After-ski och jobbstress

Resor kan göra två saker. Endera kommer man hem taggad, full av upplevelser och sugen att hugga tag i livet i största allmänhet. Eller så kommer man hem med ett omättligt sug efter att åka ut igen och undrar varför man inte åker mer skidor/paddlar/whatever istället för att förtvina på ett kontor. Den här resan hamnade mer i den andra kategorin. Starkt bidragande till detta är naturligtvis att stressnivån på jobbet just nu är så hög att jag helst skulle fly någon helt annanstans hellre än ta tag i trådarna och försöka knyta upp knutarna snabbare än det bildas fler.

Nu är det ju inte så det fungerar. Man kan inte bara åka iväg och åka skidor och hoppas att det fixar sig medan man är borta. Dessutom är det idiotiskt att deppa ihop för att man är hemma igen, istället för att njuta av att ha fått åka skidor i fantastiska omgivningar en vecka.

Jag är något av en nomad i själ och hjärta. Jag gillar att flytta till nya ställen, göra nya saker, nyfiken till förbannelse. Samtidigt gillar jag inte att släppa taget om det jag en gång har lärt mig. Därför tänker jag nostalgiskt tillbaka på gamla tider när jag var en riktig violinist, när jag var en riktig orienterare. Och så undrar jag varför jag inte fattade vad bra jag var då, utan bara trackade mig själv för att jag inte var ännu bättre. Varför var jag aldrig nöjd? Och är det samma sak jag gör nu igen - att inte vara nöjd med det jag har utan alltid vilja ha mer? Alltid vilja vara mer. Tänk att det ska vara så svårt, det här att kunna göra allt man vill. Samtidigt som det är alldeles, alldeles underbart att veta att alla möjligheter är öppna.

En vän med humör (och en annan som alltid är glad)

Jag har legat i soffan och snorat efter hemkomsten från alpdrömmen. Jag passade på att se några gamla inspelade program som jag inte hunnit titta på - däribland Kalle Moraeus avsnitt med Linda Lampenius och Roby Lakatosz. Suget efter att ta fram fiolen har redan legat och grott ett tag under vintern, och nu blev det akut. Jag plockade alltså fram min fina fiol, en fransk gentleman med omkring 130 år på nacken.

Jag vill berätta att jag har två fioler. Den ena är som sagt en fransman, och han har mer humör än man skulle kunna tro att en trälåda skulle kunna innehålla. Den andre är en mer lättsam rättvikare med något oklart ursprung, som alltid glatt spelar med oavsett hur länge det var man senast sågs, oavsett väder och temperatur.

För någon månad sedan läste jag en artikel i spelmansförbundets tidning, där en av våra riksspelmän berättar om sina två instrument - violinen och fiolen. Det lät som något jag hade kunnat skriva själv, för precis så uppför sig mina två herrar också.

Har jag inte spelat på fransmannen på ett tag, då får jag lida för det. Då blir han svår att stämma, tonerna har inte samma klang och han känns tjurig i största allmänhet. Som en hund som sätter sig och stirrar in i väggen för att demonstrera att den verkligen inte är nöjd med att jag varit borta så eländigt länge. Samtidigt är det oslagbart när jag väl lyckas blidka humöret och stryka honom medhårs - då sjunger han på ett sätt som den glade rättvikaren aldrig i sitt liv har kommit i närheten av. Därför envisas jag ändå med denne lynnige fransman.

Jag tror att både jag och fransmannen nostalgiskt längtar tillbaka till tiden när han fick ta så stort utrymme i mitt liv. När vi umgicks minst en timme om dagen, ibland mer. Nu ligger han där i sin låda - som han till råga på allt tvingas dela med en tysk. Sensträngarna har bytts ut mot syntet, för att åtminstone minska humörsvängningarna något. Kanske är det därför han är så grinig...

Nej, från och med nu ska jag se till att han får komma ut oftare, det lovar och svär jag! Med början idag.

Åter i verkligheten

När jag var liten hade jag en fototapet på en av väggarna i mitt rum. Det var ett alplandskap, med vassa snöpudrade toppar och sammetsgröna alpängar. Varje gång jag åker till alperna känns det som jag är i den där fototapeten, och denna resa var inget undantag.

Det var höga toppar, djupa dalar, mycket snö och mycket sol. Lägg till trevligt folk och god mat, och en väldig massa skidåkning, så blir bilden komplett. Det var helt enkelt en väldigt lyckad resa! Sen så är det ju rätt lätt att göra mig nöjd - så länge jag får stå på skidor så har jag ett leende på läpparna.

Några bilder från resan finns här.

Nu är jag tillbaka i verkligheten med en förkylning, alldeles för mycket jobb och en något vemodig känsla - jag vill åka mer! Tur att det lär bli mer skidåkning framåt våren.

Att vara klok

Det är så himla roligt att träna när det inte gör ont. Särskilt när det nu är en långhelg med möjlighet att komma ut i dagsljuset. Idag tänkte jag ut och springa. Sedan kollade jag in på Funbeat, och insåg att jag råkat träna (åtminstone något) varje dag den här veckan. Med rätt tunga aktiviteter ur "rump-perspektiv" de senaste tre dagarna (jag känner mig lite som Ludmila med min "rompa" som jävlas...). Därför tänker jag nog vara klok, även om det tar emot. Det får bli lite yoga istället - för uppmjukning är jag fortfarande i skriande behov av.

Igår var jag till Hovfjället och åkte telisar. Nu har jag åtminstone två skiddagar bakom bältet inför alpveckan... Det lär nog bli tufft, men oj, vad roligt det ska bli!

Ett nålstick närmare?

Jag har inte skrivit något om min eländes höft här på länge, eftersom jag är så trött på mitt eget gnäll. Nu tänker jag dock ropa hej (mot bättre vetande?), eftersom det känns som jag ser någon sorts ljus i tunneln. Jag har med hjälp av massör och kiropraktor blivit lite bättre, men det har gått väldigt sakta framåt. Nu har dock kiropraktorn provat att köra in en nål i skinkan på mig, för att försöka få ordning på den trilskande muskel som inte vill vara med. Efter första gången jag blev stucken så kändes det bättre dagen efter, men sedan kom eländet tillbaka igen. Nu var jag dit i förrgår och igår kunde jag - för första gången på nästan 1,5 år - springa helt utan några känningar någonstans i vare sig ben, höft eller rygg! Idag var jag ute i fält och pulsade runt i jobbig bristande skare, något som också gjort rätt så ont det senaste året. Inga problem - inga känningar idag heller! Jag är väldigt glad att det äntligen händer något och passar på att njuta så länge det håller i sig.

Skidlek och stockeld

Nyår tillbringades i en liten fäbodstuga, långt från alla glamourösa festlokaler. Skidlek i solnedgång, grillning, trerätters mat värmd på gasolköket och en midnattstur upp på fäbodens högsta punkt för att se fyrverkerierna på avstånd i alla väderstreck. Allt detta tillsammans med goda vänner som också föredrar långkalsong framför långklänning. Jo, det var en riktigt härlig nyårshelg!

Jo, tävlingsinstinkt var det gott om. Även om det (nästan) var på skoj...

Guldglitter mot timmerväggarna. Rustik chic?

Glödande himmel speglar elden

Grön (h)jul

I brist på snö och skidåkning får man göra det bästa av situationen och njuta av barmarksträningen. Igår blev det därför ett skönt cykelpass på grusvägarna kring Forshaga. En och annan liten utflykt ut på stigar blev det också, men det var så eländes lerigt och blött att det inte var så mycket roligare än att nöta grusväg. Jag väntar på kylan istället och hoppas på hårda frusna stigar, om vi nu inte kan få nån snö.

God jul!

Tassa lätt genom skogen

Oavsett hur kul det är att paddla fors, åka telisar, cykla stig och allt vad jag nu börjat älska, så är det ändå något alldeles speciellt med att bara springa. Tassa lätt på snöpudrade stigar, gasa på lite extra där det snirklar sig bland stock och sten. Igår fick jag ett sådant euforiskt pass, förstärkt av känslan att vara helt ensam i den mörka vinternatten i min lilla pannlampsbubbla. Sådana turer behöver inte gå fort, jag räknar inte minuter eller kilometrar. Jag bara tassar på i mörkret och känner hur jag bubblar av lycka.

Ett svart hål

Idag var min far på besök, och vi åkte iväg för en lunch. När vi passerade det före detta vandrarhemmet vid Ulleberg sa min far: "där bodde vi när SM gick i Värmland". Jag mindes inget av detta - vare sig att jag sprungit SM i värmland eller att jag bott på vandrarhemmet. Kanske hade jag varit hemma förkyld? Jag var tvungen att kolla upp det sedan, och upptäckte att jag visst sprungit. Faktiskt gick en av tävlingarna till och med vid Sisu-gården i Forshaga. 2003 var det, och med tanke på resultaten är det kanske inte så konstigt att jag inte riktigt lagt tävlingarna på minnet - inte några lysande prestationer direkt. Riktigt usla, faktiskt. Å andra sidan var 2003 det år då jag tillbringade våren som utbytesstudent i Schweiz, så jag hade nog fokus någon helt annanstans. Ändå är det rätt läskigt att inte ha något som helst minne av det!

Jag måste nog leta upp kartorna och se om jag minns något av själva loppen - när man ser kartan framför sig brukar loppet spelas upp på näthinnan. Själva kringarrangemangen kring SM brukar ju inte lämna några större avtryck - man sätter sig i bussen, åker dit någon annan kör, bor på ännu ett vandrarhem och följer samma procedur som förra året. Så kanske är det svarta hålet inte så konstigt ändå.

Det stora julbaket

Idag kommer två vänner hit för det stora julbaket. Jag har nosat upp en bakstuga här i krokarna, och bokat den till eftermiddagen. För första gången i mitt liv ska jag baka tjockbulla helt själv och utan livlina. Min mor har alltid, alltid, varit med och gjort degen. Jag har hjälpt till med allt annars, men degen är ändå ett stort mysterium - särskilt för att hon aldrig gör lika två gånger i rad... Nu har vi fått instruktioner och med tanke på bakvanan hos oss borde det gå bra. Vi får väl se... Hoppas också nu att bakstugan är bra så det kan bli fler gånger!

Uppe med svartmesen

Jag gillar helgmornar. Inte för att jag sover så mycket längre än vanligt. Utan för att jag tycker väldigt mycket om att vara uppe innan resten av världen vaknar. Nu på vintern får man se hur månskenet övergår till gryning och sedan se de första solstrålarna smyga över trädtopparna. Då brukar också svartmesen ha vaknat. Han är först på fågelbordet, och framförallt först på den goda fårtalgen. Kanske vill han hinna äta innan de andra kommer och lägger beslag på den.

Tvåa att vakna är de andra mesarna. Talgoxe, blåmes, entita och talltita. Snart dyker nötväckan och pilfinkarna upp också. Sover längst verkar större hackspetten göra. Eller också har han något annat matställe han frekventerar. När han har kommit blir det upptaget på talgen långa stunder i sträck.

Igår kom äntligen domherrarna också. Fyra färgglada hannar och sex mer sobert färgade honor. Vackra de är!

En ny familjemedlem

Inte i min egen lilla familj, men i mina föräldrars! De har nämligen skaffat sig en liten labradortik, som nu fyllt åtta veckor och fått komma hem till byn. Så här söt är hon:

Hårda nypor

Mina skadeproblem vill inte riktigt ge med sig, och jag går nu till en massör här i stan som försöker hjälpa mig få ordning på mina trilskande muskler. Det är inte direkt någon avslappnande massage, om man säger så. Hon utkämpar en strid med mina spända muskler, och emellanåt vinner hon faktiskt även om mina muskler är rätt envisa de också. Efter den senaste massagen känner jag mig dock mer mörbultad än avslappnad!

Restaurangen är öppen!

Nu har vi äntligen fått upp vår fina fågelstuga. Dessutom har vi fått upp en stor fårtalg på ett träd. Det tog inte många minuter innan de första trevande talgoxarna var framme och smakade. Efter en kvart så är det nu full fart vid det nya fågelbordet och på talgen. När jag målade fönster på stugan kom Per in och sa: "Hoppas att de inte tror att fönstren är stora läskiga ögon.". De var lite försiktiga i början, men det gick snabbt över så de är för smarta för att låta sig skrämmas av sådana saker.

Så här ser de ut - våra matchande hus:

Kameler och hoppande rockor

Vår tur till Oman var en riktig fullträff. Massor med fågel, skön temperatur (nåja, lite varmt tyckte jag väl att det var emellanåt..) och trevligt folk.

Till en början blev det väldigt mycket fågelskådande. Både Per och jag var väldigt sugna på att ut till alla lokaler vi läst om innan resan, och våra förväntningar uppfylldes med råge! Framåt andra veckan var vi lite mer avkopplade och flikade in lite annat än fåglar. Lite snorkling och så bestämde vi oss för att testa dykning. Det var jag lite nervös för, men jag är jätteglad att vi gjorde det! Riktigt kul att se koraller, bläckfiskar, sjöstjärnor, muränor, nakensnäckor och massor med färgglada fiskar på nära håll. Jag kan väl inte påstå att jag blev biten på samma sätt som av forspaddlingen, men jag kan mycket väl tänka  mig att prova igen när vi reser till något varmt land. Det enda som var tråkigt var väl möjligen att man inte kan prata om allt man ser där nere, det blev bara en massa pekande. Det var också lite svårt att kontrollera flytförmågan till en början - första dyket kände jag mig som en jojo som åkte upp och ner hela tiden. Andra dyket gick det bättre!

Bilder från resan finns här :

Resa - oman 2011

En ny leksak

Vi ska ut och resa. Den här gången slår vi på stort och åker till Oman! Varför nu detta? Jo, där finns en massa rara fåglar. Europas övervintrare möter afrikanska arter på utflykt, typ. Plus de inhemska arterna då. Sedan hoppas vi på lite snorkling och att få se rockor, delfiner, skölpaddor och kanske en och annan knölval passera utanför kusten. Det har nämligen andra fågelskådare sett som varit där. En tubkikare är bra till mycket!

Det ska också bli väldigt, väldigt skönt att vara lite ledig. I år har jag nämligen bara haft tre veckors semester - en i april, en i maj och en i juli. Sedan var jag ju sjuk hela juni, men det var inte direkt någon vilsam upplevelse. Det är därför inte konstigt om energinivån är lite låg just nu!

Denna resa har fört med sig en del prylinköp. Däribland en gps, som jag just nu försöker ladda med kartor över de tilltänkta utflyktsmålen. Alltid kul med nya prylar :D

Teaser

Jag utlovade ju en liten teaser för fågelstugan. Färgen har varit väldigt trög på att torka eftersom det är lite kallt i vårt garage, men idag blev det dags för det andra lagret färg. Hela stugan får ni inte se förrän den är klar, men här kommer en liten teaser:

Vilken del av stugan det är får ni fundera ut själva :P

Att det inte blivit något bloggat under veckan beror också på att jag haft ohyggligt mycket att göra på jobbet. Jag har försökt få ihop en ansökan till Naturvårdsverket om pengar till att skriva en ansökan om EU-pengar för ett häftigt naturvårdsprojekt i Vänerskärgården. Deadline för ansökan blev en månad tidigare än väntat, och kom med relativt kort varsel med tanke på hur mycket jobb som måste göras. Denna vecka har därför spenderats vid datorn med att göra grova gissningar utifrån bristfälliga underlag för en preliminär projektbudget. Igår var det bara till att jobba så länge som behövdes, och det som skickades in kändes åtminstone så klart som vi kunde få det. Hoppas det räcker för att få skrivarmedel, då kan vi sätta igång med den verkliga planeringen!

Nördigt

Den stora fågelmatningen till baksidan börjar ta form. Allt är sågat, slipat och monterat och nu är det bara målningen kvar. I ett hörn i garaget stod några gamla färgburkar från när huset målades för något år sedan. Otroligt nog var färgen fortfarande i användbart skick, och nu är det första lagret färg på stugan. Det är faktiskt nästan pinsamt nördigt med en fågelstuga i samma färger som huset. Men så blir det :)

Äntligen

Idag var jag äntligen ut i min blå pärla igen. Eftersom Per ville ut och fågelskåda alldeles orimligt tidigt var jag på jobbet redan 05.45 i morse. Det positiva med det var att jag kunde gå hem redan vid tretiden (hurra!). Det gäller att ta vara på allt dagsljus man kan få den här tiden på året!

Våra vänner fåglarna

Den här helgen är vi äntligen hemma och pysslar lite. Nu ska fågelmatningen komma på plats! Mesarna har kalas hos grannen som redan fått upp både talgbollar, jordnötter och solrosfrön. Jag har hängt upp några talgbollar utanför köksfönstret som genast blev väldigt populära, men i groventrén står det säckar med solrosfrön och hampfrö som också ska ut. Vi har inte hittat någon riktigt bra foderautomat, så idag var vi och handlade plywood och lite småvirke för att bygga en egen. Det blir imorrn, det!

Vi var också på perenn-rea. 70% rea på det frusna elände som fanns kvar ute, så vi shoppade loss och hoppas att något överlever till våren. När det är billigt kan man ju chansa på några sorter som ligger lite på gränsen, jag ska bädda fint åt dem så finns det nog en chans att de överlever. Vi får väl hoppas på en bra vinter med lagom mycket snö som isolerar. Dessutom blev det lite lökar, några narcisser och en påse tulipa tarda. Sedan stora lila allium-bollar som jag hoppas ska bli en färgklick i trädgården nästa år. Rabatterna här är inte riktigt i ordning än, så jag har stoppat ner lökar lite här och där. Jag lär väl ha glömt var jag satte dem till våren, det är alltid spännande att se var saker och ting tittar upp.

De här lådorna har min far snickrat ihop, och min mor var här några dagar och hjälpte till att börja fylla dem med lite kompost. Nu ska det fyllas på med jord, och i vår ska jag sätta över lite plast för att få fina drivbänkar. Tomater och sådant ska det bli här! Egentligen borde jag på med falu rödfärg runt hela lådorna också, får väl se om det blir i år eller i vår....

Att apa sig

Igår hade kamratföreningen på jobbet prova-på klättring på klätterväggen i Tingvallahallen. Det var ännu roligare än jag hade förväntat mig. Jag har ju testat några gånger förut, och känt att det där nog skulle kunna vara riktigt kul, men inte fortsatt för jag har så mycket annat för mig som också är roligt. Nu kändes det som att jag kanske inte kan stå emot längre - det måste bli fler gånger.

Kanske beror det på att jag är lite starkare i bål och överkropp nu än jag varit förut, kanske var det väggen som var alldeles lagom utmanande, jag kände i alla fall att det gick mycket bättre än förväntat! Jag klarade sådant jag inte trodde jag skulle komma förbi, och det är ju alltid roligt.

Nu hoppas jag på fler tillfällen att bejaka apan i mig, men ikväll ska jag först försöka hitta groovet på streetdance-passet.

Tä röj ena linja

Ena linja = en rågång, gräns mellan två skogsskiften.
Den här helgen har vi haft arbetshelg vid sommarstugan. Det har byggts brygga, eldats rishögar och dasset har rätats upp. Dessutom jobbade vi hårt med att leta fram gamla rösen kring inägan vi bytt åt oss som ligger strax ovanför stugan. Det är ingen som vetat riktigt var gränserna gått, men vid några anslutande skiften fanns två hörnrösen och ett rör att utgå ifrån. Med hjälp av kompass och karta syftade och stegade vi oss fram till var övriga hörn borde vara och började leta efter fler gamla rösen. Marken här är bara sand, så hittar man sten är det någon som släpat dit den av en anledning. Det är en skattjakt att leta fram gamla rågångar, och när vi hittade röse efter röse runt nästan hela inägan så kändes det som att hitta guld! Nu är mossan borta och nya fina störar uppe runt vårt hopplöst oregelbundna lilla skogsskifte.

