After-ski och jobbstress

Resor kan göra två saker. Endera kommer man hem taggad, full av upplevelser och sugen att hugga tag i livet i största allmänhet. Eller så kommer man hem med ett omättligt sug efter att åka ut igen och undrar varför man inte åker mer skidor/paddlar/whatever istället för att förtvina på ett kontor. Den här resan hamnade mer i den andra kategorin. Starkt bidragande till detta är naturligtvis att stressnivån på jobbet just nu är så hög att jag helst skulle fly någon helt annanstans hellre än ta tag i trådarna och försöka knyta upp knutarna snabbare än det bildas fler.

Nu är det ju inte så det fungerar. Man kan inte bara åka iväg och åka skidor och hoppas att det fixar sig medan man är borta. Dessutom är det idiotiskt att deppa ihop för att man är hemma igen, istället för att njuta av att ha fått åka skidor i fantastiska omgivningar en vecka.

Jag är något av en nomad i själ och hjärta. Jag gillar att flytta till nya ställen, göra nya saker, nyfiken till förbannelse. Samtidigt gillar jag inte att släppa taget om det jag en gång har lärt mig. Därför tänker jag nostalgiskt tillbaka på gamla tider när jag var en riktig violinist, när jag var en riktig orienterare. Och så undrar jag varför jag inte fattade vad bra jag var då, utan bara trackade mig själv för att jag inte var ännu bättre. Varför var jag aldrig nöjd? Och är det samma sak jag gör nu igen - att inte vara nöjd med det jag har utan alltid vilja ha mer? Alltid vilja vara mer. Tänk att det ska vara så svårt, det här att kunna göra allt man vill. Samtidigt som det är alldeles, alldeles underbart att veta att alla möjligheter är öppna.

En vän med humör (och en annan som alltid är glad)

Jag har legat i soffan och snorat efter hemkomsten från alpdrömmen. Jag passade på att se några gamla inspelade program som jag inte hunnit titta på - däribland Kalle Moraeus avsnitt med Linda Lampenius och Roby Lakatosz. Suget efter att ta fram fiolen har redan legat och grott ett tag under vintern, och nu blev det akut. Jag plockade alltså fram min fina fiol, en fransk gentleman med omkring 130 år på nacken.

Jag vill berätta att jag har två fioler. Den ena är som sagt en fransman, och han har mer humör än man skulle kunna tro att en trälåda skulle kunna innehålla. Den andre är en mer lättsam rättvikare med något oklart ursprung, som alltid glatt spelar med oavsett hur länge det var man senast sågs, oavsett väder och temperatur.

För någon månad sedan läste jag en artikel i spelmansförbundets tidning, där en av våra riksspelmän berättar om sina två instrument - violinen och fiolen. Det lät som något jag hade kunnat skriva själv, för precis så uppför sig mina två herrar också.

Har jag inte spelat på fransmannen på ett tag, då får jag lida för det. Då blir han svår att stämma, tonerna har inte samma klang och han känns tjurig i största allmänhet. Som en hund som sätter sig och stirrar in i väggen för att demonstrera att den verkligen inte är nöjd med att jag varit borta så eländigt länge. Samtidigt är det oslagbart när jag väl lyckas blidka humöret och stryka honom medhårs - då sjunger han på ett sätt som den glade rättvikaren aldrig i sitt liv har kommit i närheten av. Därför envisas jag ändå med denne lynnige fransman.

Jag tror att både jag och fransmannen nostalgiskt längtar tillbaka till tiden när han fick ta så stort utrymme i mitt liv. När vi umgicks minst en timme om dagen, ibland mer. Nu ligger han där i sin låda - som han till råga på allt tvingas dela med en tysk. Sensträngarna har bytts ut mot syntet, för att åtminstone minska humörsvängningarna något. Kanske är det därför han är så grinig...

Nej, från och med nu ska jag se till att han får komma ut oftare, det lovar och svär jag! Med början idag.

Åter i verkligheten

När jag var liten hade jag en fototapet på en av väggarna i mitt rum. Det var ett alplandskap, med vassa snöpudrade toppar och sammetsgröna alpängar. Varje gång jag åker till alperna känns det som jag är i den där fototapeten, och denna resa var inget undantag.

Det var höga toppar, djupa dalar, mycket snö och mycket sol. Lägg till trevligt folk och god mat, och en väldig massa skidåkning, så blir bilden komplett. Det var helt enkelt en väldigt lyckad resa! Sen så är det ju rätt lätt att göra mig nöjd - så länge jag får stå på skidor så har jag ett leende på läpparna.

Några bilder från resan finns här.

