Komplimanger

Nu har jag varit ute på en lugn tur med hundarna igen, och då börjar tankarna vandra. Den här gången funderade jag på varför det ska vara så svårt att både ge och ta emot komplimanger.

Får jag en komplimang så står jag där och famlar efter ord och funderar på vad jag kan kontra med eller ursäkta mig med. Istället för att bara suga i mig berömmet och tacka. För visst blir man glad!

Åtminstone tills man börjar fundera över eventuella baktankar med komplimangerna. Menar han/hon verkligen det dom säger, eller är dom ute efter något annat?

Det gör också att det kan vara svårt att ge komplimanger till andra tycker jag. Särskilt till vänner av motsatt kön. Vågar jag säga åt en kille att det syns att han tränat bra i sommar, eller kommer han att misstolka det och tro att jag är ute efter något annat?

Ofta blir det ju därför så att man bara tänker tanken men aldrig säger till personen ifråga att man tycker att någon gjort något bra, passar jäkligt bra i de där byxorna, har snygga armar eller vad det nu månde vara. Personligen tycker jag det är lättare att säga att jag tycker någon presterat bra, gjort ett bra resultat eller tagit en snygg bild. Det är svårare med komplimanger som gäller personen, att säga att man tycker att någon är trevlig, snygg, skön att umgås med.

Nej, tycker ni att någon förtjänar en komplimang, så våga säga den. Våga också visa att ni blir glada över dem ni får, istället för att vifta bort dem och förminska dem. Blir det sedan missförstånd så får man väl försöka hantera dem då. Jag tror att jag hellre går genom livet naivt blåögd än går och är misstänksam mot folks eventuella baktankar med vad de gör eller säger.

För att lätta upp de djupa funderingarna lite:
Igår cyklade jag med friluftsfrämjarna igen. Vi var ett litet gäng som letade roliga stigar uppe på Lugnet. Trots att - eller förmodligen just för att - vi var så få så blev det mer oorganiserat än vanligt, mer snack och lite mindre tempo. Normalt utser vi ju en ledare för turen som guidar längs en bra rutt men igår hade vi istället diskussioner i stigkorsningarna över vilket håll vi egentligen skulle åka åt. En riktigt trevlig tur blev det till slut, och vi lyckades till och med provköra en snutt av de mtb-banor man håller på att bygga bredvid hoppbackarna. Torsdagsturerna är alltid roliga, och jag kommer alltid därifrån med en bra känsla i kroppen :)