Attitydproblem?

Jag började på en kurs igår. Streetdance på medborgarskolan. Jag dansade showdans på gymnasiet, men när jag räknar efter så har det hunnit gå 10 år sedan dess.

En stor del av streetdance är attityden. Groovet. Som dansledaren sa: när ni får dansa fritt i början så ser jag ju att ni har det, men när koreografin börjar så blir en del av er väldigt stela. Och så blir det ju när man är fullkomligt upptagen med att komma ihåg vad man ska göra.

Det gick ändå förvånansvärt bra igår, även om attityden var långt borta! Och nästa gång, då jäklar, då ska jag rota fram både groove och swag att komplettera stegen med :D

Här vill jag inte paddla

...men visst är det vackert! Förra helgen gjorde vi en härlig utflykt till Älvdalens skjutfält. Inga skjutningar, bara vandring. Vi bodde på Navardalens vildmarksstation, ett stf-vandrarhem utan el och andra moderna bekvämligheter. Vi hade stället för oss själva och njöt i fulla drag! Bilden är från Rotensugnet, ett av flera besöksvärda naturreservat på skjutfältet. Vi promenerade också upp på Storvarden, och tog en tur genom Långsjöbliks naturreservat. Det roligaste var nog lavskrikorna, men det är också en lisa för själen att få promenera genom fullvuxen skog som får genomleva sin fulla livscykel. 

Omstart

I alla fall för den här bloggen. Efter att ha varit less på allt vad datorer heter ett tag, så börjar suget att skriva komma tillbaka. En liten aning i alla fall. Så nu gör jag ett försök att få fart på den här fullkomligt döda bloggen igen, få se om någon hittar tillbaka. Jag lovar inget, men förhoppningsvis kommer det något inlägg med någorlunda uthärdliga mellanrum ;)

Piller

För att följa ortopedens råd och få komma till en person som kan sätta en spruta på rätt ställe i höften med hjälp av ultraljud, så var jag tvungen att gå via vårdcentralen i Rud. Jag avskyr att behöva gå tillbaka till början igen med en ny läkare, när man varit hos någon annan - mer specialiserad på rätt åkomma - som sagt vad som behövs. Men för att få ta det på högkostnadskortet och slippa punga ut med en massa pengar för att göra det privat, så krävs att jag går "rätt" väg. Alltså via vårdcentralen och en annan läkare.

Det första den nya gubben sa var att han tyckte att jag skulle skära ner på den hårda träningen. Med desperation i rösten förklarade jag att jag inte tränat på tre månader, förutom rehabiliteringsträning då, och till slut insåg han väl också att jag kanske redan hade kommit en bit på väg. När han väl insett att jag redan går hos sjukgymnast, har provat fullständig vila en längre period, antiinflammatoriska, rehabiliteringsträning och ÄNDÅ inte kommer någonvart med den förbaskade muskeln, då kom han till ungefär samma slutsats som ortopeden jag redan varit till. Att det behövs något starkare. Han ville dock inte riktigt skicka mig vidare för injektion riktigt än, utan gav mig istället recept på starkare piller.

Nu blir det alltså några veckor på en liten pillercocktail, och jag hoppas verkligen de har effekt. Och ännu mer hoppas jag att jag slipper må illa av dem - jag är rätt lättpåverkad och har lite svårt för såväl alkohol som koffein och värktabletter, och undviker åtminstone de två sistnämnda i möjligaste mån. Det krävs inte så mycket för att jag ska bli disig, så att säga. Det räcker med en halv kaffekopp till fikat för att jag ska bli alldeles stissig och läskigt ofokuserad, och efter en hel kaffekopp är jag alldeles skakis.

Vi får väl se hur det går. Funkar inte det här, så har läkaren sagt att jag ska få en remiss för steroidinjektion. Jag vet inte vad som är bäst, jag hoppas att de vet vad de håller på med. Själv vill jag bara att det här ska släppa så jag kan springa igen. Det är ju barmark ute! Tack och lov har sjukgymnasten satt ihop ett rätt bra rehabprogram, som tillåter cykling i alla fall.

Stenåldersträning

Jag har just läst Outside träning. De två sista artiklarna handlar om stenåldersträning. Att lära kroppen röra sig naturligt och klara oförutsedda rörelser, klättra över stock och sten, hoppa nerför en brant, forcera en mosse. Jag håller med, det är bra träning. Men det är inte något nytt, eller revolutionerande. Det är bara något som varenda orienterare hållit på med flera gånger i veckan, år ut och år in. Det vore väldigt kul om fler kunde upptäcka det roliga med att springa i skogen, och jag hoppas verkligen det slår.

Det där med barfotalöpning i tunna skor är inte heller något nytt, förresten. Det har orienterarna också pysslat med i många år. Har du provat ett par orienteringsskor nån gång, så vet du att det gör ont att springa på hälarna. Det är framfotslöpning som gäller, med fotisättning som lämnar utrymme för oväntat mjuka eller hårda nedslag.

Nu väntar jag bara på att nån ska upptäcka att det där med att finna en självvald väg i skog och mark, det är något verkligt häftigt det. Undrar bara vad man ska kalla det då?

Att bråka med Magnus

Adduktor Magnus, alltså. Det är tydligen senfästet till denna muskel som inte alls trivs med situationen. Nu har jag träffat en ortoped som verkar vara bra, och han tycker att jag ska prova att få en spruta kortison i senfästet för att få bukt med inflammationen. Nu hoppas jag bara att det går att fixa en tid för det inom rimlig tid. Det behövs nämligen ultraljud för att se till att kortisonet hamnar på rätt ställe, eftersom det är en så pass liten punkt som krånglar.

Förhållandevis positivt är att jag kan träna under tiden - jag kan liksom inte göra det så mycket värre. Eftersom det redan hållit i sig så länge och vila inte hjälpt så är det bara att börja varva upp lite med sånt som inte gör ont. Dessutom ska jag fortsätta stabilitetsträningen med sjukgymnasten. Förmodligen har den onda muskeln fått jobba övertid eftersom jag är svag i andra muskler i närområdet.

