En lerig mil

Idag gjorde jag en liten utflykt för att springa nya stigar. Nåja, halvnya i alla fall. Tidigare i höstas sprang jag från Kil hem till Skived, ett härligt långpass som till en början följde den så kallade Ömansmilen i Lökeneskogen. Stigarna den följde var riktigt härliga - smala slingrande skogsstigar i stor skog - och därför har jag sedan dess väntat på ett lämpligt tillfälle att springa hela spåret.

Idag blev det så dags. Eftersom det har regnat så mycket i höst blev det en riktigt geggig tur med många blöthål att trampa ner i. Det gjorde också att det var ganska tungsprunget, så det blev inte direkt någon rekordfart. Jag hade ju också ställt in mig på att hålla långpasspuls, så jag fick försöka behärska mig emellanåt. Resten av spåret var i alla fall minst lika härligt som jag hade hoppats på, så det blir nog fler turer dit. Egentligen tycker jag det är onödigt att ta bilen iväg för att springa när jag har så fin skog bakom knuten, men ibland behövs lite ny inspiration. Till våren kan det nog bli ett finfint kombipass med cykel dit och hem, och ett varv på milen emellan. Ska bara beställa mig en ny cykel först...

Frisk luft och dagsljus = bra

 Senaste dagarna har jag varit något så djävulskt stressad. Den lilla viloperioden jag unnade mig efter att min stora EU-ansökan var inlämnad har gått över, och jobbet är igång med överfart igen. Många saker som det är bråttom, bråttom med, och som borde ha varit påbörjade för länge sedan. Dessutom ska vi snart åka på semester, vilket stressar på ännu mer även om det ska bli oerhört skönt att komma iväg också. Det behövs efter att ha jobbat nästan hela sommaren!

I söndags morse vaknade jag jättetidigt och drömde om jobbet, och det är ett tydligt tecken på att jag är för stressad. Dessutom känner jag i kroppen när stresshormonerna slår på redan på morgonen på väg till jobbet. Inte bra om det fortsätter för länge. Att jag då blev tvungen att åka ut denna vecka kändes stressande med tanke på hur mycket jag hade att göra inne på kontoret, men väl ute var det nog det bästa jag kunde ha gjort. Dels löste vi några av de problem som har gnagt mig, dels gjorde nog dagsljuset och den friska luften sitt till för att lätta på trycket.

Att ut och röra på sig är min bästa medicin för att råda bot på stressen. Jag vet inte vad det är som har störst effekt, utevistelsen eller ansträngningen, men jag tycker nog att det känns allra bäst när jag har fått hålla pulsen uppe ett tag också. Efter en dag ute i kylan var väl inte en löptur det som lockade allra mest, men eftersom jag fick trevligt sällskap ryckte jag upp mig och ställde in mig på en trevlig men något plågsam tur. Benen var som väntat sega, inte bara efter dagens fältjobb utan nog ännu mer efter gårdagens cykelintervaller. Det gick ändå att sega sig runt på en tid som inte var så jättemycket sämre än förra veckan. Det känns som jag är bra igång med löpningen bra nu, väldigt skönt. Trots att passet var plågsamt (eller kanske just därför?) kändes det oerhört bra när det var genomfört. Efter en lång varm dusch och lite god mat är stresskänslan borta och ersatt av en mycket trevligare känsla av allmänt välbefinnande. Tänk vad lite ljus, frisk luft och en lagom dos ansträngning kan göra.

Apropå något helt annat, såg jag ett bra citat någonstans på nätet: ”There is only seven days a week and someday is not one of them”. Hänger inte riktigt ihop med inlägget i övrigt, men om man tyngs av ett odefinierbart svart moln av stress kanske det kan vara bra att sätta av några dagar för de olika sakerna istället för att gå och oroa sig konstant för sådant man ändå inte hinner med nu...

Inspirerad

Ikväll var jag på medlemsmöte med multisportklubben, så nu är jag jätteinspirerad och sugen inför nästa år. Jag har ju inte varit med så mycket eftersom jag har varit justerad, men nu ska det bli kul att börja hänga med.

Det finns så oerhört erfarna personer i klubben, och det är väldigt kul att höra dem berätta. Vi hade två lag med på startlinjen i VM, och de berättade lite om sina strapatser. Sweco-laget hade höga ambitioner, men en individuell felbedömning hos en av lagmedlemmarna gjorde tyvärr att de var tvungna att bryta redan efter en dryg dags tävlande. Vi fick höra några bittra ord om hur de har försökt bearbeta den besvikelsen.

Roligare hade Ducati-laget det, de var det första rena tjejlaget att ställa upp i ett AR VM, och deras målsättning var att ta sig i mål utan krav på placeringar. Det är en tillräckligt hög ambition med tanke på hur tuffa de här tävlingarna är, och att de kom i mål som 40:e lag av 70 startande är imponerande. Det var väldigt spännande att höra deras berättelse från tävlingen och få en liten inblick i hur en så här lång och tuff tävling känns att genomföra.

Vi pratade också lite om ambitioner och önskemål inför nästa år, och det jag kan säga är väl att det ska bli väldigt kul att komma tillbaka in på multisportarenan. Jag har inga höga ambitioner, men vill i alla fall köra någon tävling under våren.

Dagens träning

Idag smet jag iväg lite tidigare från jobbet för 7,5 km löpning med två härliga kollegor. Så gött att bara rulla på runt spåret medan man småpratar lite om ditt och datt och glömmer av att det är jobbigt. De sista kilometrarna blev vi lite tystare och det kändes som att det blev lite tyngre, men när vi kom tillbaka till bilen och kollade tiderna visade det sig att vi i själva verket ökat farten.

Jag springer ju sällan på spår, men är väldigt förtjust i min gps/pulsklocka. Då kan jag se om det är kroppen som är trött, eller om det faktiskt är så att jag tagit i lite mer bara. Den här gången gick det lite snabbare än vanligt och det tar jag som ett bra kvitto på att jag börjar komma igång mer och mer.

Just nu funderar jag på om jag ska snickra ihop ett nytt träningsprogram. Grundtanken är att få in två pass styrka och tre pass kondition (ett långt/lugnt, ett medelpass och ett intervallpass) under bra veckor. Stressigare veckor blir det ett pass styrka och två kondition. Det jag funderar på är vad som ska läggas in i mitt styrkeprogram. Jag har en förbaskat massa trevliga övningar som jag gärna skulle lägga in, och jag har en liten grupp med "måsteövningar" som behöver göras för att min kropp ska vilja fortsätta springa. Frågan är hur jag får ihop det så det blir ett lagom paket som ger en bra genomkörare utan att skapa nya obalanser. Jag har letat lite efter färdiga program, men inte hittat något som jag är riktigt sugen på att köra.

När jag tittar på min träningshistorik verkar jag denna höst ha följt någon sorts tre-fyraveckorscykel där jag tränar lite - mer - mest innan jag börjar om med lite igen. Undrar om det ger en antydan om vad som vore optimalt för mig i periodisering, eller om det bara är en slump?

Tillbakablick

Idag var jag ute och sprang intervaller, och känner äntligen att jag kan springa igen utan att oroa mig för att få ont i mitt trilskande knä. Att ut och springa och kunna trycka på lite extra eller vara ute lite längre än tänkt utan att känna att jag kommer få lida för det efteråt är riktigt härligt! Tyvärr har jag fortfarande problem med baksida lår, men det är i alla fall på väg åt rätt håll.

När jag joggade ner efteråt kom jag att tänka på att det faktiskt inte är mer än 1,5 år sedan jag låg sjukskriven en månad med hjärnhinneinflammation och knappt tog mig ur sängen. Med tanke på det så är jag jäkligt nöjd med att jag mår så bra nu. Häromveckan hittade jag lite anteckningar från när jag låg på sjukhuset, och insåg att jag glömt hur jobbigt det var. Första veckan låg jag på sjukhuset med dropp eftersom jag hade så ont i huvudet och mådde så illa att jag knappt fick i mig något att äta. Andra veckan var jag hemma men låg bara på soffan och sov med fördragna gardiner. Jag orkade inte ens lyssna på talböcker, och att titta på tv eller datorn var bara att glömma. När jag äntligen började orka kliva upp och tvinga mig ut blev jag nästan åksjuk - det kändes som att världen svischade förbi så snabbt att jag blev yr i huvudet trots att jag bara gick i snigelfart. Som tur var så var detta den lindrigare varianten av hjärnhinneinflammation, orsakad av virus, och oftast ger den inga varaktiga men. Det enda jag kan känna är att jag blivit känsligare för svepande kamerarörelser på tv och bio - ibland måste jag till och med blunda för att inte bli yr. Som tur är så gick de andra känningarna över så jag kan springa snabbt i skogen igen utan att bli åksjuk! Därför extra härligt med intervaller nu.

