Nytt fokus

Det har varit mycket musik på sistone, och roligt har det varit. Nu är vårens inplanerade spelningar förbi, och det är dags att byta fokus. Nästa mål är Sportkullan AR , så det är dags att få lite kvalitet på träningen. Jag har lyckats få ihop rätt så bra med timmar under våren ändå tycker jag, med tanke på allt, men det har mest varit lugna pass. Nu har jag grunden, som är så nödvändig för att kunna öka intensiteten.

Förra året hade jag en helt fantastisk dag från Älvdalen till Mora, jag kände mig så underbart orimligt stark. Det är inget jag kan lita på att det blir så igen, det var en helt osannolik upplevelse, men jag ska bädda med träning så gott som möjligt för att det ska bli någorlunda njutbart. Det känns som att vi har ett skönt lag på gång, och det är förstås viktigt när man ska vara ute och anstränga sig 10 timmar tillsammans. Jag hoppas vi får vara friska och hela så vi får något bra långpass tillsammans innan det är dags. Kul ska det bli! Jag gillar verkligen att jobba i ett litet team mot samma mål.

Jag behöver framförallt jobba på tre saker nu:

1. Trappa upp längden på löppassen.

2. Köra uppför på mtb. Och mata grusväg...

3. Bättra på bålstyrkan för att minska risken för att få tillbaka mina höftböjar-/ländryggsproblem. Prehab, kan man väl kalla det.

Efter Sportkullan blir det landsvägscykling, jag och Per ska köra Leksandsrundan i augusti. 13 mil, överkomligt men det krävs förstås träning även där för att det ska bli en trevlig upplevelse. Jag ser fram emot det, jag känner ju vägarna väl och det ska bli kul att se dom från cykeln.

Fiolen kommer dock inte bara få ligga på hyllan och bli dammig, jag ser fram emot att jobba vidare på lite nya låtar med Pilgrim. Ett lagarbete det också, för den delen. Vi har flera spännande låtar på gång till höstens spelning i Gamla kraftstationen i Deje den 19 september. Det blir en lite annorlunda spelning mot den förra, mer än så säger jag inte nu 😉 

I bästa fall blir det någon mer spelning också, vi har lite krokar ute. Det vore kul att få spela lite mer för publik med det här härliga gänget.

Summan av kardemumman - det känns bättre nu. Tillfreds med livet och den närmaste framtiden. Börjar få rätsida på stressen på jobbet, även om jag inte är helt i mål där än. Men det kommer, det också.

Sportkullan AR - ett långt multisportäventyr från Älvdalen till Mora

Förra helgen körde jag multisporttävlingen Sportkullan AR, längsta klassen förstås :) Jag hade en fantastisk dag där jag kände mig ruggigt stark - i alla fall efter att benen hämtat sig från den tuffa starten upp mot Rämma. Förutom de trötta benen på cyklingen på första sträckan så hade jag nog inte en svacka. Helt underbar känsla. 

Jag har siktat på sportkullan sedan tidigt i våras, när Ida fixade sponsorer till anmälningsavgiften och vi anmälde fyra lag från klubben. Som det ofta blir så droppade dock några lagmedlemmar av, och jag var rädd att jag inte skulle få ihop något lag till den längsta klassen. Eva-Lisa och Ulrika kom dock in som räddande änglar och ville gärna utmana sig själva, trots att de inte kört något av den här längden förut. Vi hann inte träna ihop alls nästan, utan det mesta fick lösas genom en mängd meddelanden över facebook. Målet var därför att ta sig runt banan, att hålla en takt som vi orkade med och att helt enkelt röra oss framåt hela tiden, något som vi lyckades väldigt bra med.

Segrartid var beräknad till ca 9 timmar, men där uppfyllde vi inte riktigt banläggarens förväntningar. Segrande lag KMS Team Ullmax 1 gick i mål efter knappt 14 timmar, och mitt lag KMS Team Ullmax 3 var ute hela 16 timmar. Det blev alltså en riktig heldag ute i skogarna!