Nu är jag tillbaka i verkligheten med en förkylning, alldeles för mycket jobb och en något vemodig känsla - jag vill åka mer! Tur att det lär bli mer skidåkning framåt våren.

Att vara klok

Det är så himla roligt att träna när det inte gör ont. Särskilt när det nu är en långhelg med möjlighet att komma ut i dagsljuset. Idag tänkte jag ut och springa. Sedan kollade jag in på Funbeat, och insåg att jag råkat träna (åtminstone något) varje dag den här veckan. Med rätt tunga aktiviteter ur "rump-perspektiv" de senaste tre dagarna (jag känner mig lite som Ludmila med min "rompa" som jävlas...). Därför tänker jag nog vara klok, även om det tar emot. Det får bli lite yoga istället - för uppmjukning är jag fortfarande i skriande behov av.

Igår var jag till Hovfjället och åkte telisar. Nu har jag åtminstone två skiddagar bakom bältet inför alpveckan... Det lär nog bli tufft, men oj, vad roligt det ska bli!

Ett nålstick närmare?

Jag har inte skrivit något om min eländes höft här på länge, eftersom jag är så trött på mitt eget gnäll. Nu tänker jag dock ropa hej (mot bättre vetande?), eftersom det känns som jag ser någon sorts ljus i tunneln. Jag har med hjälp av massör och kiropraktor blivit lite bättre, men det har gått väldigt sakta framåt. Nu har dock kiropraktorn provat att köra in en nål i skinkan på mig, för att försöka få ordning på den trilskande muskel som inte vill vara med. Efter första gången jag blev stucken så kändes det bättre dagen efter, men sedan kom eländet tillbaka igen. Nu var jag dit i förrgår och igår kunde jag - för första gången på nästan 1,5 år - springa helt utan några känningar någonstans i vare sig ben, höft eller rygg! Idag var jag ute i fält och pulsade runt i jobbig bristande skare, något som också gjort rätt så ont det senaste året. Inga problem - inga känningar idag heller! Jag är väldigt glad att det äntligen händer något och passar på att njuta så länge det håller i sig.

Skidlek och stockeld

Nyår tillbringades i en liten fäbodstuga, långt från alla glamourösa festlokaler. Skidlek i solnedgång, grillning, trerätters mat värmd på gasolköket och en midnattstur upp på fäbodens högsta punkt för att se fyrverkerierna på avstånd i alla väderstreck. Allt detta tillsammans med goda vänner som också föredrar långkalsong framför långklänning. Jo, det var en riktigt härlig nyårshelg!

Jo, tävlingsinstinkt var det gott om. Även om det (nästan) var på skoj...

Guldglitter mot timmerväggarna. Rustik chic?

Glödande himmel speglar elden

Grön (h)jul

I brist på snö och skidåkning får man göra det bästa av situationen och njuta av barmarksträningen. Igår blev det därför ett skönt cykelpass på grusvägarna kring Forshaga. En och annan liten utflykt ut på stigar blev det också, men det var så eländes lerigt och blött att det inte var så mycket roligare än att nöta grusväg. Jag väntar på kylan istället och hoppas på hårda frusna stigar, om vi nu inte kan få nån snö.

God jul!

Tassa lätt genom skogen

Oavsett hur kul det är att paddla fors, åka telisar, cykla stig och allt vad jag nu börjat älska, så är det ändå något alldeles speciellt med att bara springa. Tassa lätt på snöpudrade stigar, gasa på lite extra där det snirklar sig bland stock och sten. Igår fick jag ett sådant euforiskt pass, förstärkt av känslan att vara helt ensam i den mörka vinternatten i min lilla pannlampsbubbla. Sådana turer behöver inte gå fort, jag räknar inte minuter eller kilometrar. Jag bara tassar på i mörkret och känner hur jag bubblar av lycka.

Ett svart hål

Idag var min far på besök, och vi åkte iväg för en lunch. När vi passerade det före detta vandrarhemmet vid Ulleberg sa min far: "där bodde vi när SM gick i Värmland". Jag mindes inget av detta - vare sig att jag sprungit SM i värmland eller att jag bott på vandrarhemmet. Kanske hade jag varit hemma förkyld? Jag var tvungen att kolla upp det sedan, och upptäckte att jag visst sprungit. Faktiskt gick en av tävlingarna till och med vid Sisu-gården i Forshaga. 2003 var det, och med tanke på resultaten är det kanske inte så konstigt att jag inte riktigt lagt tävlingarna på minnet - inte några lysande prestationer direkt. Riktigt usla, faktiskt. Å andra sidan var 2003 det år då jag tillbringade våren som utbytesstudent i Schweiz, så jag hade nog fokus någon helt annanstans. Ändå är det rätt läskigt att inte ha något som helst minne av det!