Edit: glömde varför jag började skriva inlägget överhuvudtaget. Tänkte ju skriva att jag blir otålig för att det går så sakta framåt ibland. Men jämför jag med för 1,5 år sedan så känner jag mig i fantastisk form, och det kanske inte är så konstigt att det tar lite tid.

Träna i dagsljus

Ledig dag idag, så det blev en löptur i dagsljus för omväxlings skull. Skönt! Det var väldigt blött i skogen, tack och lov för sealskinsstrumpor.

Repetition på mjölkgård

Jag är ju Blå Stjärna, med avtal med staten och allt. Beredd att rycka in om det krisar, men nu för tiden är det väl få som tror att det kommer bli aktuellt att ersätta bönder som blivit inkallade att försvara landet. Och det ursprungliga syftet - att ta hand om hästarna i krig - är ju sedan länge överspelat. Istället är vi numera en civilförsvarsresurs, redo att hjälpa till vid utbrott av smittor som hotar livsmedelsproduktionen, salmonella, blåtunga och vad det nu kan vara som dyker upp härnäst.

Oavsett uppdrag så behöver man repetera kunskaperna. När man skriver avtal så förbinder man sig att hålla kunskapen aktuell, men det är ju ofta något som inte blir av. Jag har inte repat på många år, så nu när jag fick veta att det skulle bli en repkurs på hemmaplan anmälde jag mig på en gång.

Nu är jag på Lilleruds naturbruksgymnasium och har kört första morgonmjölkningen. Det visade sig att känslan för korna satt riktigt bra kvar och det var väldigt kul att jobba med kor igen.

Svårprogrammerad

Jag har ju haft ett långt träningsuppehåll på grund av lite trilskande muskler. Nu är jag helt klart på god väg tillbaka även om jag fortfarande inte kan paddla utan att det gör ont. Vet ni hur jäkla skönt det är att kunna ut och springa lite längre rundor utan att behöva bromsa? Visst, jag kan väl fortfarande inte köra stenhårt flera timmar i sträck, men jag är definitivt på rätt väg.

Det har krävts en hel del tålamod, och det är väl inte min paradgren. Nu har jag försökt följa ett pulsbaserat träningsprogram för att behärska mig lite, och det verkar faktiskt funka. I början tyckte jag passen var löjligt lätta, men syster yster som pluggar till tränare påpekade taktfullt att nog min hjärna trodde den orkade mer än vad kroppen egentligen ville, och att det där med att lyssna på hjärtat nog inte är så dumt ändå. Nåja, faktum är att jag var riktigt duktig en hel månad med att följa programmet. Sen kom en förkylning och lite svackor, men nu är jag på det igen!

Det där att följa träningsprogram är ju inget jag är så särdeles bra på annars. Jag har provat många gånger, men oftast faller det på att jag blir uttråkad. Det optimala kanske vore ett hemligt program som dök upp med nya, oväntade utmaningar varje månad?

Säsongspremiär

Idag är det säsongspremiär, och faktiskt också premiär rätt och slätt för mig när jag tänker efter. Jag ska nämligen hänga med jobbgänget och spela innebandy. Det är naturligtvis fullkomligt livsfarligt, och jag bara hoppas att alla är hela efter passet också...

Nytränad

Jag vet ju att jag mår så oerhört bra när jag är nytränad. Att det är värt att ta sig ut även om man är trött och seg och neggo. Ändå blir jag alltid så förundrad över hur stor effekt det har - jag lär mig uppenbarligen aldrig hur bra jag kommer må efter passet. Det är jag glad för - jag tycker om att förundras och förbluffas över hur härligt det är att röra på sig.

Väl utfört arbete

Det är väldigt skönt när man har äntligen är klar med något riktigt stort och knepigt, att känna att man gjort ett bra jobb. Inte perfekt, det finns alltid sådant som inte gått riktigt som det var tänkt, men absolut tillräckligt bra och kanske lite till.