Jag hade inte velat stryka en meter av banan - den var riktigt fint lagd och vi njöt av vyerna som öppnade upp sig när vi kom till en ny utsikt. Utsikter var det för övrigt gott om, och vi fick plocka en del höjdmeter på cykeln! Allra mest tid och km tillbringades på cykelsadeln. Här ser ni hela banan med våra vägval; det lila strecket indikerar mtb, det gröna löpning och det blå madrasspaddling.

Hela banan, med våra vägval. 

Vi startade kl 07.00 på Älvdalens flygfält. Efter starten på flygrakan visslade vi till och från på Top Gun-temat resten av dagen. Det var många höjdmeter till ettan, och vi valde att ta asfaltvägen. Det var ett bra val och trots mina trötta ben som inte gick sådär särdeles snabbt uppför så låg vi tvåa här. Upp till tvåan blev vi sedan ikappcyklade, och låg på tredje plats resten av den här cykelsträckan. 

Jag tycker det var roligt att vi fick en sträcka riktig orientering. Tyvärr fick en av mina lagkompisar krampkänning när vi kom ut i skogen, så vi fick satsa på att försöka ta oss fram så fort låren tillät. Jag orienterade i alla fall bra, spik på.

Dags att cykla igen - ut på den långa cykelsträckan. Efter ett mindre bra vägval på en stig ut från växlingen - här hade asfalten definitivt gått snabbare - fortsatte det bra. Här valde vi att släpa cykel för att korta vägen mellan kontroll 11 och 12, ett bra val eftersom det var riktigt lång omväg annars. Det var lättsläpat hela vägen, och det tjänade vi på. Ulrika råkade ut för en lite läskig grej mellan 9 och 10 när hennes bakhjul började wobbla i en lång nerförsbacke. Det var halvvägs ur den ena dropouten, och det var verkligen tur att det inte lossnade i full fart. Det hade kunnat gå illa! När vi grejade med detta blev vi omcyklade av KMS Ullmax 2, och nu låg vi fyra och sist resten av tävlingen.

Stärkta av det lyckade släpandet så valde vi att chansa på ett till vägval rakt genom terrängen. Jag skulle ha lyssnat på magkänslan som sa att det nog inte var någon bra idé (när något heter "oxbrottet" på kartan kanske man ska dra öronen åt sig), men det var ju så långt runt... nåväl, vi stegade på över myren och gjorde det bästa av situationen. Framåt kom vi ju i alla fall! Sedan var det bara avslutningen kvar, och där valde vi att kliva uppför i slalombacken i Grönklitt i etapper, vi siktade på djuren i barnbacken och betade av dem ett efter ett. Jag var fortsatt oförklarligt pigg, så jag hjälpte till att snodda cykel så gott det gick uppför backen.

Nu hade vi klarat av de långa cykelsträckorna och hade den långa löpningen kvar. Tyvärr kom krampkänningarna tillbaka för Eva-Lisa, och i kombination med en rejäl energisvacka så gick det inte fort på denna sträcka. Vi jobbade oss dock konstant framåt, och stod inte stilla många sekunder ens när det var som tyngst. Jag har ju kört sånt här förr, men det hade inte mina lagkamrater, och jag är imponerad över hur dom jobbade sig igenom svackorna. Själv fortsatte jag vara pigg och stark, och försökte hjälpa till att snodda så mycket det gick. Kramp är dock svårt - då hjälper det inte med draghjälp. Äntligen var vi framme vid växlingen till madrasspaddling, och där väntade lätt oroliga tävlingsledare och support som förväntade sig sura och trötta miner. Inte då! Vi var väl kanske inte fullt så glada på den här sträckan som tidigare, men det var inte nåt större fel på humöret. Hur underbart var det inte att nu få lägga sig på luftmadrass och flyga nerför forsen? Vila benen, svalka sig från värmen och dessutom ha riktigt roligt. Rekommenderas!

