Senaste dagarna har jag varit något så djävulskt stressad. Den lilla viloperioden jag unnade mig efter att min stora EU-ansökan var inlämnad har gått över, och jobbet är igång med överfart igen. Många saker som det är bråttom, bråttom med, och som borde ha varit påbörjade för länge sedan. Dessutom ska vi snart åka på semester, vilket stressar på ännu mer även om det ska bli oerhört skönt att komma iväg också. Det behövs efter att ha jobbat nästan hela sommaren!
I söndags morse vaknade jag jättetidigt och drömde om jobbet, och det är ett tydligt tecken på att jag är för stressad. Dessutom känner jag i kroppen när stresshormonerna slår på redan på morgonen på väg till jobbet. Inte bra om det fortsätter för länge. Att jag då blev tvungen att åka ut denna vecka kändes stressande med tanke på hur mycket jag hade att göra inne på kontoret, men väl ute var det nog det bästa jag kunde ha gjort. Dels löste vi några av de problem som har gnagt mig, dels gjorde nog dagsljuset och den friska luften sitt till för att lätta på trycket.
Att ut och röra på sig är min bästa medicin för att råda bot på stressen. Jag vet inte vad det är som har störst effekt, utevistelsen eller ansträngningen, men jag tycker nog att det känns allra bäst när jag har fått hålla pulsen uppe ett tag också. Efter en dag ute i kylan var väl inte en löptur det som lockade allra mest, men eftersom jag fick trevligt sällskap ryckte jag upp mig och ställde in mig på en trevlig men något plågsam tur. Benen var som väntat sega, inte bara efter dagens fältjobb utan nog ännu mer efter gårdagens cykelintervaller. Det gick ändå att sega sig runt på en tid som inte var så jättemycket sämre än förra veckan. Det känns som jag är bra igång med löpningen bra nu, väldigt skönt. Trots att passet var plågsamt (eller kanske just därför?) kändes det oerhört bra när det var genomfört. Efter en lång varm dusch och lite god mat är stresskänslan borta och ersatt av en mycket trevligare känsla av allmänt välbefinnande. Tänk vad lite ljus, frisk luft och en lagom dos ansträngning kan göra.
Apropå något helt annat, såg jag ett bra citat någonstans på nätet: ”There is only seven days a week and someday is not one of them”. Hänger inte riktigt ihop med inlägget i övrigt, men om man tyngs av ett odefinierbart svart moln av stress kanske det kan vara bra att sätta av några dagar för de olika sakerna istället för att gå och oroa sig konstant för sådant man ändå inte hinner med nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar