Duktig

Idag kan jag ge mig själv en liten klapp på axeln, tycker jag. Jag är på konferens och har varit ute på exkursion hela dagen. Trots det tog jag mig i kragen och kom ut på en liten löprunda före middagen. Nu känner jag mig definitivt värd middagen på Kalmar slott som väntar!

Hemmablind

Jag går en kurs i folkmusikensemble på universitetet i Karlstad. Jag har ju spelat så mycket folkmusik att man skulle kunna tro att det skulle vara löjligt lätt, men det är det tack och lov inte. Jag var själv lite rädd för att det mest skulle vara en massa fioler och likna ett spelmanslag - men faktum är att jag var enda fiol i gänget från start. Det hade jag inte väntat mig.

Att spela ihop med instrument jag inte brukar spela med är väl en sak - det är jag ändå rätt van. Däremot att lära in låtar på gehör från gitarr kändes lite ovant. Jag måste själv fundera på stråken och annat fiolspecifikt. Riktigt kul och utvecklande! Att spela ihop med folk som inte har folkmusiken i ryggmärgen är också väldigt kul - jag märker hur hemmablind jag är för mycket av det som skiljer folkmusiken från annan musik - jag anade inte att det kunde vara så svårt att lära ut polskegunget till kompinstrumentalister som vill att alla slag i takten ska vara lika långa...

Om några veckor ska vi få lära oss en iransk låt. Då blir det nog jag som får kämpa med gunget!

Comeback!

I dubbel bemärkelse. Åter till bloggen efter några månaders datortrötthet, och åter i löpspåret på allvar med det första riktigt långa passet på två år!

2.17 från kil till skived, mer än hälften löpning, men en del rask promenad också. Knäet gnirkade väl lite mot slutet och imorrn lär jag känna mig ledbruten, men oj vilken skön känsla jag har i kroppen nu!

Tussilago, spuggar, lappar och så några misstänksamma kajor

Nu är det verkligen vår! Svanarna anländer i stora plogar, högljutt tutande. Tofsvipor och tranor är inte här i mängder ännu, men de första våghalsarna har i alla fall anlänt. Idag såg jag också årets första tussilago!

Jordtippen hade förutom ugglor blommande tussilago

Här finns också några besökare som kommit från norr. Gnagartillgången är dålig, så ugglorna har fått flytta sig till ställen med mer mat. Om mattillgången här är särskilt god, eller om Vänern avskräcker från vidare flyttning vet jag inte. Faktum är dock att minst tre lappugglor hållit till på Hammarö de senaste veckorna. Jag har varit ut och letat efter dem fyra gånger utan att lyckas, innan jag äntligen fick se en av de mäktiga fåglarna. Nu verkar dock proppen ha gått, för både igår och idag var jag till samma ställe och tittade på den otroligt oskygga ugglan.

Idag var det en hel del fotografer och skådare där, förmodligen ett trettiotal personer som följde ugglan. Den verkade dock inte särskilt störd av publiken, utan dök ner och tog sorkar mitt framför fötterna på folk. Min käre sambo fick några riktigt fina bilder - vi får väl se om han får ändan ur vagnen och lyckas lägga ut någon på nätet framöver. Hans bilder hittar ni här.

Så spuggen då - det kändes nästan lite som helgerån att erkänna att man sett sig mätt på lappugglan och istället gå iväg för att leta rätt på en helt vanlig sparvuggla. Sparvugglor är det dock enligt min mening aldrig något helt vanligt över - maken till karismatisk liten pippi får man leta efter. Jag blir alltid förvånad över hur små de är - jag lär mig uppenbarligen aldrig!

Nå, så de misstänksamma kajorna då. Det är också rätt charmerande fåglar, som inte låter sig luras. Förra året fick vi njuta av ungarnas uppväxt i skogen bakom huset, men under vintern har de hållits någon annanstans. Nu är de dock tillbaka, och har hittat till talgbollarna. Härom morgonen hängde fyra kajor på samma talgbollshållare! Det är dock alldeles förgjort att fånga dem på bild. De har full koll på om du dyker upp innanför fönstret, och då hoppar de minsann inte ner på nån talgboll!

