Topptursabstinens

Dagarna börjar bli längre, snön djupare och solen tittar fram lite oftare. Det innebär att topptursabstinensen också blir svårare och svårare. En långtur är visserligen inplanerad till april, men dit är det långt, längre, längst. Dessutom vore det ju skönt om benen hunnit bli lite upptränade tills dess, så man kan köra så hårt som man vill!


Björn är ny på det här med toppturer, och för att han skulle få testa sina nyinköpta prylar bestämde vi oss för att ta en tur i hemmaskogarna. Vi siktade på en oplogad skogsbilväg som jag mindes som väldigt läskig på längdskidor, där trodde jag att man kanske kunde få någon sväng i alla fall och om inte annat så skulle vi få hasa runt på stighudarna en bit.



Wilma tog en titt på packningen och placerade sig själv strategiskt mitt i alltihop, i omedelbar närhet till dörren.

Även begagnade stighudar kan ha väääääldigt bra klister. Särskilt efter att ha legat oanvända hela sommaren. Stighudsbrottning är en underskattad uppvärmningsform.

Vinterlandskapet var vackert (men kallt!) och vi hasade iväg längs Vackertjärnsvägen. Lutningen visade sig dock vara en stor besvikelse. Vi stakade oss nerför en bit ändå, bara för att få några höjdmeter att gå upp igen. Björn insåg att det här med att gå på stighudar är en aning ansträngande, och konstaterade (till min stora glädje) att vi nog lär ut på lite toppturer även innan april för att få lite träning. Hurra!

Efter en snabb lunch i Ljusbuda (där Ninni hade glömt lingonen till kolbullarna) bestämde vi oss för att göra ett nytt försök. En annan oplogad skogsbilväg som enligt min minnesbild lutade betydligt mer. Hopp in i bilen och iväg igen för att hinna före solnedgången! Den väg vi siktade mot visade sig dock vara oplogad lite för lång bit för att vi skulle vilja åka upp den. Vi chansade på vägen intill, som vi använt förut för att gå upp till Yxbergstoppen från. Där kunde man säkert hitta något, tänkte jag. Jag hade dock ingen karta, men det här var ju hemvanda trakter, så det tyckte jag inte var något hinder.

Wilma funderade vad sjutton vi höll på med egentligen, men hoppade glatt med längs den gamla körvägen uppåt. Nåja, lite uppför gick det i alla fall. Snart kom vi fram till det som jag mindes som en liten ungskog. En sån där ungskog som man promenerar igenom utan problem, med fri sikt över ungtalltopparna. Det måste dock ha varit några år sedan, för nu var tallarna tre meter höga och inbjöd inte till skidåkning. Nåja, vi följer väl kanten på ungskogen då, få se var vi hamnar. Snön var djup, fluffig och alldeles alldeles underbar, så om det bara gick att få lite lutning fanns goda förutsättningar för ett åk! Problemet var bara att vi hela tiden leddes bort från toppen. Så fort vi försökte gå lite mer vänster blev vi hejdade av den eländes produktionsskogen. Solnedgången färgade himlen röd, och vi insåg att det här möjligen kunde utvecklas till ett sånt där äventyr. Det hade ju goda förutsättningar: planer som ändrats i sista sekund, avsaknad av karta, mörkrets inbrott nära förestående.

Kloka och förståndiga som vi är så bestämde vi oss motvilligt för att ge upp för dagen och hasa hemöver igen. På väg hem lyckades åtminstone jag få några svängar nerför en liten pluttbacke, även om jag fick anstränga mig för att få till dem. Och träning på att hasa runt på stighudar får man ju aldrig för mycket av!

På det stora hela gav dagen ändå mersmak, men nästa gång ska vi ta med en karta också. Mer snö är utlovat för veckan, och jag har några små berg på förslag där jag tror att det går att få lite åkning också. Även om det nog snarare är upptäckarlustan som får sitt på de här turerna :)