Tillbakablick

Idag var jag ute och sprang intervaller, och känner äntligen att jag kan springa igen utan att oroa mig för att få ont i mitt trilskande knä. Att ut och springa och kunna trycka på lite extra eller vara ute lite längre än tänkt utan att känna att jag kommer få lida för det efteråt är riktigt härligt! Tyvärr har jag fortfarande problem med baksida lår, men det är i alla fall på väg åt rätt håll.

När jag joggade ner efteråt kom jag att tänka på att det faktiskt inte är mer än 1,5 år sedan jag låg sjukskriven en månad med hjärnhinneinflammation och knappt tog mig ur sängen. Med tanke på det så är jag jäkligt nöjd med att jag mår så bra nu. Häromveckan hittade jag lite anteckningar från när jag låg på sjukhuset, och insåg att jag glömt hur jobbigt det var. Första veckan låg jag på sjukhuset med dropp eftersom jag hade så ont i huvudet och mådde så illa att jag knappt fick i mig något att äta. Andra veckan var jag hemma men låg bara på soffan och sov med fördragna gardiner. Jag orkade inte ens lyssna på talböcker, och att titta på tv eller datorn var bara att glömma. När jag äntligen började orka kliva upp och tvinga mig ut blev jag nästan åksjuk - det kändes som att världen svischade förbi så snabbt att jag blev yr i huvudet trots att jag bara gick i snigelfart. Som tur var så var detta den lindrigare varianten av hjärnhinneinflammation, orsakad av virus, och oftast ger den inga varaktiga men. Det enda jag kan känna är att jag blivit känsligare för svepande kamerarörelser på tv och bio - ibland måste jag till och med blunda för att inte bli yr. Som tur är så gick de andra känningarna över så jag kan springa snabbt i skogen igen utan att bli åksjuk! Därför extra härligt med intervaller nu.

Edit: glömde varför jag började skriva inlägget överhuvudtaget. Tänkte ju skriva att jag blir otålig för att det går så sakta framåt ibland. Men jämför jag med för 1,5 år sedan så känner jag mig i fantastisk form, och det kanske inte är så konstigt att det tar lite tid.