Nu kändes det som vi bara hade spurten kvar, och uppiggade satte vi oss på cykeln igen. Ulrika bjöd på marsipanrosor i växlingen, och vi kände att nu är det ingen tvekan om att vi fixar resten. Vi valde att släpa cykel en liten kortis igen, och det tjänade vi nog en hel del på. 

Sista biten in mot Mora var riktigt fin cykling på fantastiska stigar. Såna där barriga smala stigar utan en enda rot. När vi kom in till Öna för att växla till luftmadrass igen var solen på väg ner och nu var det lite småkyligt. På väg ut mot älven skrämde vi en bäver som plaskade till ljudligt med svansen. Vi valde att jogga genom campingen med madrasserna och nu höll benen faktiskt fortfarande för att jogga genom Mora via Gustav Vasa-statyn med den sista kontrollen och sedan till målet, påhejade av partygäster i den sena lördagkvällen. Kl 23 ungefär var vi äntligen i mål, efter 16 timmars tävlande. Bitvis jobbigt, hela tiden roligt och framförallt hela tiden med helt rätt inställning. Tack till mina lagkamrater som kämpade sig igenom och hela tiden höll humöret uppe även när det var lite tungt, och tack till Per och Börje som körde cyklar, pumpade luftmadrasser, försökte trycka i oss mat och hejade på oss vid växlingarna! Det blev en lång dag även för supporten. 

Magisk nattcykling

Karlstad multisport kör varje år ett cykelpass som sträcker sig från skymning till gryning - Dusk to Dawn. Jag har inte lyckats vara med på detta tidigare, men jag har sett bilder och film från passet som verkat väldigt lockande. I år skulle jag därför med, trots att jag var lätt sliten efter helgens bröllopsfirande och trots att jag var tvungen att jobba dagen efter.

Vid kl 21 samlades ett tjugotal cyklister på Kasernhöjden och vi rullade norrut mot I2-skogen. Det började bra med att vi tappade bort varann redan här i crossbanan, men snart var vi återsamlade igen. Passet skulle gå väääldigt lugnt sades det, men rutinerade rävar påpekade också att det sällan brukade bli så. Första timmen var det bitvis lite väl snabbt för mig för långpass, pulsen och mjölksyran sköt i höjden några gånger. Jag kände mig ändå förvånansvärt pigg, nog mycket tack vare den underbara kvällen! Sol, varmt, vindstilla. Helt perfekt. Himlen blev bara vackrare och vackrare allt eftersom solen sjönk. 

Efter att vi passerat flygplatsen var det dags att slå på pannlampan. Det dammade så ögonen tårades på de torra grusvägarna. När solen gått ner kom också kylan smygande. Det kändes dock inte av så länge vi cyklade på. 

I backarna in mot Kil cyklade jag och Linda och snackade, och vips hade vi tappat draget. Vi anade röda baklyktor i fjärran, och följde dem. Vi visste ju att vi skulle till nattfikat vid Frykstabacken. När vi kom ikapp var det dock bara två till vilsna cyklister som blivit avhängda. Vi rimgde de andra, och fick höra att de höll på att släcka en skogsbrand. Jag trodde dom drev med oss, men när vi sedan sammanstrålade igen hade de faktiskt bildbevis. Tro på fan. Och det missade jag, skogsbrandsspecialisten. 

Nu kom vi till fryksta slalombacke där det var dags för fika. Nattfikat är, åtminstone för en del, detta events viktigaste deltävling. Det pratas om prinsesstårtor och liknande från föregående år. I år var det inget snack om vilka som vann; två av killarna hade släpat med duk, ljuslykta, vinglas, bubblande cider i glasflaska, smörgåstårta(!!!) och gasköket och depresso-maskinen för den avslutande espresson. Jag tror de dödat fikatävlingen nu - vem kan toppa det?

Efter fikat delades gruppen i två. Jag valde att köra hem mot Skived, och slog följe med den grupp som körde över Apertin och Hyn mot Karlstad. Det var rätt val - efter fikapausen stelnade mina ben till rejält. Efter att mina kamrater svängt ner mot Karlstad till hörde jag en kärrsångare i buskmarkerna söder om Norra Hyn. Månen anades bakom några molnslöjor och solen var på väg uppåt igen bakom horisonten. En fin avslutning på en magisk tur, 4 timmar och 6 mil blev det för mig. En bra genomkörare inför Sportkullan AR.

Träningsmotivation

Sticker emellan bland Costa Rica-inläggen här med lite träning! En av tjejerna i multisportklubben har lyckats fixa lagsponsring för några lag till Sportkullan AR - ett multisportlopp för tjejlag som går av stapeln den 12 juli i Mora. Jättekul, och jag anmälde naturligtvis intresse på en gång!  Fyra lag blev det, med några reserver blir det 15 tjejer totalt!

Igår hade vi vår första träning tillsammans. Vi träffades på KMTI för en timmes härlig pannlampslöpning i nysnö på stigar och grusvägar i I2-skogen. Sedan körde vi ett bra pass bålstyrka inne i gymmet innan det blev dags för mat och snack.

Alla verkar vara väldigt sugna och taggade, så jag tror det kommer bli en kul vår. Nu gäller det för mig att börja bygga på distans i lagom takt så inte knän och annat ställer till det. Vi kör AR-klassen vilket innebär ungefär nio timmars beräknad tävlingstid fördelad på ca 3 timmar löpning, 5 timmar mtb och 1 timme madrasspaddling. Det är utlovat lite riktig orientering någonstans längs banan, vilket jag naturligtvis tycker låter alldeles utmärkt.

Några andra mål i form av tävlingar har jag ännu inte bokat in. Förhoppningsvis blir det några orienteringar, och kanske något mer multisportlopp också. Sedan har vi lite som jag räknar som familjeaktiviteter snarare än som tävling. Vi ska först och främst köra stafettvasan om en vecka - ska bli kul! Det har dock varit dåligt med skidträning, så det får helt enkelt ta den tid det tar. Sedan är vi också anmälda till Stockholm tunnel race allihopa till hösten. Jag som skyr asfalt värre än pesten måste väl skaffa mig ett par asfaltsskor och besöka den någon gång emellanåt så det inte blir alltför plågsamt i tunneln. Tänker tillbaka på Broloppet som var det mest plågsamma jag nånsin utsatt mig för - tog över min mosters startplats i sista minuten utan att ha tränat alls för det. Det är ju en lite speciell banprofil, och efter 4 km blandad löpning och 8 km ihållande uppförsbacke så fick jag hemsk kramp i den efterföljande 8 km nedförsbacken och stapplade sista kilometern in mot mål. Aj aj. Kunde knappt gå på en vecka efteråt. Så denna gång ska jag besöka asfalten några gånger i alla fall innan tunnelloppet. Kan ju behövas inför multisportloppen också - de håller ju sig inte alltid i skogen tyvärr.

Inspirerad

Ikväll var jag på medlemsmöte med multisportklubben, så nu är jag jätteinspirerad och sugen inför nästa år. Jag har ju inte varit med så mycket eftersom jag har varit justerad, men nu ska det bli kul att börja hänga med.

Det finns så oerhört erfarna personer i klubben, och det är väldigt kul att höra dem berätta. Vi hade två lag med på startlinjen i VM, och de berättade lite om sina strapatser. Sweco-laget hade höga ambitioner, men en individuell felbedömning hos en av lagmedlemmarna gjorde tyvärr att de var tvungna att bryta redan efter en dryg dags tävlande. Vi fick höra några bittra ord om hur de har försökt bearbeta den besvikelsen.