Jag har jobbat med en stor projektansökan i nästan ett år. Det började med förberedelser, sedan att söka pengar till skrivandet (jo, så stor ansökan är det...), och så slutligen att skriva hela rasket. Massor med kontakter med folk både inom och utom huset har det varit, och massor med bläddrande i regler och riktlinjer för ansökan. Jag har jobbat med den här typen av projekt tidigare, men det här var första gången jag var ansvarig för skrivandet av ansökan.

Vi var som tur var två som jobbade ihop, annars hade det nog inte gått. Vi har jobbat riktigt bra tillsammans, ett tight team som täckte upp varandras svaga sidor, och då är det naturligtvis ännu mer tillfredsställande att också vara två som delar på nöjet med att vara färdiga. Vi kan ge både oss själva och varandra en klapp på axeln nu när det hela är inskickat. Besked om vi får pengarna dröjer länge än, det kommer inte slutgiltigt förrän nästa sommar. Att kunna luta sig tillbaka och hålla tummarna med vetskapen om att vi i alla fall gjort vad vi kunnat för att det ska gå vägen är ändå en väldigt skön känsla trots att vi inte vet vilken respons vi får från dem som delar ut pengarna.

Nu har jag visserligen en väldig massa saker som legat och surnat medan jag slitit med ansökan, så någon rast och ro får man ju inte på det här stället. Då är det ännu viktigare att faktiskt ta vara på känslan att vara nöjd med det som faktiskt är klart, istället för att bara tänka på allt som inte hunnit bli gjort. Det kan jag vara dålig på, men den här gången känns det som jag lyckats.

Duktig

Idag kan jag ge mig själv en liten klapp på axeln, tycker jag. Jag är på konferens och har varit ute på exkursion hela dagen. Trots det tog jag mig i kragen och kom ut på en liten löprunda före middagen. Nu känner jag mig definitivt värd middagen på Kalmar slott som väntar!

Hemmablind

Jag går en kurs i folkmusikensemble på universitetet i Karlstad. Jag har ju spelat så mycket folkmusik att man skulle kunna tro att det skulle vara löjligt lätt, men det är det tack och lov inte. Jag var själv lite rädd för att det mest skulle vara en massa fioler och likna ett spelmanslag - men faktum är att jag var enda fiol i gänget från start. Det hade jag inte väntat mig.

Att spela ihop med instrument jag inte brukar spela med är väl en sak - det är jag ändå rätt van. Däremot att lära in låtar på gehör från gitarr kändes lite ovant. Jag måste själv fundera på stråken och annat fiolspecifikt. Riktigt kul och utvecklande! Att spela ihop med folk som inte har folkmusiken i ryggmärgen är också väldigt kul - jag märker hur hemmablind jag är för mycket av det som skiljer folkmusiken från annan musik - jag anade inte att det kunde vara så svårt att lära ut polskegunget till kompinstrumentalister som vill att alla slag i takten ska vara lika långa...

Om några veckor ska vi få lära oss en iransk låt. Då blir det nog jag som får kämpa med gunget!

Comeback!

I dubbel bemärkelse. Åter till bloggen efter några månaders datortrötthet, och åter i löpspåret på allvar med det första riktigt långa passet på två år!

2.17 från kil till skived, mer än hälften löpning, men en del rask promenad också. Knäet gnirkade väl lite mot slutet och imorrn lär jag känna mig ledbruten, men oj vilken skön känsla jag har i kroppen nu!

Tussilago, spuggar, lappar och så några misstänksamma kajor

Nu är det verkligen vår! Svanarna anländer i stora plogar, högljutt tutande. Tofsvipor och tranor är inte här i mängder ännu, men de första våghalsarna har i alla fall anlänt. Idag såg jag också årets första tussilago!

Jordtippen hade förutom ugglor blommande tussilago

Här finns också några besökare som kommit från norr. Gnagartillgången är dålig, så ugglorna har fått flytta sig till ställen med mer mat. Om mattillgången här är särskilt god, eller om Vänern avskräcker från vidare flyttning vet jag inte. Faktum är dock att minst tre lappugglor hållit till på Hammarö de senaste veckorna. Jag har varit ut och letat efter dem fyra gånger utan att lyckas, innan jag äntligen fick se en av de mäktiga fåglarna. Nu verkar dock proppen ha gått, för både igår och idag var jag till samma ställe och tittade på den otroligt oskygga ugglan.