Jag ser dig, säger kajan.

Efter en väldig massa smygande bakom blomkrukorna lyckades jag fånga en av dem i akten. Nu är jag dock upptäckt igen....

....och då drog hela skocken vidare.

Jagat rovdjur

...och då är det inte vargen jag pratar om, utan en liten vessla.

Idag spanade vi på en vacker hökuggla som i sin tur satt och spanade från en elledning ner på en åker. Länge och väl satt den där medan vi beundrade den duniga jägaren. Till slut dök den ner i det gula gräset, och när den väl dök upp igen hade den en liten vessla i klorna.

På Svalan finns några bilder.

Ställd på huvudet

Idag kände jag mig plötsligt lite gammal. Annars noterar jag sällan ålder, vare sig uppåt eller neråt - jag trivs bland både yngre och äldre i olika sammanhang. I streetdance-gruppen är de flesta något yngre. Ledaren är väl dryga 20. Alltså i den där åldern som jag fortfarande tror att jag är, när jag inte tänker efter. Man verkar liksom inte bli äldre efter att man passerat en viss tröskel där i tjugoårsåldern, åtminstone inte i sitt eget huvud.

Nåja, oftast känner jag mig alltså rätt ung, men när vi idag testade lite breakdance-moves och plötsligt skulle prova att stå på händer, då dök det upp. Plötsligt hörde jag mig själv säga: "det har jag inte gjort på tjugo år!". Och då kände jag mig lite gammal.

Sen konstaterade jag att jag fortfarande var lika usel på att stå på händer som jag var för tjugo år sedan. Med lite hjälp gick det dock, och när jag väl stod där upp och ner och kände hur kroppen började minnas hur man skulle göra, då kom jag plötsligt lite närmare den där mellanstadietjejen igen som tränade mot väggen på skolgården i Djura skola på rasterna.

Två olika ansikten

Både idag och igår spenderades dagens bästa timmar vid - och igår på - Vänern. Det är en stor sjö, och tydligast märks det nog nu på vintern.

Igår var det härligt soligt, nästan vindstilla och även om det var lite kyligt var det riktigt skönt ute. Vi drog iväg på långfärdsskridskorna på svartblanka isar och flög fram över den frusna ytan.

Naturligtvis gick det inte att stå på för fullt på väg ut - det fanns stråk där isen inte bar. Hemöver gick det snabbare. Det var en riktigt härlig tur!

Idag var det varmare, men inte alls lika behagligt. Vi åkte ut till Hammarö för att försöka se någon av de lappugglor som hållit till där på sistone. Det blev inga ugglor, men vi tog en promenad ner till sydspetsen för att titta på Vänern. Där var det skådespel med vågor och is. Otroligt att det är samma sjö som vi åkte skridskor på igår. Lite längre ut, men ändå inte så värst långt från där vi var igår.

Ty en kämpe och en drömmare är död

Jag har många kusiner, alla olika på sina alldeles egna sätt. En av dem var lite starkare än alla oss andra - målmedveten, stabil och stark i både psyke och kropp. Hon jobbade hårt för att bli polis, och det passade hon alldeles utmärkt till. Samtidigt var hon otroligt rolig, inte lika mycket teaterapa som en del av de andra kusinerna, utan helt enkelt en glädje att umgås med.


När hon äntligen blivit polis och just börjat jobba på riktigt så kom den stora kallduschen. Bröstcancer och omedelbar operation och behandling. Det blev behandling på behandling, den ena starkare än den andra, med upp- och nergångar. Bit för bit spred sig ändå cancern till fler delar av kroppen, och till slut gick det inte längre.

Livet är inte rättvist. Samtidigt var hon ofta den som var starkast av allihopa - det var hon som uppmuntrade oss. Tisa tyckte om Vildhjärtas bok, och ett citat därifrån passade henne särskilt väl:
"Det sägs att amasonerna skar av ett av sina bröst för att bättre kunna skjuta med pilbågen. Då förstod jag att bröstcancerpatienter är riktiga krigarkvinnor!"