Roligare hade Ducati-laget det, de var det första rena tjejlaget att ställa upp i ett AR VM, och deras målsättning var att ta sig i mål utan krav på placeringar. Det är en tillräckligt hög ambition med tanke på hur tuffa de här tävlingarna är, och att de kom i mål som 40:e lag av 70 startande är imponerande. Det var väldigt spännande att höra deras berättelse från tävlingen och få en liten inblick i hur en så här lång och tuff tävling känns att genomföra.

Vi pratade också lite om ambitioner och önskemål inför nästa år, och det jag kan säga är väl att det ska bli väldigt kul att komma tillbaka in på multisportarenan. Jag har inga höga ambitioner, men vill i alla fall köra någon tävling under våren.

Sökes: tävlingspartner

Min gode vän Andreas, som jag kört några tävlingar med, har blivit lite väl upptagen med annat och kommer inte kunna tävla så mycket multisport i vår. Jag söker därför en tävlingspartner som vill köra lite fler tävlingar, kanske göra ett försök på svenska cupen till och med.

Jag kör helst långklass, dam eller mix går lika bra vilket som. Jag är grym på orienterandet, rätt kass på att paddla och lite mittemellan på cyklandet. Jag älskar att tävla, men måste inte vinna för att ha kul.

Intresserad? Skicka ett mejl så får vi se om ambitionerna matchar: jenny.sander(a)telia.com

Racerapport

Igår körde jag och Andreas vår andra multisporttävling ihop. Det var Kristinehamn adventure race som gick vid Lunedets friluftsområde utanför Karlskoga.

Uppladdningen var inte särskilt bra. Min stackars mage reagerade på något i vår middag så jag låg och vred mig hela natten och fick bara några timmars ordentlig sömn. På morgonen försökte jag få i mig frukost, men den ville inte stanna kvar så jag kom till tävlingen med tom mage. Jag kände mig ändå inte särskilt dålig, så vi bestämde oss för att starta lugnt och hoppas att det skulle bli bättre. Det går ju alltid att bryta.

Banan startade med 9 km snitslad löpning på stigar, grusvägar och i obanad terräng. Det var en riktigt trevlig bana, och efter att Andreas släpat mig en bit på grusväg i början så piggnade jag till och kunde till och med gå upp och dra lite när vi kom ut i skogen. Vi kompletterar varandra ganska bra där - han är starkare på väg medan jag är starkare i skogen - så att vi hade ett snöre mellan oss den här gången var ett bra drag. Det hade vi båda nytta av!

In till växling var vi 8 minuter efter första mixlag, och låg på en 5:e plats av 8 startande. Nu var det dags att hoppa på cyklarna för mtb-orientering. Banan gick helt och hållet på väg och grusväg, och här kände vi att vi ligger efter med cykelträningen. Vi tog dessutom ett uselt vägval till en av kontrollerna och tappade ner ända till 8:e plats efter denna sträcka.

Tredje sträckan var dock orientering, och där är vi starka. Redan till första kontrollen kom vi ikapp ett lag, och in till växlingen hade vi plockat ett till. Härligt! Det gav självförtroende inför resten av tävlingen eftersom vi visste att det hela avslutades med en lång orientering.

Ut på paddlingen låg vi alltså 6:a. Paddling är vår klart svagaste gren, och kanadensare har vi ju nästan aldrig tränat i. Styrningen fungerade för det mesta bra med Andreas vid rodret, mot mitten gick det dock rätt mycket i sicksack ett tag innan skärpan kom tillbaka. Största problemet här är nog att åtminstone jag tappar tävlingsgnistan. Det känns snarare som att man är på utflykt! Vi har alldeles för kul och pratar alldeles för mycket för att det ska gå särskilt snabbt. Å andra sidan gör vi ju det här framförallt för att det är kul, så att vi tappar några minuter kan väl vara ok då.

