Ända sedan jag var liten har jag haft en efterhängsen ovana. Jag har varit en obotlig nagelbitare. Trots insatser från föräldraskapet med stopp- och väx, trots egna försök att bryta vanan så har jag aldrig riktigt lyckats sluta. Förrän nu.
När jag var tjänstledig och åkte skidor hela april så insåg jag efter någon vecka att jag var tvungen att klippa naglarna. De hade helt enkelt växt sig för långa, något jag inte riktigt var van vid. Inte bara att naglarna hunnit växa ut, suget efter att bita på dem var också som bortblåst! Konstigt nog har det inte heller kommit tillbaka trots återgången till kontorsarbete och vardag. Hur gick det till?
Kanske var det att jag tillbringade större delen av min vakna tid utomhus, oftast med vantar på händerna. Kanske var det helt enkelt så att jag för första gången i mitt liv lyckades röra mig tillräckligt för att stilla rastlösheten. Förmodligen var en månad tillräckligt länge för att bryta vanan mer permanent. Det hoppas jag i alla fall!
Nåja, det är sånt här man hinner fundera på när man åker tåg i några timmar i sträck. Kanske kan det roa någon. Ser ni mig ståta med neonorange, blått eller lila nagellack vet ni i alla fall varför - äntligen har jag något att måla på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar