riktigt härlig naturupplevelse.

Vi var glada att stigen renoverats rätt nyligen...

När vi kom upp på toppen kom vi också ut i den kalla västvinden igen och promenaden längs asfaltvägen tillbaka ner gav inte så mycket mer än en solnedgång och en massa trutar som lekte i vinden. Nerfarten med bil blev desto intressantare. Vägarna genom reservatet är enkelriktade och smala, med bråddjup på ena sidan. Per blev dagens hjälte när han i farten upptäckte en klipphöna som stack fram huvudet bakom en sten vid sidan av vägen. Vi hade gett upp på hönan och konstaterat att det skulle vara väldigt svårt att få syn på en sådan, så det var en väldigt rolig bonus och en perfekt avslutning på dagens naturupplevelser.

Trutar i luften - två pilgrimsfalkar drog förbi i överljudsfart också men dessa fastnade nog inte på bild.

Stackars Jan svettades nog en hel del när vi körde ner genom stan igen – JAG svettades och jag satt ändå bara i baksätet. För djävulskt smala och branta gator, bilar parkerade överallt så det knappt gick att komma fram och dessutom en dåligt skyltad labyrint där vi fick gissa oss fram bland de enkelriktade gatorna. En felkörning ledde oss tillbaka bland ännu smalare gator tills vi kom tillbaka till den väg vi lämnat för några hundratal meter sedan, och så kom vi äntligen ner till den större väg vi åkt upp längs.

När vi äntligen hittat ut var vi väldigt hungriga och gick in på stan i ”Irish town” för att hitta en trevlig pub. Per fick äntligen en hygglig öl och övriga fick också klart ätbar mat. Gittan hjälpte oss med väldigt mycket bra tips inför våra dagar i Doñana – tack och bock!

Spanien dag 3 - Bergen!

Laddade till tusen gav vi oss av så tidigt vi orkade mot bergen. Vi stålsatte oss och körde förbi både det ena och det andra för att komma nånstans, roligaste foto vi missade var kanske synen av en lång kraftledning med storkbon (med storkar) på varenda stolpe. De första storkarna vi såg sitta i bo trodde vi först var av plast – vad gör storkarna i bona nu när de inte häckar? – men de visade sig vara högst levande. Upp mot bergen och in på småvägar. Småvägar i Spanien är just små, och jag var glad att jag slapp köra.

Det första längre stoppet blev på en mycket fin rastplats i Parque Natural los Alcornocales – Spaniens största korkekskog och ett stort naturreservat. Alla skyddade områden här nere var inhägnade med staket och taggtråd, så det var omöjligt att göra några egna turer upptäckte vi. Det krånglade till det lite för oss som inte hade läst på så mycket innan och inte hade koll på var man kunde promenera utan att ha inhämtat tillstånd. Den ”area recreativa” vi hittade var i alla fall väldigt trevlig även om den var väldigt tillrättalagd för turister - en inhägnad del av reservatet med bord och grillplatser utspridda bland korkekarna. Där traskade vi runt i värmen och solskenet och trivdes gott bland brandkronade kungsfåglar, hackspettar och blåvingade gräshoppor.

Vidare uppåt och genom byar av vita hus med dekorationer av kakel. Gamarna cirklade högt över oss – mäktiga fåglar med breda vingspann. En hästburen bonde vallade några kor mitt i vägen, och längre fram stod en get som var på väg att föda. Hon gick av vägen när vi kom och vi hoppas att hon höll sig borta. Per stringade en ormvråk till en pilgrimsfalk och vi gjorde en intressant detour genom smala kullerstensgator i en liten by när stora vägen var avstängd för en helikopterambulanstransport.


Uppe på en liten platå mellan två toppar såg vi en infoskylt med fågeltema, och det visade sig vara ett bra drag att stanna till där. Jan hade ögonen med sig och plockade in blåtrast, svart stenskvätta och klippsparv åt oss, och humöret var på topp. Härligt!

Till slut kom vi upp till Puerta de las Palomas ovanför Grazalema – ett pass med magnifik utsikt i flera riktningar och dagens mål. Här skulle det tittas på alpjärnsparv, men de höll sig till Pers stora besvikelse borta. Däremot fick vi fina obsar på gåsgamar som cirklade både över och under oss.