Tack, Tisa, för att vi har fått lära oss ditt sätt att se på motgångarna, att kriga vidare och inte ge upp, att ta vara på de bra sakerna och fokusera på det positiva. Jag är så glad att jag hann träffa dig igen i år. 

After-ski och jobbstress

Resor kan göra två saker. Endera kommer man hem taggad, full av upplevelser och sugen att hugga tag i livet i största allmänhet. Eller så kommer man hem med ett omättligt sug efter att åka ut igen och undrar varför man inte åker mer skidor/paddlar/whatever istället för att förtvina på ett kontor. Den här resan hamnade mer i den andra kategorin. Starkt bidragande till detta är naturligtvis att stressnivån på jobbet just nu är så hög att jag helst skulle fly någon helt annanstans hellre än ta tag i trådarna och försöka knyta upp knutarna snabbare än det bildas fler.

Nu är det ju inte så det fungerar. Man kan inte bara åka iväg och åka skidor och hoppas att det fixar sig medan man är borta. Dessutom är det idiotiskt att deppa ihop för att man är hemma igen, istället för att njuta av att ha fått åka skidor i fantastiska omgivningar en vecka.

Jag är något av en nomad i själ och hjärta. Jag gillar att flytta till nya ställen, göra nya saker, nyfiken till förbannelse. Samtidigt gillar jag inte att släppa taget om det jag en gång har lärt mig. Därför tänker jag nostalgiskt tillbaka på gamla tider när jag var en riktig violinist, när jag var en riktig orienterare. Och så undrar jag varför jag inte fattade vad bra jag var då, utan bara trackade mig själv för att jag inte var ännu bättre. Varför var jag aldrig nöjd? Och är det samma sak jag gör nu igen - att inte vara nöjd med det jag har utan alltid vilja ha mer? Alltid vilja vara mer. Tänk att det ska vara så svårt, det här att kunna göra allt man vill. Samtidigt som det är alldeles, alldeles underbart att veta att alla möjligheter är öppna.

En vän med humör (och en annan som alltid är glad)

Jag har legat i soffan och snorat efter hemkomsten från alpdrömmen. Jag passade på att se några gamla inspelade program som jag inte hunnit titta på - däribland Kalle Moraeus avsnitt med Linda Lampenius och Roby Lakatosz. Suget efter att ta fram fiolen har redan legat och grott ett tag under vintern, och nu blev det akut. Jag plockade alltså fram min fina fiol, en fransk gentleman med omkring 130 år på nacken.

Jag vill berätta att jag har två fioler. Den ena är som sagt en fransman, och han har mer humör än man skulle kunna tro att en trälåda skulle kunna innehålla. Den andre är en mer lättsam rättvikare med något oklart ursprung, som alltid glatt spelar med oavsett hur länge det var man senast sågs, oavsett väder och temperatur.

För någon månad sedan läste jag en artikel i spelmansförbundets tidning, där en av våra riksspelmän berättar om sina två instrument - violinen och fiolen. Det lät som något jag hade kunnat skriva själv, för precis så uppför sig mina två herrar också.

Har jag inte spelat på fransmannen på ett tag, då får jag lida för det. Då blir han svår att stämma, tonerna har inte samma klang och han känns tjurig i största allmänhet. Som en hund som sätter sig och stirrar in i väggen för att demonstrera att den verkligen inte är nöjd med att jag varit borta så eländigt länge. Samtidigt är det oslagbart när jag väl lyckas blidka humöret och stryka honom medhårs - då sjunger han på ett sätt som den glade rättvikaren aldrig i sitt liv har kommit i närheten av. Därför envisas jag ändå med denne lynnige fransman.