Dags för mtb igen, och med en snabb växling gick vi ut som 6:a igen trots att vi tappat förbi ett lag på paddlingen. Nu slog dock en tillfällig förvirring in, och vi cyklade lite för långt på en grusväg. Tillbaka och in på rätt väg igen blev vi snart omcyklade av laget som paddlat förbi oss. Den här sträckan försökte vi bara kämpa på och inte tappa för mycket på deras ryggar. Vi tappade dem på väg mot näst sista kontrollen - men mötte dem snart igen eftersom de bommat. Triumf igen för våra orienteringskunskaper alltså! En riktigt rolig nerförslöpa nerför slalombackens liftgata gav åtminstone mig en kick och hjälpte till att återställa krafterna inför den sista sträckan.

10 km orientering avslutade alltså tävlingen. In till växling låg vi 6:a, med två lag som kom in medan vi bytte skor och alltså inte var särskilt långt efter. Här kände vi oss dock rätt trygga på att kunna hålla undan! Orientering är vi bra på och vi hade tillräckligt med skärpa kvar för att gå rätt. Vi gick i mål efter 8 timmar och 58 minuter, nöjda med vår prestation. Till de slutliga resultaten hade några lag diskats för felstämpling och ett lag brutit, så vi slutade på en 3:e plats - inte illa!

Jämfört med Kolmården var det här en tuffare bana. Vi hade bättre flyt både på banan och i växlingarna, vi hade inte så djupa svackor utan lyckades hålla energin uppe bättre. Att vi hade ett snöre på löpsträckorna var definitivt lyckat - vi turades om att dra och det kändes bra. Allt som allt är vi grymt nöjda med vår insats och räknar med att köra något mer lopp framöver. Kanske i höst, annars till våren!

Wish us luck!

Jepp, nu är packningen i stort sett klar - ska bara packa ner lite mer mat och gå en sväng med Wilma innan avfärd. Sedan drar vi till Lunedet utanför Karlskoga där tävlingen går av stapeln imorrn. Packningsångesten har dragit över och nu återstår mest förväntan (tävlingsnerverna slår inte till förrän imorrn...)!

Detta står alltså på programmet för morgondagen:
8 km trail-löpning
20 km MTB
3 km orientering
12 km paddling
12 km MTB
10 km orientering

Som rubriken säger - wish us luck!

Packningsångest

Ok, nu var det slut på det okarakteristiskt lugna humöret och istället har packningsångesten satt in. Hur många gånger kan man läsa igenom en packlista för att lista ut om man glömt något?

Trots dubbelkoll mot förra tävlingens packlista, och förrförra tävlingens packlista (och båda gångerna funkade ju alltsammans finfint), och trots att alla växlingar är på samma ställe så känns det som att jag inte har full koll.

Nåja, det brukar ju fixa sig...och formen är i alla fall god!

Lägesrapport

Var ute med Andreas och sprang en sväng igår. Vi testade ett snöre så vi har lite draghjälp att ta till när det blir tungt på lördag. Det funkade fint och vi hittade en bra längd på snöret. Härligt löpväder och ett skönt pass - det känns bra inför lördag. Sen får vi väl se vem som drar vem, vi är ju rätt jämna så vi får väl se vem som har störst svackor den här gången.

Jag är så okarakteristiskt lugn inför det här racet. Har inte ens börjat fundera på vad jag ska packa med. Idag måste jag nog ta hand om cykeln lite i alla fall, kolla att alla delar sitter fast och smörja upp den lite.

Idag ska jag ut i solskenet och traska runt på ett framtida naturreservat - ibland har man tur med vädret! Ska ta med mycket fika och hoppas på att myggen inte är alltför aggressiv!

Fler bilder från Åre

Jag hade fastnat på några bilder på kanotsträckan:

http://kanot.pemika.se/#3.103
http://kanot.pemika.se/#3.104
http://kanot.pemika.se/#3.105

Speedern plöjer sig fram genom vågorna utan minsta vinglande :)