Nerfarten gick till Ronda – en urgammal by på en bergsplatå som delas av en djup klyfta. Middagen här var inte så god men sällskapet och att se klyftan och bron över den vägde upp det hela. Sent omsider kom vi så ner till hotellet igen, trötta men nöjda. Bergen var – som vanligt – en höjdpunkt på resan.

Spanien dag 2 - Gamar och vindkraftverk

Efter att ha vaknat till fågelsång och ätit en god frukost på hotellet gav vi oss av österut för lite sträckskådning. Jan och Ninas spanske vän hade förvarnat om att det enda man såg var ett par hundra gåsgamar, och det stämde väl rätt bra. Vi var dock inte bara intresserade av sträckande rovfåglar, utan det stannades titt som tätt längs vägen för att beundra svarthakade buskskvättor, sammetshättor och svarta rödstjärtar som var dussinarter här. Kohägrar likaså. I skuggan av en stor vindkraftpark gick vi upp till en utkikspunkt där vi kom i härlig närkontakt med gåsgamarna – mäktiga fåglar i stora antal. Här fick vi stifta bekantskap med några av egenheterna av de skyddade områdena. Dels är allt inhägnat, dels är stora delar exploaterade enligt vårt synsätt. Vindkraftverk fanns i mängder i denna park, och gamarna flög tätt mellan vingarna ibland.

Kylan i vindarna från Atlanten jagade snart ner oss, och vi for längre österut. Först stannade vi för lite havsskådning i hamnen i Algeciras, sedan hittade vi en strandpromenad med vyer över en våtmark i byn Las Palmones och spanade på vadare längs strandkanterna tills det mörknade. Här nere gick solen upp vid åtta-tiden på morgonen och det blev mörkt igen vid halv sju ungefär.
I Las Palmones hittade vi också ett köpcenter och köpte på oss matsäck och godis. Lyckan var gjord när vi hittade ett pack med tre småtetror med vin – typ spansk festis . Jan tog på sig att köra hem oss till hotellet och övriga fnissade ikapp med varsin vintetra och lite chips. Middag på hotellet avslutade dagen och dödströtta somnade vi och sov sött nästan hela natten. Jenny och Per vaknade nämligen till och hörde en kattuggla hoa framåt 4-snåret sisådär.

Spanien - dag 1. Avresa.

En liten reseberättelse är väl aldrig fel?

Söndagen den 14 november klev vi upp ohyggligt tidigt för att vid halv två-tiden på natten åka från Karlstad. Fyra nätter i Tarifa och fyra nätter i Doñana väntade!

I Barcelona hade vi gott om tid på oss mellan flygen, tillräckligt för att hinna ut en sväng och se om det gick att få något första reskryss. Heta fågelskådare! Spanjorerna i infodisken tyckte inte det var någon idé att gå utanför byggnaden – där ute fanns ingenting hävdade de. De försäkrade oss dock om att vi inte skulle ha några problem att ta oss in genom säkerhetskontrollen igen och vi gick ut för att göra oss en egen bedömning.

Det visade sig vara osedvanligt lyckat – vi hittade nämligen en liten "parque natural" i form av en våtmark där det ena krysset efter det andra ramlade in för vissa av oss. Det var väl inte direkt naturskönt eller lugnt, men vad gör det när det är soligt och varmt och fåglarna kvittrar!

Vidare till Sevilla och landning i regn. Innan vi ens lämnat flygplatsen så blev det ett tvärstopp för fotograferande av en flock kohägrar som strosade omkring på en gräsplätt bredvid parkeringshuset. En bra början! Vi tvingades lämna plats åt bussar och åkte vidare söderut mot Tarifa, på Spaniens sydspets.

När mörkret kom så blev gnällfaktorn plötsligt hög och det blev ett akut stopp på McDonalds. Där var det fullt av sockerhöga skrikande spanska ungar som haft barnkalas, och vi stiftade den första bekantskapen med den spanska ljudmiljön som kom att prägla hela resan – högljudd och ofta rent outhärdlig!

Hotellet visade sig dock vara väl så bra som vi hoppats, och vi installerade oss i varsin liten bungalow ett stenkast från stranden. Hotel Dos Mares väster om Tarifa rekommenderas varmt! Vi var dödströtta efter en lång dag och somnade snart till ljudet av vinden i palmer och hav.