Här vill jag inte paddla

...men visst är det vackert! Förra helgen gjorde vi en härlig utflykt till Älvdalens skjutfält. Inga skjutningar, bara vandring. Vi bodde på Navardalens vildmarksstation, ett stf-vandrarhem utan el och andra moderna bekvämligheter. Vi hade stället för oss själva och njöt i fulla drag! Bilden är från Rotensugnet, ett av flera besöksvärda naturreservat på skjutfältet. Vi promenerade också upp på Storvarden, och tog en tur genom Långsjöbliks naturreservat. Det roligaste var nog lavskrikorna, men det är också en lisa för själen att få promenera genom fullvuxen skog som får genomleva sin fulla livscykel. 

Omstart

I alla fall för den här bloggen. Efter att ha varit less på allt vad datorer heter ett tag, så börjar suget att skriva komma tillbaka. En liten aning i alla fall. Så nu gör jag ett försök att få fart på den här fullkomligt döda bloggen igen, få se om någon hittar tillbaka. Jag lovar inget, men förhoppningsvis kommer det något inlägg med någorlunda uthärdliga mellanrum ;)

Piller

För att följa ortopedens råd och få komma till en person som kan sätta en spruta på rätt ställe i höften med hjälp av ultraljud, så var jag tvungen att gå via vårdcentralen i Rud. Jag avskyr att behöva gå tillbaka till början igen med en ny läkare, när man varit hos någon annan - mer specialiserad på rätt åkomma - som sagt vad som behövs. Men för att få ta det på högkostnadskortet och slippa punga ut med en massa pengar för att göra det privat, så krävs att jag går "rätt" väg. Alltså via vårdcentralen och en annan läkare.

Det första den nya gubben sa var att han tyckte att jag skulle skära ner på den hårda träningen. Med desperation i rösten förklarade jag att jag inte tränat på tre månader, förutom rehabiliteringsträning då, och till slut insåg han väl också att jag kanske redan hade kommit en bit på väg. När han väl insett att jag redan går hos sjukgymnast, har provat fullständig vila en längre period, antiinflammatoriska, rehabiliteringsträning och ÄNDÅ inte kommer någonvart med den förbaskade muskeln, då kom han till ungefär samma slutsats som ortopeden jag redan varit till. Att det behövs något starkare. Han ville dock inte riktigt skicka mig vidare för injektion riktigt än, utan gav mig istället recept på starkare piller.

Nu blir det alltså några veckor på en liten pillercocktail, och jag hoppas verkligen de har effekt. Och ännu mer hoppas jag att jag slipper må illa av dem - jag är rätt lättpåverkad och har lite svårt för såväl alkohol som koffein och värktabletter, och undviker åtminstone de två sistnämnda i möjligaste mån. Det krävs inte så mycket för att jag ska bli disig, så att säga. Det räcker med en halv kaffekopp till fikat för att jag ska bli alldeles stissig och läskigt ofokuserad, och efter en hel kaffekopp är jag alldeles skakis.

Vi får väl se hur det går. Funkar inte det här, så har läkaren sagt att jag ska få en remiss för steroidinjektion. Jag vet inte vad som är bäst, jag hoppas att de vet vad de håller på med. Själv vill jag bara att det här ska släppa så jag kan springa igen. Det är ju barmark ute! Tack och lov har sjukgymnasten satt ihop ett rätt bra rehabprogram, som tillåter cykling i alla fall.

Stenåldersträning

Jag har just läst Outside träning. De två sista artiklarna handlar om stenåldersträning. Att lära kroppen röra sig naturligt och klara oförutsedda rörelser, klättra över stock och sten, hoppa nerför en brant, forcera en mosse. Jag håller med, det är bra träning. Men det är inte något nytt, eller revolutionerande. Det är bara något som varenda orienterare hållit på med flera gånger i veckan, år ut och år in. Det vore väldigt kul om fler kunde upptäcka det roliga med att springa i skogen, och jag hoppas verkligen det slår.

Det där med barfotalöpning i tunna skor är inte heller något nytt, förresten. Det har orienterarna också pysslat med i många år. Har du provat ett par orienteringsskor nån gång, så vet du att det gör ont att springa på hälarna. Det är framfotslöpning som gäller, med fotisättning som lämnar utrymme för oväntat mjuka eller hårda nedslag.

Nu väntar jag bara på att nån ska upptäcka att det där med att finna en självvald väg i skog och mark, det är något verkligt häftigt det. Undrar bara vad man ska kalla det då?

Att bråka med Magnus

Adduktor Magnus, alltså. Det är tydligen senfästet till denna muskel som inte alls trivs med situationen. Nu har jag träffat en ortoped som verkar vara bra, och han tycker att jag ska prova att få en spruta kortison i senfästet för att få bukt med inflammationen. Nu hoppas jag bara att det går att fixa en tid för det inom rimlig tid. Det behövs nämligen ultraljud för att se till att kortisonet hamnar på rätt ställe, eftersom det är en så pass liten punkt som krånglar.

Förhållandevis positivt är att jag kan träna under tiden - jag kan liksom inte göra det så mycket värre. Eftersom det redan hållit i sig så länge och vila inte hjälpt så är det bara att börja varva upp lite med sånt som inte gör ont. Dessutom ska jag fortsätta stabilitetsträningen med sjukgymnasten. Förmodligen har den onda muskeln fått jobba övertid eftersom jag är svag i andra muskler i närområdet.

Jag tänker göra det bästa av situationen, och se till att dra igång grundträningen i rätt takt för att bädda ordentligt för resten av kroppen så jag inte bara går från en skada till en annan i sommar.

Liket lever

Om än knappt. Det blir inget skrivet här, för det är så tråkigt när jag inte kan träna. Det blir bara en massa gnäll, och det vill jag inte betunga eventuella läsare med.

Sjukgymnasten har inte lyckats få ordning på den eländes höftböjaren, så nu ska jag träffa en ortoped. Vila, antiinflammatoriska och akupunktur har inte haft någon som helst effekt, så nu är det slut på vilandet. Lagom uppbyggande träning så cirkulationen hålls igång ska kompletteras med stabilitet på boll. Sen får vi se vad ortopeden säger.

Det ska bli skönt att börja träna lite igen, jag har fått stålsätta mig för att hålla mig tillräckligt lugn här. Nu har jag dock dragit på mig en riktigt rejäl förkylning, så jag har legat hemma med neddragna persienner i över en vecka. Idag var jag till jobbet på förmiddagen men är helt slut så jag gick hem efter lunch. Får se om jag orkar dit imorrn, eller om jag ska till vårdcentralen istället. De kan väl inte göra något, det är väl ett elakt virus bara, men ska jag vara hemma från jobbet längre så behöver jag ett läkarintyg.

Är det nåt mer som hänt? Jo, just det! Vi har köpt hus :D

Tålamod är en dygd

...som kan löna sig ibland. För efter att ha provtränat lite här och där utan att tycka att det varit värt att köpa något träningskort så har det löst sig på andra sätt. Dels har vi fått tillgång till gym gratis genom jobbet (och får dessutom träna där en timme i veckan på arbetstid), dels börjar multisportklubben med spinningpass i SATS lokaler på måndag. Perfekt! Nu ska jag bara få ordning på min höftböjare så jag kan börja träna också... 

Efter en veckas påtvingad vila och inflammationsdämpande piller och därpå en veckas förkylning så känns den förbaskade höftböjaren nämligen inte det minsta bättre. Precis lika illa som förut. På måndag blir det en tur till sjukgymnasten igen få se vad hon hittar på härnäst. Ytterligare en sak som är bra är förresten att jobbet betalar hälften av hennes avgift, så besöken kostar bara 50 kr för mig. Nu gäller det bara att det hjälper också. Jag tror som vanligt mer på stärkande övningar än på ren vila, så för min del är det nu det börjar.

Nytt jobb, ingen träning

Det har varit väldigt skönt att vara ledig ett tag, men det blir lite tjatigt i längden. Därför var det väldigt kul att börja jobba igen, och väldigt skönt att känna så med tanke på hur jobbtrött jag var i höstas! Det ska bli kul att komma igång igen.

Tyvärr har dock höstens flyttande, fältjobbande och ojämna träningsmängd överansträngt en höftböjare så nu är sjukgymnastens order en veckas vila och inflammationshämmande, och sen får vi se om det går att börja träna lite lätt. "Det kommer att bli bra men det kan ta lite tid. Man får ha tålamod." Jaja, jag får väl hoppas på att höften blir bra innan jag går överstyr av träningsabstinens.

Hur mycket får träningen kosta?

*Varning för osammanhängande grubblerier utan slutsats.*
Det är naturligtvis en jättesvår och högst individuell fråga. Jag letar efter en värdig ersättare för mitt kära Friskis i Falun, och det är inte helt lätt. Jag är ju sån att jag bara tränar inomhus de mörka månaderna av året, och helst inte ens då. Nu råkar det ju vara så att jag har en tendens att dra på mig skador när jag inte kör lite styrka, vilket jag fått känna på nu igen. Jag försökte inbilla mig att kombinationen av alla mina idrotter borde ge en allsidig träning - men har istället insett att det ger möjligheter att få ont lite överallt istället. Nu är det alltså skärpning igen, och dags att träna styrka regelbundet.

Jag har provtränat på SATS som ligger närmast där vi bor nu. Det är nytt, fräscht och trevligt i största allmänhet. Vore riktigt trevligt att kunna kvista över dit nu under vintermånaderna så det blir tränat även när vädret känns lite sämre och jag inte orkar dra mig iväg till längdspåren. Frågan är dock om det verkligen är värt att betala 5000:- om året för ett träningskort med 12 månaders bindningstid? Visst säger ni, det kanske inte är så mycket, men frågan är ju hur mycket JAG kommer att utnyttja det? Jag har ett utmärkt pilatesprogram (nåja, några att variera med också) och en balansboll som var ett mycket bra inköp, så bålstyrkan klarar jag egentligen ändå. Likaså övrig styrka - och jag kan säkert gå på cirkelträning med ol-klubben eller liknande. Förmodligen är det inte värt de där 469 kronorna per vecka för att kunna gå på ett och annat gympapass och spinning på vintern, och att få lite styrketräning emellanåt.

Alternativet är naturligtvis Friskis här. Ideell förening tilltalar mig, det är billigare, det går att köpa kort för begränsad tid. Det ligger dock på andra sidan stan, och då blir det sällan särskilt utnyttjat. Jag ska testa de andra anläggningarna härikring också, få se om jag fastnar särskilt för någon. I slutänden brukar dock närmast vara bäst, och det är därför jag fortfarande grubblar över om det ska bli SATS ändå. Grubbel, grubbel.

Att ge sig själv nybörjartur

Den senaste tiden har jag träffat en hel del nya människor. Det blir ju så när man flyttar. Flera av dem tycker då att jag verkar så driftig och stark, samtidigt som de själva säger att "sånt där kan ju inte jag". Men vet ni vad. Det kan inte jag heller. Men jag gör det ändå. Och oftast lyckas det faktiskt!

Här kommer mitt lilla tips för att ge dig själv "nybörjartur" när du ska prova något du aldrig gjort förr:
Intala dig själv att du kan. Blunda och föreställ dig att du utför vad det nu är du ska göra, och att du lyckas. Är det svårt, så titta noga på någon annan som gör samma sak och låtsas att du är den personen. Låtsas helt enkelt att du kan. Och tänk sedan inte för mycket, utan gör istället. Gå på känsla.

Att göra något för första gången behöver alltså inte vara så svårt. Visst, du vet inte om du kan. Men du vet definitivt inte heller om du inte kan. För min del blir det oftast svårare andra gången, när jag vet att jag klarat det en gång, och ska försöka lista ut hur jag gjorde. För första gången låtsades jag ju bara att jag kunde, utan att låta självmedvetenheten komma i vägen och lägga sig i.

Det kan vara lockande att tala vitt och brett om att det är första gången man gör något, så att ingen har några förväntningar på dig. Men om det betyder att du själv inte ens försöker lyckas första gången, då tycker jag du ska tänka om. Våga lyckas redan första gången - innan du skaffat dig ett bagage av förutfattade meningar att släpa på!

Dag 6 & 7 - Doñana

Uppe med soluppgången och den stora turen runt Doñana. Nu fick vi se blåskator i mängder, och det blev många fotostopp längs vägen österut. Blåskatorna var härliga att se där de drog fram i stora flockar genom tallskogarna. Härfåglarna var också lustiga små typer som fanns i större antal än vi hade vågat hoppas på.

Doñana i övrigt var faktiskt inte fullt så bra som vi hade hoppats – förmodligen hade vi blivit lite blasé efter de fantastiska dagar vi haft hittills. Dessutom hade vi lite otur i risfälten, då traktorerna som fågelmängderna följde höll till långt från vägen så det blev svårskådat. När man tänker efter och börjar räkna samman arterna så såg vi trots allt både det ena och det andra efter vägen, och höjdpunkten var kanske natthägern som förgyllde en pinkpaus! Efter att ha blivit utschasade av en parkvakt från en korkekskog som tydligen var ”prohibido” drog vi tillbaka mot civilisationen och försökte hitta en mataffär med bättre bröd. Den lilla supermercadon i El Rocío var nämligen inte mycket att hänga i julgranen. Istället åkte vi vilse i Almonte och höll på att inte hitta ur stan, och lyckades än mindre hitta en mataffär. Till slut hittade vi till Carrefour, där vi shoppade mat och åt amerikanskinspirerad pizza istället.

Dag 7 var alla trötta på bilåkning och hårdskådande, och vi försökte ta en lugnare dag. Morgonens promenad slutade i lite oenigheter, men dessa reddes ut och vi började om med att åka söderut istället till en fuktig korkekskog vid El Palacio de Acebron. Nu regnade det rätt mycket, och lavar och mossor framträdde i all sin prakt på korkstammarna bland murgröna och björnbärsrevor.

När regnet stillnat fick vi äntligen se stjärtmesarna som klängde i eukalyptusträd och tallar. De tillhör en annan ras än de vi har hemma, mycket mörkare och inte alls de vita dunbollar man är van att se. Roligt! Vi hörde också domherrar, men fick tyvärr inte se dem. Domherrarna här nere ska vara mycket mindre än de vi har i norden, så det hade varit roligt att se dem också men man kan inte få allt.

Vi stannade också till för en grundligare titt på marisman i El Rocío, och just när Per konstaterade att det nog inte var nån idé att ens försöka hitta de där kamsothönorna bland alla vanliga sothönor, så dök en upp i tuben. Jan hittade samtidigt ytterligare en – endera hade vi en väldig tur eller så var det inte så svårt! De hade båda fortfarande tydliga röda knölar i pannan, vilket naturligtvis underlättade. Ännu häftigare var nog att se spelande flamingo – vingar ut, huvudvridningar, vingar bak och så lite guppande på det.

När solen började titta fram igen åkte vi vidare söderut till Acebuche, där de hade ett större visitors center. Där fanns en koloni blåskator som enligt utsago skulle komma nära om man hade en matsäck som lockade, och det stämde. Vi matade in dem med vår frukostlimpa och beundrade dessutom en vacker härfågel och ett gäng orädda gråsparvar. Gömslena nere vid lagunerna gav inget nytt, så vi åkte snart tillbaka till El Rocío igen där vi försökte fånga atmosfären i stan på bild innan solen gick ner.

Dag 5 – risfält och resdag

Nu var det dags att säga farväl till playan och bungalowerna – dags att fara västerut till de stora våtmarkerna i Doñana. Det första stoppet på vägen blev en av resans höjdpunkter när vi gjorde en detour via en dränerad sjö som omvandlats till risodlingar och beteshagar. Längs en kanal fick jag ett ädelkryss på purpurhöna och vi såg flera svartvingade glador och både tornfalk och rödfalk. I risfälten hittade vi sedan bronsibis och svart stork, och det som vi först trodde var måsfåglar bakom traktorn visade sig vara minst lika mycket silkeshägrar och kohägrar.

Inga vanliga traktordäck på de där maskinerna inte.

Vidare mot Doñana och äntligen framme i El Rocío åkte vi direkt ner till marisman (våtmarken) mitt i byn. Där åt flamingor tillsammans med skedstorkar och mycket mycket mer. Strax innan vi nådde byn såg vi också våra första blåskator och en härfågel till Ninas stora lycka.

El Rocío kan man nog skriva flera sidor om. Det är en mycket speciell ort, som jag inte har sett maken till någonstans. Gatorna är av sand, hästar samsas med bilar och de flesta av husen är bara bebodda under helger och religiösa högtider. Hela byn är uppbyggd kring en helgonbild – en staty av ”Nuestra Señora del Rocío”. Myten säger att statyn hittades i ett träd av en lokal jägare, som försökte bära med sig den hem. Statyn återvände dock till sin ursprungliga plats så snart han ställde ner den för att vila, och till slut byggdes ett kapell på platsen kring statyn. En stor del av staden består av ordenshus för s.k. ”Hermandades” – brödraskap – som gör pilgrimsfärder dit.

Den här mannen rastade sina hästar efter bilen mitt i helgtrafiken. Förutom den som han ledde från bilfönstret följde några lösa föl och en hund.

Under helgen fylldes stan av busslaster med turister och partyprissar. Det kändes väldigt udda att se tjejer med kortkort och högklackat och killar med det senaste i klädväg och accessoarväg stappla runt på de kladdiga sandgatorna tillsammans med mer eller mindre välklädda ryttare med ölglas i händerna till häst utanför barerna. I brödraskapens hus verkade partyt vara i full gång från tidigt till sent, och man hörde flamencorytmer lite här och var. Genom fönstren anades stampande klackar och klapprande kastanjetter. Kring (och i) kyrkan fanns de katolska prylaffärerna med helgonbilder och krimskrams, och snäppet bortanför dessa fanns affärer för hästtillbehör och flamencoklänningar. Det är svårt att beskriva och måste nog upplevas! Mitt i allt detta kände vi oss som ganska udda fåglar med fältkläder och kikare, och betraktade spektaklet med stora ögon. Vi hittade en riktigt bra restaurang där vi åt väldigt god mat, och på väg hem fick vi se en tornuggla svepa över torget framför kyrkan.



Vi bodde på camping La Aldea strax utanför stan, där vi bokat in oss i den dyrare varianten av campingstuga. Stugorna var inte riktigt anpassade för det rådande vädret, men hade som tur var luftvärmepump som gjorde inomhusmiljön uthärdlig trots golvdraget i den centimeterstora springan under dörren. Vi hade kyligt väder med lokala mått mätt – de sa att de aldrig hade kallare än 7-8 grader, och det var där ungefär vi höll oss på morgnarna.

Kluven

Det har verkligen blivit vinter! Jag älskar snö, skidor och kyla, så jag tycker det är jättehärligt när solen gnistrar på snön. Jag längtar verkligen ut på skidorna, både längd och skogs och naturligtvis ännu mest telisarna. Det är dock en liten del av mig som inte riktigt håller med. En liten gnällspik som tycker att det hade varit bättre om det hade varit nollgradigt några veckor till. Jag har nämligen fått hem min nya slalomkanot! Min första egna slalomkanot. Vackert grön och blå, anpassad till min vikt och monterad för att passa min längd. Äntligen en kanot som passar lilla mig! Problemet är ju bara då att jag inte kunnat prova den i vattnet än. Visst hade jag väl kunnat stålsätta mig och åka ut dit ändå, men det är liksom inte så kul att paddla i -18 och vind. -10 är uthärdligt, men det har ju inte ens varit så varmt.

Jag började paddla fors för att stilla skidabstinensen under sommarhalvåret. Nu har jag paddlingsabstinens på vintern istället...

Dag 4 – återhämtning och Gibraltar

Trötta efter allt bilåkande bestämde vi oss för att ta en lugn förmiddag. Nina passade på att hänga med på en ridtur på andalusier längs stranden, och Per och Jenny sprang i sanden medan Jan promenerade. Det var riktigt kul att springa med sandlöparna runt fötterna och se havssulorna dyka på bara ett tiotal meters håll.



Den härliga stranden nedanför hotellet.


Uppiggade efter förmiddagens avkoppling åkte vi in till Tarifa för att äta lunch och ta en promenad i stan. En god grillad fisk på trevlig restaurang blev det följt av supersnabb stadsrundtur. Där hämtade vi också upp Gittan som var där som assistent till ringmärkare och sträckräknare, och som törstade efter svenskt sällskap efter flera veckor i sällskap med italienare och spanjorer med bristfälliga språkkunskaper.