Jag tänker göra det bästa av situationen, och se till att dra igång grundträningen i rätt takt för att bädda ordentligt för resten av kroppen så jag inte bara går från en skada till en annan i sommar.

Liket lever

Om än knappt. Det blir inget skrivet här, för det är så tråkigt när jag inte kan träna. Det blir bara en massa gnäll, och det vill jag inte betunga eventuella läsare med.

Sjukgymnasten har inte lyckats få ordning på den eländes höftböjaren, så nu ska jag träffa en ortoped. Vila, antiinflammatoriska och akupunktur har inte haft någon som helst effekt, så nu är det slut på vilandet. Lagom uppbyggande träning så cirkulationen hålls igång ska kompletteras med stabilitet på boll. Sen får vi se vad ortopeden säger.

Det ska bli skönt att börja träna lite igen, jag har fått stålsätta mig för att hålla mig tillräckligt lugn här. Nu har jag dock dragit på mig en riktigt rejäl förkylning, så jag har legat hemma med neddragna persienner i över en vecka. Idag var jag till jobbet på förmiddagen men är helt slut så jag gick hem efter lunch. Får se om jag orkar dit imorrn, eller om jag ska till vårdcentralen istället. De kan väl inte göra något, det är väl ett elakt virus bara, men ska jag vara hemma från jobbet längre så behöver jag ett läkarintyg.

Är det nåt mer som hänt? Jo, just det! Vi har köpt hus :D

Tålamod är en dygd

...som kan löna sig ibland. För efter att ha provtränat lite här och där utan att tycka att det varit värt att köpa något träningskort så har det löst sig på andra sätt. Dels har vi fått tillgång till gym gratis genom jobbet (och får dessutom träna där en timme i veckan på arbetstid), dels börjar multisportklubben med spinningpass i SATS lokaler på måndag. Perfekt! Nu ska jag bara få ordning på min höftböjare så jag kan börja träna också... 

Efter en veckas påtvingad vila och inflammationsdämpande piller och därpå en veckas förkylning så känns den förbaskade höftböjaren nämligen inte det minsta bättre. Precis lika illa som förut. På måndag blir det en tur till sjukgymnasten igen få se vad hon hittar på härnäst. Ytterligare en sak som är bra är förresten att jobbet betalar hälften av hennes avgift, så besöken kostar bara 50 kr för mig. Nu gäller det bara att det hjälper också. Jag tror som vanligt mer på stärkande övningar än på ren vila, så för min del är det nu det börjar.

Nytt jobb, ingen träning

Det har varit väldigt skönt att vara ledig ett tag, men det blir lite tjatigt i längden. Därför var det väldigt kul att börja jobba igen, och väldigt skönt att känna så med tanke på hur jobbtrött jag var i höstas! Det ska bli kul att komma igång igen.

Tyvärr har dock höstens flyttande, fältjobbande och ojämna träningsmängd överansträngt en höftböjare så nu är sjukgymnastens order en veckas vila och inflammationshämmande, och sen får vi se om det går att börja träna lite lätt. "Det kommer att bli bra men det kan ta lite tid. Man får ha tålamod." Jaja, jag får väl hoppas på att höften blir bra innan jag går överstyr av träningsabstinens.

Hur mycket får träningen kosta?

*Varning för osammanhängande grubblerier utan slutsats.*
Det är naturligtvis en jättesvår och högst individuell fråga. Jag letar efter en värdig ersättare för mitt kära Friskis i Falun, och det är inte helt lätt. Jag är ju sån att jag bara tränar inomhus de mörka månaderna av året, och helst inte ens då. Nu råkar det ju vara så att jag har en tendens att dra på mig skador när jag inte kör lite styrka, vilket jag fått känna på nu igen. Jag försökte inbilla mig att kombinationen av alla mina idrotter borde ge en allsidig träning - men har istället insett att det ger möjligheter att få ont lite överallt istället. Nu är det alltså skärpning igen, och dags att träna styrka regelbundet.

Jag har provtränat på SATS som ligger närmast där vi bor nu. Det är nytt, fräscht och trevligt i största allmänhet. Vore riktigt trevligt att kunna kvista över dit nu under vintermånaderna så det blir tränat även när vädret känns lite sämre och jag inte orkar dra mig iväg till längdspåren. Frågan är dock om det verkligen är värt att betala 5000:- om året för ett träningskort med 12 månaders bindningstid? Visst säger ni, det kanske inte är så mycket, men frågan är ju hur mycket JAG kommer att utnyttja det? Jag har ett utmärkt pilatesprogram (nåja, några att variera med också) och en balansboll som var ett mycket bra inköp, så bålstyrkan klarar jag egentligen ändå. Likaså övrig styrka - och jag kan säkert gå på cirkelträning med ol-klubben eller liknande. Förmodligen är det inte värt de där 469 kronorna per vecka för att kunna gå på ett och annat gympapass och spinning på vintern, och att få lite styrketräning emellanåt.

Alternativet är naturligtvis Friskis här. Ideell förening tilltalar mig, det är billigare, det går att köpa kort för begränsad tid. Det ligger dock på andra sidan stan, och då blir det sällan särskilt utnyttjat. Jag ska testa de andra anläggningarna härikring också, få se om jag fastnar särskilt för någon. I slutänden brukar dock närmast vara bäst, och det är därför jag fortfarande grubblar över om det ska bli SATS ändå. Grubbel, grubbel.

Att ge sig själv nybörjartur

Den senaste tiden har jag träffat en hel del nya människor. Det blir ju så när man flyttar. Flera av dem tycker då att jag verkar så driftig och stark, samtidigt som de själva säger att "sånt där kan ju inte jag". Men vet ni vad. Det kan inte jag heller. Men jag gör det ändå. Och oftast lyckas det faktiskt!

Här kommer mitt lilla tips för att ge dig själv "nybörjartur" när du ska prova något du aldrig gjort förr:
Intala dig själv att du kan. Blunda och föreställ dig att du utför vad det nu är du ska göra, och att du lyckas. Är det svårt, så titta noga på någon annan som gör samma sak och låtsas att du är den personen. Låtsas helt enkelt att du kan. Och tänk sedan inte för mycket, utan gör istället. Gå på känsla.

Att göra något för första gången behöver alltså inte vara så svårt. Visst, du vet inte om du kan. Men du vet definitivt inte heller om du inte kan. För min del blir det oftast svårare andra gången, när jag vet att jag klarat det en gång, och ska försöka lista ut hur jag gjorde. För första gången låtsades jag ju bara att jag kunde, utan att låta självmedvetenheten komma i vägen och lägga sig i.

Det kan vara lockande att tala vitt och brett om att det är första gången man gör något, så att ingen har några förväntningar på dig. Men om det betyder att du själv inte ens försöker lyckas första gången, då tycker jag du ska tänka om. Våga lyckas redan första gången - innan du skaffat dig ett bagage av förutfattade meningar att släpa på!

Dag 6 & 7 - Doñana

Uppe med soluppgången och den stora turen runt Doñana. Nu fick vi se blåskator i mängder, och det blev många fotostopp längs vägen österut. Blåskatorna var härliga att se där de drog fram i stora flockar genom tallskogarna. Härfåglarna var också lustiga små typer som fanns i större antal än vi hade vågat hoppas på.

Doñana i övrigt var faktiskt inte fullt så bra som vi hade hoppats – förmodligen hade vi blivit lite blasé efter de fantastiska dagar vi haft hittills. Dessutom hade vi lite otur i risfälten, då traktorerna som fågelmängderna följde höll till långt från vägen så det blev svårskådat. När man tänker efter och börjar räkna samman arterna så såg vi trots allt både det ena och det andra efter vägen, och höjdpunkten var kanske natthägern som förgyllde en pinkpaus! Efter att ha blivit utschasade av en parkvakt från en korkekskog som tydligen var ”prohibido” drog vi tillbaka mot civilisationen och försökte hitta en mataffär med bättre bröd. Den lilla supermercadon i El Rocío var nämligen inte mycket att hänga i julgranen. Istället åkte vi vilse i Almonte och höll på att inte hitta ur stan, och lyckades än mindre hitta en mataffär. Till slut hittade vi till Carrefour, där vi shoppade mat och åt amerikanskinspirerad pizza istället.

Dag 7 var alla trötta på bilåkning och hårdskådande, och vi försökte ta en lugnare dag. Morgonens promenad slutade i lite oenigheter, men dessa reddes ut och vi började om med att åka söderut istället till en fuktig korkekskog vid El Palacio de Acebron. Nu regnade det rätt mycket, och lavar och mossor framträdde i all sin prakt på korkstammarna bland murgröna och björnbärsrevor.

När regnet stillnat fick vi äntligen se stjärtmesarna som klängde i eukalyptusträd och tallar. De tillhör en annan ras än de vi har hemma, mycket mörkare och inte alls de vita dunbollar man är van att se. Roligt! Vi hörde också domherrar, men fick tyvärr inte se dem. Domherrarna här nere ska vara mycket mindre än de vi har i norden, så det hade varit roligt att se dem också men man kan inte få allt.

Vi stannade också till för en grundligare titt på marisman i El Rocío, och just när Per konstaterade att det nog inte var nån idé att ens försöka hitta de där kamsothönorna bland alla vanliga sothönor, så dök en upp i tuben. Jan hittade samtidigt ytterligare en – endera hade vi en väldig tur eller så var det inte så svårt! De hade båda fortfarande tydliga röda knölar i pannan, vilket naturligtvis underlättade. Ännu häftigare var nog att se spelande flamingo – vingar ut, huvudvridningar, vingar bak och så lite guppande på det.

När solen började titta fram igen åkte vi vidare söderut till Acebuche, där de hade ett större visitors center. Där fanns en koloni blåskator som enligt utsago skulle komma nära om man hade en matsäck som lockade, och det stämde. Vi matade in dem med vår frukostlimpa och beundrade dessutom en vacker härfågel och ett gäng orädda gråsparvar. Gömslena nere vid lagunerna gav inget nytt, så vi åkte snart tillbaka till El Rocío igen där vi försökte fånga atmosfären i stan på bild innan solen gick ner.

Dag 5 – risfält och resdag

Nu var det dags att säga farväl till playan och bungalowerna – dags att fara västerut till de stora våtmarkerna i Doñana. Det första stoppet på vägen blev en av resans höjdpunkter när vi gjorde en detour via en dränerad sjö som omvandlats till risodlingar och beteshagar. Längs en kanal fick jag ett ädelkryss på purpurhöna och vi såg flera svartvingade glador och både tornfalk och rödfalk. I risfälten hittade vi sedan bronsibis och svart stork, och det som vi först trodde var måsfåglar bakom traktorn visade sig vara minst lika mycket silkeshägrar och kohägrar.

Inga vanliga traktordäck på de där maskinerna inte.

Vidare mot Doñana och äntligen framme i El Rocío åkte vi direkt ner till marisman (våtmarken) mitt i byn. Där åt flamingor tillsammans med skedstorkar och mycket mycket mer. Strax innan vi nådde byn såg vi också våra första blåskator och en härfågel till Ninas stora lycka.

El Rocío kan man nog skriva flera sidor om. Det är en mycket speciell ort, som jag inte har sett maken till någonstans. Gatorna är av sand, hästar samsas med bilar och de flesta av husen är bara bebodda under helger och religiösa högtider. Hela byn är uppbyggd kring en helgonbild – en staty av ”Nuestra Señora del Rocío”. Myten säger att statyn hittades i ett träd av en lokal jägare, som försökte bära med sig den hem. Statyn återvände dock till sin ursprungliga plats så snart han ställde ner den för att vila, och till slut byggdes ett kapell på platsen kring statyn. En stor del av staden består av ordenshus för s.k. ”Hermandades” – brödraskap – som gör pilgrimsfärder dit.

Den här mannen rastade sina hästar efter bilen mitt i helgtrafiken. Förutom den som han ledde från bilfönstret följde några lösa föl och en hund.

Under helgen fylldes stan av busslaster med turister och partyprissar. Det kändes väldigt udda att se tjejer med kortkort och högklackat och killar med det senaste i klädväg och accessoarväg stappla runt på de kladdiga sandgatorna tillsammans med mer eller mindre välklädda ryttare med ölglas i händerna till häst utanför barerna. I brödraskapens hus verkade partyt vara i full gång från tidigt till sent, och man hörde flamencorytmer lite här och var. Genom fönstren anades stampande klackar och klapprande kastanjetter. Kring (och i) kyrkan fanns de katolska prylaffärerna med helgonbilder och krimskrams, och snäppet bortanför dessa fanns affärer för hästtillbehör och flamencoklänningar. Det är svårt att beskriva och måste nog upplevas! Mitt i allt detta kände vi oss som ganska udda fåglar med fältkläder och kikare, och betraktade spektaklet med stora ögon. Vi hittade en riktigt bra restaurang där vi åt väldigt god mat, och på väg hem fick vi se en tornuggla svepa över torget framför kyrkan.