Jag tror att både jag och fransmannen nostalgiskt längtar tillbaka till tiden när han fick ta så stort utrymme i mitt liv. När vi umgicks minst en timme om dagen, ibland mer. Nu ligger han där i sin låda - som han till råga på allt tvingas dela med en tysk. Sensträngarna har bytts ut mot syntet, för att åtminstone minska humörsvängningarna något. Kanske är det därför han är så grinig...

Nej, från och med nu ska jag se till att han får komma ut oftare, det lovar och svär jag! Med början idag.

Åter i verkligheten

När jag var liten hade jag en fototapet på en av väggarna i mitt rum. Det var ett alplandskap, med vassa snöpudrade toppar och sammetsgröna alpängar. Varje gång jag åker till alperna känns det som jag är i den där fototapeten, och denna resa var inget undantag.

Det var höga toppar, djupa dalar, mycket snö och mycket sol. Lägg till trevligt folk och god mat, och en väldig massa skidåkning, så blir bilden komplett. Det var helt enkelt en väldigt lyckad resa! Sen så är det ju rätt lätt att göra mig nöjd - så länge jag får stå på skidor så har jag ett leende på läpparna.

Några bilder från resan finns här.

Nu är jag tillbaka i verkligheten med en förkylning, alldeles för mycket jobb och en något vemodig känsla - jag vill åka mer! Tur att det lär bli mer skidåkning framåt våren.

Att vara klok

Det är så himla roligt att träna när det inte gör ont. Särskilt när det nu är en långhelg med möjlighet att komma ut i dagsljuset. Idag tänkte jag ut och springa. Sedan kollade jag in på Funbeat, och insåg att jag råkat träna (åtminstone något) varje dag den här veckan. Med rätt tunga aktiviteter ur "rump-perspektiv" de senaste tre dagarna (jag känner mig lite som Ludmila med min "rompa" som jävlas...). Därför tänker jag nog vara klok, även om det tar emot. Det får bli lite yoga istället - för uppmjukning är jag fortfarande i skriande behov av.

Igår var jag till Hovfjället och åkte telisar. Nu har jag åtminstone två skiddagar bakom bältet inför alpveckan... Det lär nog bli tufft, men oj, vad roligt det ska bli!

Ett nålstick närmare?

Jag har inte skrivit något om min eländes höft här på länge, eftersom jag är så trött på mitt eget gnäll. Nu tänker jag dock ropa hej (mot bättre vetande?), eftersom det känns som jag ser någon sorts ljus i tunneln. Jag har med hjälp av massör och kiropraktor blivit lite bättre, men det har gått väldigt sakta framåt. Nu har dock kiropraktorn provat att köra in en nål i skinkan på mig, för att försöka få ordning på den trilskande muskel som inte vill vara med. Efter första gången jag blev stucken så kändes det bättre dagen efter, men sedan kom eländet tillbaka igen. Nu var jag dit i förrgår och igår kunde jag - för första gången på nästan 1,5 år - springa helt utan några känningar någonstans i vare sig ben, höft eller rygg! Idag var jag ute i fält och pulsade runt i jobbig bristande skare, något som också gjort rätt så ont det senaste året. Inga problem - inga känningar idag heller! Jag är väldigt glad att det äntligen händer något och passar på att njuta så länge det håller i sig.

Skidlek och stockeld

Nyår tillbringades i en liten fäbodstuga, långt från alla glamourösa festlokaler. Skidlek i solnedgång, grillning, trerätters mat värmd på gasolköket och en midnattstur upp på fäbodens högsta punkt för att se fyrverkerierna på avstånd i alla väderstreck. Allt detta tillsammans med goda vänner som också föredrar långkalsong framför långklänning. Jo, det var en riktigt härlig nyårshelg!

Jo, tävlingsinstinkt var det gott om. Även om det (nästan) var på skoj...

Guldglitter mot timmerväggarna. Rustik chic?

Glödande himmel speglar elden

Grön (h)jul

I brist på snö och skidåkning får man göra det bästa av situationen och njuta av barmarksträningen. Igår blev det därför ett skönt cykelpass på grusvägarna kring Forshaga. En och annan liten utflykt ut på stigar blev det också, men det var så eländes lerigt och blött att det inte var så mycket roligare än att nöta grusväg. Jag väntar på kylan istället och hoppas på hårda frusna stigar, om vi nu inte kan få nån snö.