Vi packade in oss i bilen och for österut till Gibraltar, som vi efter viss diskussion bestämt oss för att man måste besöka när man är så nära. Alla blev nog positivt överraskade av besöket som inte riktigt blev som vi förväntade oss. Det var mycket intressant att bara passera en passkontroll och sedan hamna i ett spanskt England. Trafiken var precis så illa som Lonely Planet beskrev den, men vi tog oss in till ”upper rock nature reserve” och parkerade strax innanför grindarna.

Fågelguiden tipsade om en naturstig som vi började gå på och snart fick vi se både apor och annat spännande. Söta små narcisser växte här och där bland klipporna.
Stigen – som hette ”Mediterranean steps” gick på utsidan runt den branta klippa som vetter mot öster. Det var brant både uppåt och nedåt, men tack vare att den restaurerats med nya staket och trappor var den inte särskilt läskig. Vi, som hade trott att vi skulle stå på en parkering och titta på apor som tigger av turisterna, fick en riktigt härlig naturupplevelse.

Vi var glada att stigen renoverats rätt nyligen...

När vi kom upp på toppen kom vi också ut i den kalla västvinden igen och promenaden längs asfaltvägen tillbaka ner gav inte så mycket mer än en solnedgång och en massa trutar som lekte i vinden. Nerfarten med bil blev desto intressantare. Vägarna genom reservatet är enkelriktade och smala, med bråddjup på ena sidan. Per blev dagens hjälte när han i farten upptäckte en klipphöna som stack fram huvudet bakom en sten vid sidan av vägen. Vi hade gett upp på hönan och konstaterat att det skulle vara väldigt svårt att få syn på en sådan, så det var en väldigt rolig bonus och en perfekt avslutning på dagens naturupplevelser.

Trutar i luften - två pilgrimsfalkar drog förbi i överljudsfart också men dessa fastnade nog inte på bild.

Stackars Jan svettades nog en hel del när vi körde ner genom stan igen – JAG svettades och jag satt ändå bara i baksätet. För djävulskt smala och branta gator, bilar parkerade överallt så det knappt gick att komma fram och dessutom en dåligt skyltad labyrint där vi fick gissa oss fram bland de enkelriktade gatorna. En felkörning ledde oss tillbaka bland ännu smalare gator tills vi kom tillbaka till den väg vi lämnat för några hundratal meter sedan, och så kom vi äntligen ner till den större väg vi åkt upp längs.

När vi äntligen hittat ut var vi väldigt hungriga och gick in på stan i ”Irish town” för att hitta en trevlig pub. Per fick äntligen en hygglig öl och övriga fick också klart ätbar mat. Gittan hjälpte oss med väldigt mycket bra tips inför våra dagar i Doñana – tack och bock!

Spanien dag 3 - Bergen!

Laddade till tusen gav vi oss av så tidigt vi orkade mot bergen. Vi stålsatte oss och körde förbi både det ena och det andra för att komma nånstans, roligaste foto vi missade var kanske synen av en lång kraftledning med storkbon (med storkar) på varenda stolpe. De första storkarna vi såg sitta i bo trodde vi först var av plast – vad gör storkarna i bona nu när de inte häckar? – men de visade sig vara högst levande. Upp mot bergen och in på småvägar. Småvägar i Spanien är just små, och jag var glad att jag slapp köra.

Det första längre stoppet blev på en mycket fin rastplats i Parque Natural los Alcornocales – Spaniens största korkekskog och ett stort naturreservat. Alla skyddade områden här nere var inhägnade med staket och taggtråd, så det var omöjligt att göra några egna turer upptäckte vi. Det krånglade till det lite för oss som inte hade läst på så mycket innan och inte hade koll på var man kunde promenera utan att ha inhämtat tillstånd. Den ”area recreativa” vi hittade var i alla fall väldigt trevlig även om den var väldigt tillrättalagd för turister - en inhägnad del av reservatet med bord och grillplatser utspridda bland korkekarna. Där traskade vi runt i värmen och solskenet och trivdes gott bland brandkronade kungsfåglar, hackspettar och blåvingade gräshoppor.