Vi bodde på camping La Aldea strax utanför stan, där vi bokat in oss i den dyrare varianten av campingstuga. Stugorna var inte riktigt anpassade för det rådande vädret, men hade som tur var luftvärmepump som gjorde inomhusmiljön uthärdlig trots golvdraget i den centimeterstora springan under dörren. Vi hade kyligt väder med lokala mått mätt – de sa att de aldrig hade kallare än 7-8 grader, och det var där ungefär vi höll oss på morgnarna.

Kluven

Det har verkligen blivit vinter! Jag älskar snö, skidor och kyla, så jag tycker det är jättehärligt när solen gnistrar på snön. Jag längtar verkligen ut på skidorna, både längd och skogs och naturligtvis ännu mest telisarna. Det är dock en liten del av mig som inte riktigt håller med. En liten gnällspik som tycker att det hade varit bättre om det hade varit nollgradigt några veckor till. Jag har nämligen fått hem min nya slalomkanot! Min första egna slalomkanot. Vackert grön och blå, anpassad till min vikt och monterad för att passa min längd. Äntligen en kanot som passar lilla mig! Problemet är ju bara då att jag inte kunnat prova den i vattnet än. Visst hade jag väl kunnat stålsätta mig och åka ut dit ändå, men det är liksom inte så kul att paddla i -18 och vind. -10 är uthärdligt, men det har ju inte ens varit så varmt.

Jag började paddla fors för att stilla skidabstinensen under sommarhalvåret. Nu har jag paddlingsabstinens på vintern istället...

Dag 4 – återhämtning och Gibraltar

Trötta efter allt bilåkande bestämde vi oss för att ta en lugn förmiddag. Nina passade på att hänga med på en ridtur på andalusier längs stranden, och Per och Jenny sprang i sanden medan Jan promenerade. Det var riktigt kul att springa med sandlöparna runt fötterna och se havssulorna dyka på bara ett tiotal meters håll.



Den härliga stranden nedanför hotellet.


Uppiggade efter förmiddagens avkoppling åkte vi in till Tarifa för att äta lunch och ta en promenad i stan. En god grillad fisk på trevlig restaurang blev det följt av supersnabb stadsrundtur. Där hämtade vi också upp Gittan som var där som assistent till ringmärkare och sträckräknare, och som törstade efter svenskt sällskap efter flera veckor i sällskap med italienare och spanjorer med bristfälliga språkkunskaper.

Vi packade in oss i bilen och for österut till Gibraltar, som vi efter viss diskussion bestämt oss för att man måste besöka när man är så nära. Alla blev nog positivt överraskade av besöket som inte riktigt blev som vi förväntade oss. Det var mycket intressant att bara passera en passkontroll och sedan hamna i ett spanskt England. Trafiken var precis så illa som Lonely Planet beskrev den, men vi tog oss in till ”upper rock nature reserve” och parkerade strax innanför grindarna.

Fågelguiden tipsade om en naturstig som vi började gå på och snart fick vi se både apor och annat spännande. Söta små narcisser växte här och där bland klipporna.
Stigen – som hette ”Mediterranean steps” gick på utsidan runt den branta klippa som vetter mot öster. Det var brant både uppåt och nedåt, men tack vare att den restaurerats med nya staket och trappor var den inte särskilt läskig. Vi, som hade trott att vi skulle stå på en parkering och titta på apor som tigger av turisterna, fick en riktigt härlig naturupplevelse.

Vi var glada att stigen renoverats rätt nyligen...

När vi kom upp på toppen kom vi också ut i den kalla västvinden igen och promenaden längs asfaltvägen tillbaka ner gav inte så mycket mer än en solnedgång och en massa trutar som lekte i vinden. Nerfarten med bil blev desto intressantare. Vägarna genom reservatet är enkelriktade och smala, med bråddjup på ena sidan. Per blev dagens hjälte när han i farten upptäckte en klipphöna som stack fram huvudet bakom en sten vid sidan av vägen. Vi hade gett upp på hönan och konstaterat att det skulle vara väldigt svårt att få syn på en sådan, så det var en väldigt rolig bonus och en perfekt avslutning på dagens naturupplevelser.

Trutar i luften - två pilgrimsfalkar drog förbi i överljudsfart också men dessa fastnade nog inte på bild.

Stackars Jan svettades nog en hel del när vi körde ner genom stan igen – JAG svettades och jag satt ändå bara i baksätet. För djävulskt smala och branta gator, bilar parkerade överallt så det knappt gick att komma fram och dessutom en dåligt skyltad labyrint där vi fick gissa oss fram bland de enkelriktade gatorna. En felkörning ledde oss tillbaka bland ännu smalare gator tills vi kom tillbaka till den väg vi lämnat för några hundratal meter sedan, och så kom vi äntligen ner till den större väg vi åkt upp längs.

När vi äntligen hittat ut var vi väldigt hungriga och gick in på stan i ”Irish town” för att hitta en trevlig pub. Per fick äntligen en hygglig öl och övriga fick också klart ätbar mat. Gittan hjälpte oss med väldigt mycket bra tips inför våra dagar i Doñana – tack och bock!

Spanien dag 3 - Bergen!

Laddade till tusen gav vi oss av så tidigt vi orkade mot bergen. Vi stålsatte oss och körde förbi både det ena och det andra för att komma nånstans, roligaste foto vi missade var kanske synen av en lång kraftledning med storkbon (med storkar) på varenda stolpe. De första storkarna vi såg sitta i bo trodde vi först var av plast – vad gör storkarna i bona nu när de inte häckar? – men de visade sig vara högst levande. Upp mot bergen och in på småvägar. Småvägar i Spanien är just små, och jag var glad att jag slapp köra.

Det första längre stoppet blev på en mycket fin rastplats i Parque Natural los Alcornocales – Spaniens största korkekskog och ett stort naturreservat. Alla skyddade områden här nere var inhägnade med staket och taggtråd, så det var omöjligt att göra några egna turer upptäckte vi. Det krånglade till det lite för oss som inte hade läst på så mycket innan och inte hade koll på var man kunde promenera utan att ha inhämtat tillstånd. Den ”area recreativa” vi hittade var i alla fall väldigt trevlig även om den var väldigt tillrättalagd för turister - en inhägnad del av reservatet med bord och grillplatser utspridda bland korkekarna. Där traskade vi runt i värmen och solskenet och trivdes gott bland brandkronade kungsfåglar, hackspettar och blåvingade gräshoppor.

Vidare uppåt och genom byar av vita hus med dekorationer av kakel. Gamarna cirklade högt över oss – mäktiga fåglar med breda vingspann. En hästburen bonde vallade några kor mitt i vägen, och längre fram stod en get som var på väg att föda. Hon gick av vägen när vi kom och vi hoppas att hon höll sig borta. Per stringade en ormvråk till en pilgrimsfalk och vi gjorde en intressant detour genom smala kullerstensgator i en liten by när stora vägen var avstängd för en helikopterambulanstransport.