Jag måste nog leta upp kartorna och se om jag minns något av själva loppen - när man ser kartan framför sig brukar loppet spelas upp på näthinnan. Själva kringarrangemangen kring SM brukar ju inte lämna några större avtryck - man sätter sig i bussen, åker dit någon annan kör, bor på ännu ett vandrarhem och följer samma procedur som förra året. Så kanske är det svarta hålet inte så konstigt ändå.

Det stora julbaket

Idag kommer två vänner hit för det stora julbaket. Jag har nosat upp en bakstuga här i krokarna, och bokat den till eftermiddagen. För första gången i mitt liv ska jag baka tjockbulla helt själv och utan livlina. Min mor har alltid, alltid, varit med och gjort degen. Jag har hjälpt till med allt annars, men degen är ändå ett stort mysterium - särskilt för att hon aldrig gör lika två gånger i rad... Nu har vi fått instruktioner och med tanke på bakvanan hos oss borde det gå bra. Vi får väl se... Hoppas också nu att bakstugan är bra så det kan bli fler gånger!

Uppe med svartmesen

Jag gillar helgmornar. Inte för att jag sover så mycket längre än vanligt. Utan för att jag tycker väldigt mycket om att vara uppe innan resten av världen vaknar. Nu på vintern får man se hur månskenet övergår till gryning och sedan se de första solstrålarna smyga över trädtopparna. Då brukar också svartmesen ha vaknat. Han är först på fågelbordet, och framförallt först på den goda fårtalgen. Kanske vill han hinna äta innan de andra kommer och lägger beslag på den.

Tvåa att vakna är de andra mesarna. Talgoxe, blåmes, entita och talltita. Snart dyker nötväckan och pilfinkarna upp också. Sover längst verkar större hackspetten göra. Eller också har han något annat matställe han frekventerar. När han har kommit blir det upptaget på talgen långa stunder i sträck.

Igår kom äntligen domherrarna också. Fyra färgglada hannar och sex mer sobert färgade honor. Vackra de är!

En ny familjemedlem

Inte i min egen lilla familj, men i mina föräldrars! De har nämligen skaffat sig en liten labradortik, som nu fyllt åtta veckor och fått komma hem till byn. Så här söt är hon:

Hårda nypor

Mina skadeproblem vill inte riktigt ge med sig, och jag går nu till en massör här i stan som försöker hjälpa mig få ordning på mina trilskande muskler. Det är inte direkt någon avslappnande massage, om man säger så. Hon utkämpar en strid med mina spända muskler, och emellanåt vinner hon faktiskt även om mina muskler är rätt envisa de också. Efter den senaste massagen känner jag mig dock mer mörbultad än avslappnad!

Restaurangen är öppen!

Nu har vi äntligen fått upp vår fina fågelstuga. Dessutom har vi fått upp en stor fårtalg på ett träd. Det tog inte många minuter innan de första trevande talgoxarna var framme och smakade. Efter en kvart så är det nu full fart vid det nya fågelbordet och på talgen. När jag målade fönster på stugan kom Per in och sa: "Hoppas att de inte tror att fönstren är stora läskiga ögon.". De var lite försiktiga i början, men det gick snabbt över så de är för smarta för att låta sig skrämmas av sådana saker.

Så här ser de ut - våra matchande hus:

Kameler och hoppande rockor

Vår tur till Oman var en riktig fullträff. Massor med fågel, skön temperatur (nåja, lite varmt tyckte jag väl att det var emellanåt..) och trevligt folk.

Till en början blev det väldigt mycket fågelskådande. Både Per och jag var väldigt sugna på att ut till alla lokaler vi läst om innan resan, och våra förväntningar uppfylldes med råge! Framåt andra veckan var vi lite mer avkopplade och flikade in lite annat än fåglar. Lite snorkling och så bestämde vi oss för att testa dykning. Det var jag lite nervös för, men jag är jätteglad att vi gjorde det! Riktigt kul att se koraller, bläckfiskar, sjöstjärnor, muränor, nakensnäckor och massor med färgglada fiskar på nära håll. Jag kan väl inte påstå att jag blev biten på samma sätt som av forspaddlingen, men jag kan mycket väl tänka  mig att prova igen när vi reser till något varmt land. Det enda som var tråkigt var väl möjligen att man inte kan prata om allt man ser där nere, det blev bara en massa pekande. Det var också lite svårt att kontrollera flytförmågan till en början - första dyket kände jag mig som en jojo som åkte upp och ner hela tiden. Andra dyket gick det bättre!

