Orientering ftw!

Fasen vad gött det är att orientera!

Kroppen har varit tung på sistone - det blir ju så när man trappar upp träningen efter en viloperiod. Helgen som gick blev det två cykelpass eftersom ena fotleden varit lite ond vid löpning på sistone. Vilan verkar dock ha gett önskad effekt - inga känningar av den idag. Kroppen kändes också stark idag - och ju längre in på banan jag kom desto starkare kände jag mig. Mycket skönt att äntligen få lite belöning för slitet! Jag hade en hård fight med en gubbe som till en början låg framför, men mot de sista kontrollerna så hängde jag av honom.

Cykelbenen är dock inget att hänga i julgranen. I lördags blev det en lite mer teknisk tur, och i söndags försökte jag köra cykelintervaller med mål att försöka få upp pulsen bra på 4x4 min intervaller med 2 min vila. Grusväg är ju inte något jag håller till på frivilligt, men jag inser hur plågsamt årets stora tävlingsmål kommer bli om jag inte kör lite sådant också, och då får man stålsätta sig. Att få upp pulsen i någon sorts närhet av önskad zon visade sig dock vara alldeles omöjligt. Benen satte stopp långt innan flåset började protestera. Nåja, intervaller blev det i alla fall, och låren pirrade skönt sedan på kvällen. Det gör de för övrigt nu också efter orienterandet.

Jag blir alltid förvånad när jag ser vilken skillnad det är på puls när jag orienterar jämfört med cykel och stiglöpning. När jag orienterar ligger jag utan problem på snitt 180 relativt bekvämt över längre tid - när jag cyklar får jag ju knappt ens upp pulsen i närheten av detta vad jag än gör. Och när jag springer stig är det för jäkla jobbigt att ligga där uppe - jag behöver en mental uppgift som distraherar och motiverar tror jag. Eller så är det helt enkelt den variation man får automatiskt när man orienterar - det är ju ständiga justeringar i tempo och löpsteg utifrån teknisk svårighet och variationer i terräng och underlag.