Vidare uppåt och genom byar av vita hus med dekorationer av kakel. Gamarna cirklade högt över oss – mäktiga fåglar med breda vingspann. En hästburen bonde vallade några kor mitt i vägen, och längre fram stod en get som var på väg att föda. Hon gick av vägen när vi kom och vi hoppas att hon höll sig borta. Per stringade en ormvråk till en pilgrimsfalk och vi gjorde en intressant detour genom smala kullerstensgator i en liten by när stora vägen var avstängd för en helikopterambulanstransport.


Uppe på en liten platå mellan två toppar såg vi en infoskylt med fågeltema, och det visade sig vara ett bra drag att stanna till där. Jan hade ögonen med sig och plockade in blåtrast, svart stenskvätta och klippsparv åt oss, och humöret var på topp. Härligt!

Till slut kom vi upp till Puerta de las Palomas ovanför Grazalema – ett pass med magnifik utsikt i flera riktningar och dagens mål. Här skulle det tittas på alpjärnsparv, men de höll sig till Pers stora besvikelse borta. Däremot fick vi fina obsar på gåsgamar som cirklade både över och under oss.

Nerfarten gick till Ronda – en urgammal by på en bergsplatå som delas av en djup klyfta. Middagen här var inte så god men sällskapet och att se klyftan och bron över den vägde upp det hela. Sent omsider kom vi så ner till hotellet igen, trötta men nöjda. Bergen var – som vanligt – en höjdpunkt på resan.

Spanien dag 2 - Gamar och vindkraftverk

Efter att ha vaknat till fågelsång och ätit en god frukost på hotellet gav vi oss av österut för lite sträckskådning. Jan och Ninas spanske vän hade förvarnat om att det enda man såg var ett par hundra gåsgamar, och det stämde väl rätt bra. Vi var dock inte bara intresserade av sträckande rovfåglar, utan det stannades titt som tätt längs vägen för att beundra svarthakade buskskvättor, sammetshättor och svarta rödstjärtar som var dussinarter här. Kohägrar likaså. I skuggan av en stor vindkraftpark gick vi upp till en utkikspunkt där vi kom i härlig närkontakt med gåsgamarna – mäktiga fåglar i stora antal. Här fick vi stifta bekantskap med några av egenheterna av de skyddade områdena. Dels är allt inhägnat, dels är stora delar exploaterade enligt vårt synsätt. Vindkraftverk fanns i mängder i denna park, och gamarna flög tätt mellan vingarna ibland.

Kylan i vindarna från Atlanten jagade snart ner oss, och vi for längre österut. Först stannade vi för lite havsskådning i hamnen i Algeciras, sedan hittade vi en strandpromenad med vyer över en våtmark i byn Las Palmones och spanade på vadare längs strandkanterna tills det mörknade. Här nere gick solen upp vid åtta-tiden på morgonen och det blev mörkt igen vid halv sju ungefär.
I Las Palmones hittade vi också ett köpcenter och köpte på oss matsäck och godis. Lyckan var gjord när vi hittade ett pack med tre småtetror med vin – typ spansk festis . Jan tog på sig att köra hem oss till hotellet och övriga fnissade ikapp med varsin vintetra och lite chips. Middag på hotellet avslutade dagen och dödströtta somnade vi och sov sött nästan hela natten. Jenny och Per vaknade nämligen till och hörde en kattuggla hoa framåt 4-snåret sisådär.

Spanien - dag 1. Avresa.

En liten reseberättelse är väl aldrig fel?

Söndagen den 14 november klev vi upp ohyggligt tidigt för att vid halv två-tiden på natten åka från Karlstad. Fyra nätter i Tarifa och fyra nätter i Doñana väntade!

I Barcelona hade vi gott om tid på oss mellan flygen, tillräckligt för att hinna ut en sväng och se om det gick att få något första reskryss. Heta fågelskådare! Spanjorerna i infodisken tyckte inte det var någon idé att gå utanför byggnaden – där ute fanns ingenting hävdade de. De försäkrade oss dock om att vi inte skulle ha några problem att ta oss in genom säkerhetskontrollen igen och vi gick ut för att göra oss en egen bedömning.

Det visade sig vara osedvanligt lyckat – vi hittade nämligen en liten "parque natural" i form av en våtmark där det ena krysset efter det andra ramlade in för vissa av oss. Det var väl inte direkt naturskönt eller lugnt, men vad gör det när det är soligt och varmt och fåglarna kvittrar!

Vidare till Sevilla och landning i regn. Innan vi ens lämnat flygplatsen så blev det ett tvärstopp för fotograferande av en flock kohägrar som strosade omkring på en gräsplätt bredvid parkeringshuset. En bra början! Vi tvingades lämna plats åt bussar och åkte vidare söderut mot Tarifa, på Spaniens sydspets.

När mörkret kom så blev gnällfaktorn plötsligt hög och det blev ett akut stopp på McDonalds. Där var det fullt av sockerhöga skrikande spanska ungar som haft barnkalas, och vi stiftade den första bekantskapen med den spanska ljudmiljön som kom att prägla hela resan – högljudd och ofta rent outhärdlig!

Hotellet visade sig dock vara väl så bra som vi hoppats, och vi installerade oss i varsin liten bungalow ett stenkast från stranden. Hotel Dos Mares väster om Tarifa rekommenderas varmt! Vi var dödströtta efter en lång dag och somnade snart till ljudet av vinden i palmer och hav.

Äntligen!

Lägenheten i Falun är nu tömd, städad och överlämnad. Så otroligt skönt!
Nu väntar en välförtjänt semestervecka i Spanien, där vi ska fågelskåda, vandra, kanske cykla lite och framförallt koppla av. Det behöver vi!

Jag har dessutom gått ner på halvtid nu, eftersom jag börjat läsa en distanskurs på nätet. Webbinformatik heter kursen, och det ska bli jättekul att lära mig lite mer om sånt där som jag bara varit inne och fipplat med på egen hand utan att egentligen kunna.

Flytt, flytt, flytt....

Nu är det äntligen dags att flytta ur lägenheten i Falun helt och hållet. Idag försvann resten av möblerna, imorrn kör vi sista lasset kartonger till Karlstad. Hoppas bara allt får plats i kärran! Sen ska det bara städas också.

Nu har jag alltså flyttat tillbaka till mina rötter på halvtid - både jag och syster kommer bo hemma hos våra föräldrar de närmsta två månaderna tills jag flyttar till Karlstad på heltid. Det blir som alltid intressant att flytta hem igen - jag har ju provat det förut och då gick det bra ett halvår så det går säkert bra nu också. Det blir jobbigt att pendla till jobbet, men det är ju i alla fall bara tre dagar i veckan.

Tränare och träning

Ikväll var jag ut till kanotklubben och körde slalom med vuxengruppen igen. Riktigt kul! Den här gången var det Fredrik Wahlén som tränade oss, och det gick riktigt bra! Vi har det väldigt lyxigt som får coachning av så duktiga paddlare.

Att de turas om att träna oss har, åtminstone på den färdighets- och ambitionsnivå vi är, stora fördelar tycker jag. Dels ser de olika saker att förbättra, dels har de olika sätt att uttrycka samma sak. Ofta är det samma sak som man hört förut, men uttryckt i andra ord kan det vara lättare att inte bara förstå vad det är man ska göra, utan kunna tillämpa den nyförvärvade kunskapen. Jag har så otroligt mycket att lära, men det är ju så otroligt kul att vara i det stadiet för man går så otroligt snabbt framåt också. Ett tips räcker så långt och ger så stora förbättringar.

Nu är det ju så att en del saker måste nötas in för att fastna. Det räcker inte med att få det där tipset och inse hur man ska göra - det gäller att få kroppen att komma ihåg det också. Det går ju inte att paddla omkring och hela tiden medvetet tänka på att hålla bålen stark, paddla aggressivt, titta dit man ska, luta åt rätt håll, och andas (jo, jag glömmer att andas när jag koncentrerar mig för mycket - och då går det definitivt inte bättre). Med bara en träning i veckan så går det inte särskilt snabbt med innötandet, men det får man väl ta när man envisas med att vara en mångsysslare!

Apropå mångsysslare så cyklade jag till träningen idag. Det var en mycket bättre idé än jag trodde, och jag är glad att jag blev tvungen att ta cykeln dit. Nu är jag skönt trött!