Bilder från resan finns här :

Resa - oman 2011

En ny leksak

Vi ska ut och resa. Den här gången slår vi på stort och åker till Oman! Varför nu detta? Jo, där finns en massa rara fåglar. Europas övervintrare möter afrikanska arter på utflykt, typ. Plus de inhemska arterna då. Sedan hoppas vi på lite snorkling och att få se rockor, delfiner, skölpaddor och kanske en och annan knölval passera utanför kusten. Det har nämligen andra fågelskådare sett som varit där. En tubkikare är bra till mycket!

Det ska också bli väldigt, väldigt skönt att vara lite ledig. I år har jag nämligen bara haft tre veckors semester - en i april, en i maj och en i juli. Sedan var jag ju sjuk hela juni, men det var inte direkt någon vilsam upplevelse. Det är därför inte konstigt om energinivån är lite låg just nu!

Denna resa har fört med sig en del prylinköp. Däribland en gps, som jag just nu försöker ladda med kartor över de tilltänkta utflyktsmålen. Alltid kul med nya prylar :D

Teaser

Jag utlovade ju en liten teaser för fågelstugan. Färgen har varit väldigt trög på att torka eftersom det är lite kallt i vårt garage, men idag blev det dags för det andra lagret färg. Hela stugan får ni inte se förrän den är klar, men här kommer en liten teaser:

Vilken del av stugan det är får ni fundera ut själva :P

Att det inte blivit något bloggat under veckan beror också på att jag haft ohyggligt mycket att göra på jobbet. Jag har försökt få ihop en ansökan till Naturvårdsverket om pengar till att skriva en ansökan om EU-pengar för ett häftigt naturvårdsprojekt i Vänerskärgården. Deadline för ansökan blev en månad tidigare än väntat, och kom med relativt kort varsel med tanke på hur mycket jobb som måste göras. Denna vecka har därför spenderats vid datorn med att göra grova gissningar utifrån bristfälliga underlag för en preliminär projektbudget. Igår var det bara till att jobba så länge som behövdes, och det som skickades in kändes åtminstone så klart som vi kunde få det. Hoppas det räcker för att få skrivarmedel, då kan vi sätta igång med den verkliga planeringen!

Nördigt

Den stora fågelmatningen till baksidan börjar ta form. Allt är sågat, slipat och monterat och nu är det bara målningen kvar. I ett hörn i garaget stod några gamla färgburkar från när huset målades för något år sedan. Otroligt nog var färgen fortfarande i användbart skick, och nu är det första lagret färg på stugan. Det är faktiskt nästan pinsamt nördigt med en fågelstuga i samma färger som huset. Men så blir det :)

Äntligen

Idag var jag äntligen ut i min blå pärla igen. Eftersom Per ville ut och fågelskåda alldeles orimligt tidigt var jag på jobbet redan 05.45 i morse. Det positiva med det var att jag kunde gå hem redan vid tretiden (hurra!). Det gäller att ta vara på allt dagsljus man kan få den här tiden på året!

Våra vänner fåglarna

Den här helgen är vi äntligen hemma och pysslar lite. Nu ska fågelmatningen komma på plats! Mesarna har kalas hos grannen som redan fått upp både talgbollar, jordnötter och solrosfrön. Jag har hängt upp några talgbollar utanför köksfönstret som genast blev väldigt populära, men i groventrén står det säckar med solrosfrön och hampfrö som också ska ut. Vi har inte hittat någon riktigt bra foderautomat, så idag var vi och handlade plywood och lite småvirke för att bygga en egen. Det blir imorrn, det!

Vi var också på perenn-rea. 70% rea på det frusna elände som fanns kvar ute, så vi shoppade loss och hoppas att något överlever till våren. När det är billigt kan man ju chansa på några sorter som ligger lite på gränsen, jag ska bädda fint åt dem så finns det nog en chans att de överlever. Vi får väl hoppas på en bra vinter med lagom mycket snö som isolerar. Dessutom blev det lite lökar, några narcisser och en påse tulipa tarda. Sedan stora lila allium-bollar som jag hoppas ska bli en färgklick i trädgården nästa år. Rabatterna här är inte riktigt i ordning än, så jag har stoppat ner lökar lite här och där. Jag lär väl ha glömt var jag satte dem till våren, det är alltid spännande att se var saker och ting tittar upp.

De här lådorna har min far snickrat ihop, och min mor var här några dagar och hjälpte till att börja fylla dem med lite kompost. Nu ska det fyllas på med jord, och i vår ska jag sätta över lite plast för att få fina drivbänkar. Tomater och sådant ska det bli här! Egentligen borde jag på med falu rödfärg runt hela lådorna också, får väl se om det blir i år eller i vår....