God jul!

Tassa lätt genom skogen

Oavsett hur kul det är att paddla fors, åka telisar, cykla stig och allt vad jag nu börjat älska, så är det ändå något alldeles speciellt med att bara springa. Tassa lätt på snöpudrade stigar, gasa på lite extra där det snirklar sig bland stock och sten. Igår fick jag ett sådant euforiskt pass, förstärkt av känslan att vara helt ensam i den mörka vinternatten i min lilla pannlampsbubbla. Sådana turer behöver inte gå fort, jag räknar inte minuter eller kilometrar. Jag bara tassar på i mörkret och känner hur jag bubblar av lycka.

Ett svart hål

Idag var min far på besök, och vi åkte iväg för en lunch. När vi passerade det före detta vandrarhemmet vid Ulleberg sa min far: "där bodde vi när SM gick i Värmland". Jag mindes inget av detta - vare sig att jag sprungit SM i värmland eller att jag bott på vandrarhemmet. Kanske hade jag varit hemma förkyld? Jag var tvungen att kolla upp det sedan, och upptäckte att jag visst sprungit. Faktiskt gick en av tävlingarna till och med vid Sisu-gården i Forshaga. 2003 var det, och med tanke på resultaten är det kanske inte så konstigt att jag inte riktigt lagt tävlingarna på minnet - inte några lysande prestationer direkt. Riktigt usla, faktiskt. Å andra sidan var 2003 det år då jag tillbringade våren som utbytesstudent i Schweiz, så jag hade nog fokus någon helt annanstans. Ändå är det rätt läskigt att inte ha något som helst minne av det!

Jag måste nog leta upp kartorna och se om jag minns något av själva loppen - när man ser kartan framför sig brukar loppet spelas upp på näthinnan. Själva kringarrangemangen kring SM brukar ju inte lämna några större avtryck - man sätter sig i bussen, åker dit någon annan kör, bor på ännu ett vandrarhem och följer samma procedur som förra året. Så kanske är det svarta hålet inte så konstigt ändå.

Det stora julbaket

Idag kommer två vänner hit för det stora julbaket. Jag har nosat upp en bakstuga här i krokarna, och bokat den till eftermiddagen. För första gången i mitt liv ska jag baka tjockbulla helt själv och utan livlina. Min mor har alltid, alltid, varit med och gjort degen. Jag har hjälpt till med allt annars, men degen är ändå ett stort mysterium - särskilt för att hon aldrig gör lika två gånger i rad... Nu har vi fått instruktioner och med tanke på bakvanan hos oss borde det gå bra. Vi får väl se... Hoppas också nu att bakstugan är bra så det kan bli fler gånger!

Uppe med svartmesen

Jag gillar helgmornar. Inte för att jag sover så mycket längre än vanligt. Utan för att jag tycker väldigt mycket om att vara uppe innan resten av världen vaknar. Nu på vintern får man se hur månskenet övergår till gryning och sedan se de första solstrålarna smyga över trädtopparna. Då brukar också svartmesen ha vaknat. Han är först på fågelbordet, och framförallt först på den goda fårtalgen. Kanske vill han hinna äta innan de andra kommer och lägger beslag på den.

Tvåa att vakna är de andra mesarna. Talgoxe, blåmes, entita och talltita. Snart dyker nötväckan och pilfinkarna upp också. Sover längst verkar större hackspetten göra. Eller också har han något annat matställe han frekventerar. När han har kommit blir det upptaget på talgen långa stunder i sträck.

Igår kom äntligen domherrarna också. Fyra färgglada hannar och sex mer sobert färgade honor. Vackra de är!

En ny familjemedlem

Inte i min egen lilla familj, men i mina föräldrars! De har nämligen skaffat sig en liten labradortik, som nu fyllt åtta veckor och fått komma hem till byn. Så här söt är hon: