Att jag ändå lyckades ta mig ut var den här lilla juvelens förtjänst:
Wilma pockade på uppmärksamhet och den blicken går liksom inte att ignorera hur länge som helst. Jag bestämde mig till slut för att om jag ändå var tvungen att släpa mig ut så kunde jag lika gärna springa som att promenera. Jag släpade alltså fram Saga från hennes gömställe under sängen - hon är här på påtvingad semester eftersom mina föräldrar åkt till Abisko, och hon är rätt så tjurig över att bli kvarlämnad - och drog till Stångtjärn.
Med två hundar i midjebältet skulle man kunna tro att det blev ett snabbt pass, men inte med dessa två damer. Normalt brukar jag försöka mana på och få upp farten lite, men idag nöjde jag mig med att lunka med i deras tempo. Väl ute i skogen blev det som det brukar bli - dimman i huvudet lättade och hela världen blev plötsligt mycket ljusare. Tänk vad lite träning kan göra!
Lugn löpning har sina ljusa sidor. I forsen, på stigcykeln och med en karta i handen så är jag(förhoppningsvis) så inne i det jag håller på med just där just då att jag inte hinner tänka på något annat. När man joggar längs ett spår så kan man istället låta tankarna fladdra fritt.
Idag funderade jag en del på träning. På att jag var nöjd med att jag tagit mig ut. På att ett lugnt pass är bättre än inget pass alls. På att jag blivit bättre på att vara nöjd med det jag gör, snarare än vara missnöjd med det jag inte gör. Ändå finns någon sorts tvivel där - kommer jag verkligen bli bättre, starkare, snabbare om jag är alltför nöjd med nuläget? Vill jag tillräckligt mycket? Vill jag för mycket? Vart vill jag komma egentligen? Kanske behöver man inte komma någonstans? Kanske räcker det med att älska att träna, att träna det man älskar, och sedan se var man hamnar.
Just nu är det nog så jag gör. Jag tränar det jag känner för och det kanske inte är optimalt för de tävlingar jag tänkt köra i höst, och jag måste nog inse att jag måste sänka ambitionsnivån lite vad gäller resultat. Ibland tänker jag att jag borde passa på att köra lite hårdare med orienteringen. Är sugen att ge den en chans till nu när kroppen är relativt hel igen. Då måste jag dock dra ner på annat roligt, och det är jag nog inte beredd att göra. Jag vill ju paddla och cykla också. Jag vill inte bara paddla distans heller, för den delen, utan jag vill paddla fors. Så multisportandet blir väl också lidande, antar jag. Nej, jag får helt enkelt fortsätta satsa på att ha kul, så får hösten bli som den blir.
Oj, vilket långt inlägg det blev. Om någon orkat läsa ända hit är ni värda en guldstjärna :)
4 kommentarer:
Wohoo! Guldstjärna till mig!
Även en till dig som tog dig ut på ett lugnt rekreationspass istället för att fastna i soffan. Men vem skulle kunna motstå den labbiga blicken? ;)
Vill man träna för att prestera max är det strukturerade träningsscheman som gäller, för mig dödar det glädjen. Fast jag har iofs. så gott som helt slutat tävla också och rör mig bara för att det är roligt. Jag skulle dock behöva pressa mig mer för att dels bli bättre rent tekniskt men även få bort en 15 kg från magen... Fast nu har jag blivit så bekväm. :)
Den labbiga blicken är svår att motstå :) När den dessutom kombineras med en puffande nos, vispande svans och slickar på alla oskyddade kroppsdelar så är det bara att ge upp och ge efter.
Vad gäller träning så har jag i stort sett bara tränat för skojs skull de senaste åren. Plötsligt upptäckte jag dock att ändå råkat bli bättre tränad än på länge. Och då blir man ju sugen att ta tag i det igen :)
För min del tror jag att det viktiga är att man vet vad man ska träna, vad man har för styrkor och svagheter, erfarenhet som kommer med längre tids strukturerad träning. Känner man sig själv på detta sätt, och har man verkligen bestämt sig för att träna, då tror jag att känna-efter-dag-för-dag-träning är det optimala.
Kör hårt!
Tackar för uppmuntran, och en guldstjärna till Pekka också!
Jag gillar dag-för-dag-träning, och det känns som det funkar rätt bra för mig. Det jag inte riktigt kan bestämma mig för just nu är väl vad jag vill sikta på med min träning.
Emellanåt står jag som en hund mellan två köttstycken: dels en halvrolig träning som jag vet att jag behöver, dels en superrolig träning som jag inte har lika stor nytta av. Just för tillfället väljer jag nästan alltid den superroliga träningen och struntar i mina långsiktiga mål, därav slutsatsen ovan att jag nog ska dra ner på förväntningarna lite vad gäller resultat i höst...
Skicka en kommentar