Idag var det en hel del fotografer och skådare där, förmodligen ett trettiotal personer som följde ugglan. Den verkade dock inte särskilt störd av publiken, utan dök ner och tog sorkar mitt framför fötterna på folk. Min käre sambo fick några riktigt fina bilder - vi får väl se om han får ändan ur vagnen och lyckas lägga ut någon på nätet framöver. Hans bilder hittar ni här.

Så spuggen då - det kändes nästan lite som helgerån att erkänna att man sett sig mätt på lappugglan och istället gå iväg för att leta rätt på en helt vanlig sparvuggla. Sparvugglor är det dock enligt min mening aldrig något helt vanligt över - maken till karismatisk liten pippi får man leta efter. Jag blir alltid förvånad över hur små de är - jag lär mig uppenbarligen aldrig!

Nå, så de misstänksamma kajorna då. Det är också rätt charmerande fåglar, som inte låter sig luras. Förra året fick vi njuta av ungarnas uppväxt i skogen bakom huset, men under vintern har de hållits någon annanstans. Nu är de dock tillbaka, och har hittat till talgbollarna. Härom morgonen hängde fyra kajor på samma talgbollshållare! Det är dock alldeles förgjort att fånga dem på bild. De har full koll på om du dyker upp innanför fönstret, och då hoppar de minsann inte ner på nån talgboll!

Jag ser dig, säger kajan.

Efter en väldig massa smygande bakom blomkrukorna lyckades jag fånga en av dem i akten. Nu är jag dock upptäckt igen....

....och då drog hela skocken vidare.

Jagat rovdjur

...och då är det inte vargen jag pratar om, utan en liten vessla.

Idag spanade vi på en vacker hökuggla som i sin tur satt och spanade från en elledning ner på en åker. Länge och väl satt den där medan vi beundrade den duniga jägaren. Till slut dök den ner i det gula gräset, och när den väl dök upp igen hade den en liten vessla i klorna.

På Svalan finns några bilder.

Ställd på huvudet

Idag kände jag mig plötsligt lite gammal. Annars noterar jag sällan ålder, vare sig uppåt eller neråt - jag trivs bland både yngre och äldre i olika sammanhang. I streetdance-gruppen är de flesta något yngre. Ledaren är väl dryga 20. Alltså i den där åldern som jag fortfarande tror att jag är, när jag inte tänker efter. Man verkar liksom inte bli äldre efter att man passerat en viss tröskel där i tjugoårsåldern, åtminstone inte i sitt eget huvud.

Nåja, oftast känner jag mig alltså rätt ung, men när vi idag testade lite breakdance-moves och plötsligt skulle prova att stå på händer, då dök det upp. Plötsligt hörde jag mig själv säga: "det har jag inte gjort på tjugo år!". Och då kände jag mig lite gammal.

Sen konstaterade jag att jag fortfarande var lika usel på att stå på händer som jag var för tjugo år sedan. Med lite hjälp gick det dock, och när jag väl stod där upp och ner och kände hur kroppen började minnas hur man skulle göra, då kom jag plötsligt lite närmare den där mellanstadietjejen igen som tränade mot väggen på skolgården i Djura skola på rasterna.

Två olika ansikten

Både idag och igår spenderades dagens bästa timmar vid - och igår på - Vänern. Det är en stor sjö, och tydligast märks det nog nu på vintern.

Igår var det härligt soligt, nästan vindstilla och även om det var lite kyligt var det riktigt skönt ute. Vi drog iväg på långfärdsskridskorna på svartblanka isar och flög fram över den frusna ytan.

Naturligtvis gick det inte att stå på för fullt på väg ut - det fanns stråk där isen inte bar. Hemöver gick det snabbare. Det var en riktigt härlig tur!

Idag var det varmare, men inte alls lika behagligt. Vi åkte ut till Hammarö för att försöka se någon av de lappugglor som hållit till där på sistone. Det blev inga ugglor, men vi tog en promenad ner till sydspetsen för att titta på Vänern. Där var det skådespel med vågor och is. Otroligt att det är samma sjö som vi åkte skridskor på igår. Lite längre ut, men ändå inte så värst långt från där vi var igår.

Ty en kämpe och en drömmare är död

Jag har många kusiner, alla olika på sina alldeles egna sätt. En av dem var lite starkare än alla oss andra - målmedveten, stabil och stark i både psyke och kropp. Hon jobbade hårt för att bli polis, och det passade hon alldeles utmärkt till. Samtidigt var hon otroligt rolig, inte lika mycket teaterapa som en del av de andra kusinerna, utan helt enkelt en glädje att umgås med.


När hon äntligen blivit polis och just börjat jobba på riktigt så kom den stora kallduschen. Bröstcancer och omedelbar operation och behandling. Det blev behandling på behandling, den ena starkare än den andra, med upp- och nergångar. Bit för bit spred sig ändå cancern till fler delar av kroppen, och till slut gick det inte längre.

Livet är inte rättvist. Samtidigt var hon ofta den som var starkast av allihopa - det var hon som uppmuntrade oss. Tisa tyckte om Vildhjärtas bok, och ett citat därifrån passade henne särskilt väl:
"Det sägs att amasonerna skar av ett av sina bröst för att bättre kunna skjuta med pilbågen. Då förstod jag att bröstcancerpatienter är riktiga krigarkvinnor!"

Tack, Tisa, för att vi har fått lära oss ditt sätt att se på motgångarna, att kriga vidare och inte ge upp, att ta vara på de bra sakerna och fokusera på det positiva. Jag är så glad att jag hann träffa dig igen i år. 

After-ski och jobbstress

Resor kan göra två saker. Endera kommer man hem taggad, full av upplevelser och sugen att hugga tag i livet i största allmänhet. Eller så kommer man hem med ett omättligt sug efter att åka ut igen och undrar varför man inte åker mer skidor/paddlar/whatever istället för att förtvina på ett kontor. Den här resan hamnade mer i den andra kategorin. Starkt bidragande till detta är naturligtvis att stressnivån på jobbet just nu är så hög att jag helst skulle fly någon helt annanstans hellre än ta tag i trådarna och försöka knyta upp knutarna snabbare än det bildas fler.

Nu är det ju inte så det fungerar. Man kan inte bara åka iväg och åka skidor och hoppas att det fixar sig medan man är borta. Dessutom är det idiotiskt att deppa ihop för att man är hemma igen, istället för att njuta av att ha fått åka skidor i fantastiska omgivningar en vecka.

Jag är något av en nomad i själ och hjärta. Jag gillar att flytta till nya ställen, göra nya saker, nyfiken till förbannelse. Samtidigt gillar jag inte att släppa taget om det jag en gång har lärt mig. Därför tänker jag nostalgiskt tillbaka på gamla tider när jag var en riktig violinist, när jag var en riktig orienterare. Och så undrar jag varför jag inte fattade vad bra jag var då, utan bara trackade mig själv för att jag inte var ännu bättre. Varför var jag aldrig nöjd? Och är det samma sak jag gör nu igen - att inte vara nöjd med det jag har utan alltid vilja ha mer? Alltid vilja vara mer. Tänk att det ska vara så svårt, det här att kunna göra allt man vill. Samtidigt som det är alldeles, alldeles underbart att veta att alla möjligheter är öppna.

En vän med humör (och en annan som alltid är glad)

Jag har legat i soffan och snorat efter hemkomsten från alpdrömmen. Jag passade på att se några gamla inspelade program som jag inte hunnit titta på - däribland Kalle Moraeus avsnitt med Linda Lampenius och Roby Lakatosz. Suget efter att ta fram fiolen har redan legat och grott ett tag under vintern, och nu blev det akut. Jag plockade alltså fram min fina fiol, en fransk gentleman med omkring 130 år på nacken.

Jag vill berätta att jag har två fioler. Den ena är som sagt en fransman, och han har mer humör än man skulle kunna tro att en trälåda skulle kunna innehålla. Den andre är en mer lättsam rättvikare med något oklart ursprung, som alltid glatt spelar med oavsett hur länge det var man senast sågs, oavsett väder och temperatur.

För någon månad sedan läste jag en artikel i spelmansförbundets tidning, där en av våra riksspelmän berättar om sina två instrument - violinen och fiolen. Det lät som något jag hade kunnat skriva själv, för precis så uppför sig mina två herrar också.

Har jag inte spelat på fransmannen på ett tag, då får jag lida för det. Då blir han svår att stämma, tonerna har inte samma klang och han känns tjurig i största allmänhet. Som en hund som sätter sig och stirrar in i väggen för att demonstrera att den verkligen inte är nöjd med att jag varit borta så eländigt länge. Samtidigt är det oslagbart när jag väl lyckas blidka humöret och stryka honom medhårs - då sjunger han på ett sätt som den glade rättvikaren aldrig i sitt liv har kommit i närheten av. Därför envisas jag ändå med denne lynnige fransman.

Jag tror att både jag och fransmannen nostalgiskt längtar tillbaka till tiden när han fick ta så stort utrymme i mitt liv. När vi umgicks minst en timme om dagen, ibland mer. Nu ligger han där i sin låda - som han till råga på allt tvingas dela med en tysk. Sensträngarna har bytts ut mot syntet, för att åtminstone minska humörsvängningarna något. Kanske är det därför han är så grinig...

Nej, från och med nu ska jag se till att han får komma ut oftare, det lovar och svär jag! Med början idag.

Åter i verkligheten

När jag var liten hade jag en fototapet på en av väggarna i mitt rum. Det var ett alplandskap, med vassa snöpudrade toppar och sammetsgröna alpängar. Varje gång jag åker till alperna känns det som jag är i den där fototapeten, och denna resa var inget undantag.

Det var höga toppar, djupa dalar, mycket snö och mycket sol. Lägg till trevligt folk och god mat, och en väldig massa skidåkning, så blir bilden komplett. Det var helt enkelt en väldigt lyckad resa! Sen så är det ju rätt lätt att göra mig nöjd - så länge jag får stå på skidor så har jag ett leende på läpparna.

Några bilder från resan finns här.

Nu är jag tillbaka i verkligheten med en förkylning, alldeles för mycket jobb och en något vemodig känsla - jag vill åka mer! Tur att det lär bli mer skidåkning framåt våren.

Att vara klok

Det är så himla roligt att träna när det inte gör ont. Särskilt när det nu är en långhelg med möjlighet att komma ut i dagsljuset. Idag tänkte jag ut och springa. Sedan kollade jag in på Funbeat, och insåg att jag råkat träna (åtminstone något) varje dag den här veckan. Med rätt tunga aktiviteter ur "rump-perspektiv" de senaste tre dagarna (jag känner mig lite som Ludmila med min "rompa" som jävlas...). Därför tänker jag nog vara klok, även om det tar emot. Det får bli lite yoga istället - för uppmjukning är jag fortfarande i skriande behov av.

Igår var jag till Hovfjället och åkte telisar. Nu har jag åtminstone två skiddagar bakom bältet inför alpveckan... Det lär nog bli tufft, men oj, vad roligt det ska bli!

Ett nålstick närmare?

Jag har inte skrivit något om min eländes höft här på länge, eftersom jag är så trött på mitt eget gnäll. Nu tänker jag dock ropa hej (mot bättre vetande?), eftersom det känns som jag ser någon sorts ljus i tunneln. Jag har med hjälp av massör och kiropraktor blivit lite bättre, men det har gått väldigt sakta framåt. Nu har dock kiropraktorn provat att köra in en nål i skinkan på mig, för att försöka få ordning på den trilskande muskel som inte vill vara med. Efter första gången jag blev stucken så kändes det bättre dagen efter, men sedan kom eländet tillbaka igen. Nu var jag dit i förrgår och igår kunde jag - för första gången på nästan 1,5 år - springa helt utan några känningar någonstans i vare sig ben, höft eller rygg! Idag var jag ute i fält och pulsade runt i jobbig bristande skare, något som också gjort rätt så ont det senaste året. Inga problem - inga känningar idag heller! Jag är väldigt glad att det äntligen händer något och passar på att njuta så länge det håller i sig.

Skidlek och stockeld

Nyår tillbringades i en liten fäbodstuga, långt från alla glamourösa festlokaler. Skidlek i solnedgång, grillning, trerätters mat värmd på gasolköket och en midnattstur upp på fäbodens högsta punkt för att se fyrverkerierna på avstånd i alla väderstreck. Allt detta tillsammans med goda vänner som också föredrar långkalsong framför långklänning. Jo, det var en riktigt härlig nyårshelg!

Jo, tävlingsinstinkt var det gott om. Även om det (nästan) var på skoj...

Guldglitter mot timmerväggarna. Rustik chic?

Glödande himmel speglar elden