Resor kan göra två saker. Endera kommer man hem taggad, full av upplevelser och sugen att hugga tag i livet i största allmänhet. Eller så kommer man hem med ett omättligt sug efter att åka ut igen och undrar varför man inte åker mer skidor/paddlar/whatever istället för att förtvina på ett kontor. Den här resan hamnade mer i den andra kategorin. Starkt bidragande till detta är naturligtvis att stressnivån på jobbet just nu är så hög att jag helst skulle fly någon helt annanstans hellre än ta tag i trådarna och försöka knyta upp knutarna snabbare än det bildas fler.
Nu är det ju inte så det fungerar. Man kan inte bara åka iväg och åka skidor och hoppas att det fixar sig medan man är borta. Dessutom är det idiotiskt att deppa ihop för att man är hemma igen, istället för att njuta av att ha fått åka skidor i fantastiska omgivningar en vecka.
Jag är något av en nomad i själ och hjärta. Jag gillar att flytta till nya ställen, göra nya saker, nyfiken till förbannelse. Samtidigt gillar jag inte att släppa taget om det jag en gång har lärt mig. Därför tänker jag nostalgiskt tillbaka på gamla tider när jag var en riktig violinist, när jag var en riktig orienterare. Och så undrar jag varför jag inte fattade vad bra jag var då, utan bara trackade mig själv för att jag inte var ännu bättre. Varför var jag aldrig nöjd? Och är det samma sak jag gör nu igen - att inte vara nöjd med det jag har utan alltid vilja ha mer? Alltid vilja vara mer. Tänk att det ska vara så svårt, det här att kunna göra allt man vill. Samtidigt som det är alldeles, alldeles underbart att veta att alla möjligheter är öppna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar