Stigfinnandets tjusning

Det är vår, det är grönt, det sjunger i varenda buske, och det spritter i benen på mig. Vandringslusten är stark i mig, och helst skulle jag nog vilja gå dit näsan pekar och se var benen tar mig. Eller cykeln, för den delen.

Hur gör man då, när man har flera veckor kvar till semestern? Jag ger mig ut på upptäcksfärd i skogarna hemma. Den närmaste zonen är rätt så välutforskad redan, vi har ju ändå bott här i några år nu. På grönkartan fanns dock en traktorväg några kilometer norrut som jag länge har funderat på om den är cykelbar. Spanat på flygbilder och konstaterat att den nog finns kvar, men det har liksom inte blivit av att cykla dit. 

I lördags tänkte jag egentligen ut och springa, men plötsligt hade hela dagen nästan gått och löpsuget hade liksom inte infunnit sig. Kanske berodde det på att det ösregnat hela dagen. Framåt kvällen så klarnade det dock upp, och då kom suget att ut och ta en liten cykeltur. Inte så långt, bara kolla in den där stigen. Den var ju inte långt bort, och det skulle inte ta mer än en timme. Om ens det. Fram med cykeln och ut på äventyr! 

Jo, tjena. Det blev lite längre. En timme blev nästan två. Stigen var blöt, men cykelbar. Större delen av den, i alla fall. Ibland riktigt fin, ibland väldigt blöt. Väldigt, väldigt blöt. Men väldigt väldigt roligt hade jag. Tills det började ösa ner regn igen och jag blev väldigt väldigt kall. Då fick jag till slut väldigt väldigt bråttom hem. Och nästa dag drog jag dit igen, denna gång med löparskorna på för att utforska ännu fler stigar. Livet är gött när man svettas i skogen!

Blött, blötare, blötast.

Lerfräknar och fånigt lycklig.

Den här lilla kattugglan satt mitt på stigen och kisade. Dyngblöt liten stackare. Dom är borymmare, uggleungarna, så det är inte ovanligt att man ser dom så här. Bäst att flytta sig snabbt innan man får mammas vassa klor i nacken!

Ny dag, ny träningsform!

Små fina stigar.