Dag 2, Villa Lapas och Carara National Park

Testar att lägga in några länkar till wikipedia för att ni ska kunna se hur fåglarna ser ut. Jag har också klippt ihop en liten film från dagen. 

Morgonpromenad upp längs floden från Villa Lapas

Vi steg återigen upp tidigt för att fånga den bästa tiden på dagen före frukost. Det var lite mörkt i trädgården när vi började, men snart kom gryningen och det blev möjligt att artbestämma fåglarna. Tre fiery-billed Aracari och en white-whiskered puffbird var bland de första fåglarna vi såg, vilken start på dagen! Efter en runda i trädgården gick vi stigen upp längs floden, och där kom resans absoluta höjdpunkt. Hugo aviserade att han hörde long-tailed manakins spela, och snart hörde vi dem allihop. Lite längre fram längs stigen lyckades vi hitta deras spelplats, och där var två hanar i full fart med sin dans. Vi smög närmare efter att Hugo försäkrat oss om att det inte skulle störa, och då dök en hona upp också! Hanarna intensifierade sin dans och vi fick en fantastisk uppvisning (film här!). Resan kändes fulländad redan nu och vi hade stora leenden på läpparna när vi gick tillbaka för frukost, lätt försenade.

Meandrica trail

Efter frukost tog vi bussen till Carara National Park där vi tillbringade förmiddagen på Meandrica trail. Nationalparken består av en övergångsnaturtyp mellan regnskog och lövfällande låglandsskog, men Meandrica trail gick genom en yttre zon av parken som tidigare varit del av en plantage. Därför fanns där också bananpalmer och andra rester av plantage-vegetation, och skogen var inte alls lika sluten som i de opåverkade delarna av området. De lövfällande träden var relativt kala den här tiden på året och en del av dem blommade på bar kvist. Hugo berättade också att en stor del av denna skog var översvämmad under regnperioden, och eftersom den senaste regnperioden varit väldigt blöt så hade en del träd ramlat och skapat gläntor. 

Vi såg mycket spännande längs den här stigen, både fåglar och andra djur. Det första vi träffade på var en pale-billed woodpecker , lik vår spillkråka i storlek och form, och en broad-winged hawk som visade upp sig fint. Orange-collared manakin var också en trevlig ny bekantskap, endemisk i Costa Rica och västra Panama. En coatimundi rotade runt bland löven alldeles bredvid stigen, och vi hörde vrålaporna längre in i skogen.

Vi stannade och tog en fika under ett träd där en stor grupp white-headed capuchin monkeys slappade, men vilan blev kort eftersom först jag och sedan Max upptäckte trogoner som obemärkt landat i skogen nära oss. Tre arter blev det på en gång – blackheaded, gartered (splittad från violaceous, som den heter i boken) och slaty-tailed trogon! Jag gillar trogoner – det är vackra fåglar som är lättbestämda! Efter fikat hann vi inte långt längs stigen innan vi stötte på den costa-ricanska motsvarigheten till ett meståg – en mängd olika arter fanns plötsligt överallt runtom oss och det blev en hets att skilja ut alla olika arter. Här var det ovärderligt att ha en guide som kunde hjälpa oss med alla läten.

Mäktiga träd - ansträngande för fågelskådar-nackar.

Stigen ledde fram till ett litet vatten som tidigare varit en öppen flodådra till Rio Tarcoles. Nu var den väldigt igenvuxen och här såg vi inget särskilt. En black-mandibled toucan flög över, en art som vi skulle komma att se på många ställen under resan. Nu var klockan mycket och vi var hungriga. Smått rädda att lunchbuffén skulle hinna stänga skyndade vi oss tillbaka. Nästan vid parkeringen stötte vi dock på en annan grupp som hittat en vit fladdermus hängande under ett bananblad, en rolig bonus. Troligen en honduran white bat?

Efter lunchen valde några att vila, men jag, Per och Daniel följde med Hugo för en andra tur i Carara NP. Denna gång gick vi Universal trail och Sendero Bonita ut till den biologiska stationen där Jaime hämtade upp oss. Universal trail var handikappanpassad och gick genom mer orörd skog. Vegetationen var mycket mer sluten i trädskiktet, vilket gjorde att det inte var lika mycket växter i det skuggade fältskiktet. Här fick vi äntligen se black-throated trogon, en art vi hört hela dagen men inte lyckats få ögonen på. Nu fick vi se både hona och hane. Chestnut-backed antbird var allmän och orädd och vi såg flera på bara några meters håll i dunklet. Den häftigaste obsen här var definitivt en great tinamou som kom smygande mot oss i skymningen (film här!). Vi stod blickstilla, och häpnade över hur den kom närmare och närmare tills den bara var två meter från oss. En oerhörd upplevelse.

Nästan inga växter på marken i den slutna skogen.

Nu var vi rätt trötta, men är man i Costa Rica så är man. Efter dusch och middag var det dags för ugglespaning igen. Jag kämpade bitvis förgäves mot sömnen när vi tuffade iväg i bussen i mörkret. I billyktorna såg vi flera nattskärror – common pauraque. Höjdpunkten var dock en liten uggla som efter lite grubblande bestämdes till ferruginous pygmy owl, väldigt lik vår sparvuggla. Att härma denna uggla var för övrigt mycket effektivt för att locka ut småfåglar i nästan alla habitat.