Uppe på en liten platå mellan två toppar såg vi en infoskylt med fågeltema, och det visade sig vara ett bra drag att stanna till där. Jan hade ögonen med sig och plockade in blåtrast, svart stenskvätta och klippsparv åt oss, och humöret var på topp. Härligt!

Till slut kom vi upp till Puerta de las Palomas ovanför Grazalema – ett pass med magnifik utsikt i flera riktningar och dagens mål. Här skulle det tittas på alpjärnsparv, men de höll sig till Pers stora besvikelse borta. Däremot fick vi fina obsar på gåsgamar som cirklade både över och under oss.

Nerfarten gick till Ronda – en urgammal by på en bergsplatå som delas av en djup klyfta. Middagen här var inte så god men sällskapet och att se klyftan och bron över den vägde upp det hela. Sent omsider kom vi så ner till hotellet igen, trötta men nöjda. Bergen var – som vanligt – en höjdpunkt på resan.

Spanien dag 2 - Gamar och vindkraftverk

Efter att ha vaknat till fågelsång och ätit en god frukost på hotellet gav vi oss av österut för lite sträckskådning. Jan och Ninas spanske vän hade förvarnat om att det enda man såg var ett par hundra gåsgamar, och det stämde väl rätt bra. Vi var dock inte bara intresserade av sträckande rovfåglar, utan det stannades titt som tätt längs vägen för att beundra svarthakade buskskvättor, sammetshättor och svarta rödstjärtar som var dussinarter här. Kohägrar likaså. I skuggan av en stor vindkraftpark gick vi upp till en utkikspunkt där vi kom i härlig närkontakt med gåsgamarna – mäktiga fåglar i stora antal. Här fick vi stifta bekantskap med några av egenheterna av de skyddade områdena. Dels är allt inhägnat, dels är stora delar exploaterade enligt vårt synsätt. Vindkraftverk fanns i mängder i denna park, och gamarna flög tätt mellan vingarna ibland.

Kylan i vindarna från Atlanten jagade snart ner oss, och vi for längre österut. Först stannade vi för lite havsskådning i hamnen i Algeciras, sedan hittade vi en strandpromenad med vyer över en våtmark i byn Las Palmones och spanade på vadare längs strandkanterna tills det mörknade. Här nere gick solen upp vid åtta-tiden på morgonen och det blev mörkt igen vid halv sju ungefär.
I Las Palmones hittade vi också ett köpcenter och köpte på oss matsäck och godis. Lyckan var gjord när vi hittade ett pack med tre småtetror med vin – typ spansk festis . Jan tog på sig att köra hem oss till hotellet och övriga fnissade ikapp med varsin vintetra och lite chips. Middag på hotellet avslutade dagen och dödströtta somnade vi och sov sött nästan hela natten. Jenny och Per vaknade nämligen till och hörde en kattuggla hoa framåt 4-snåret sisådär.

Spanien - dag 1. Avresa.

En liten reseberättelse är väl aldrig fel?

Söndagen den 14 november klev vi upp ohyggligt tidigt för att vid halv två-tiden på natten åka från Karlstad. Fyra nätter i Tarifa och fyra nätter i Doñana väntade!

I Barcelona hade vi gott om tid på oss mellan flygen, tillräckligt för att hinna ut en sväng och se om det gick att få något första reskryss. Heta fågelskådare! Spanjorerna i infodisken tyckte inte det var någon idé att gå utanför byggnaden – där ute fanns ingenting hävdade de. De försäkrade oss dock om att vi inte skulle ha några problem att ta oss in genom säkerhetskontrollen igen och vi gick ut för att göra oss en egen bedömning.

Det visade sig vara osedvanligt lyckat – vi hittade nämligen en liten "parque natural" i form av en våtmark där det ena krysset efter det andra ramlade in för vissa av oss. Det var väl inte direkt naturskönt eller lugnt, men vad gör det när det är soligt och varmt och fåglarna kvittrar!

Vidare till Sevilla och landning i regn. Innan vi ens lämnat flygplatsen så blev det ett tvärstopp för fotograferande av en flock kohägrar som strosade omkring på en gräsplätt bredvid parkeringshuset. En bra början! Vi tvingades lämna plats åt bussar och åkte vidare söderut mot Tarifa, på Spaniens sydspets.

När mörkret kom så blev gnällfaktorn plötsligt hög och det blev ett akut stopp på McDonalds. Där var det fullt av sockerhöga skrikande spanska ungar som haft barnkalas, och vi stiftade den första bekantskapen med den spanska ljudmiljön som kom att prägla hela resan – högljudd och ofta rent outhärdlig!

Hotellet visade sig dock vara väl så bra som vi hoppats, och vi installerade oss i varsin liten bungalow ett stenkast från stranden. Hotel Dos Mares väster om Tarifa rekommenderas varmt! Vi var dödströtta efter en lång dag och somnade snart till ljudet av vinden i palmer och hav.

Äntligen!

Lägenheten i Falun är nu tömd, städad och överlämnad. Så otroligt skönt!
Nu väntar en välförtjänt semestervecka i Spanien, där vi ska fågelskåda, vandra, kanske cykla lite och framförallt koppla av. Det behöver vi!

Jag har dessutom gått ner på halvtid nu, eftersom jag börjat läsa en distanskurs på nätet. Webbinformatik heter kursen, och det ska bli jättekul att lära mig lite mer om sånt där som jag bara varit inne och fipplat med på egen hand utan att egentligen kunna.

Flytt, flytt, flytt....

Nu är det äntligen dags att flytta ur lägenheten i Falun helt och hållet. Idag försvann resten av möblerna, imorrn kör vi sista lasset kartonger till Karlstad. Hoppas bara allt får plats i kärran! Sen ska det bara städas också.

Nu har jag alltså flyttat tillbaka till mina rötter på halvtid - både jag och syster kommer bo hemma hos våra föräldrar de närmsta två månaderna tills jag flyttar till Karlstad på heltid. Det blir som alltid intressant att flytta hem igen - jag har ju provat det förut och då gick det bra ett halvår så det går säkert bra nu också. Det blir jobbigt att pendla till jobbet, men det är ju i alla fall bara tre dagar i veckan.

Tränare och träning

Ikväll var jag ut till kanotklubben och körde slalom med vuxengruppen igen. Riktigt kul! Den här gången var det Fredrik Wahlén som tränade oss, och det gick riktigt bra! Vi har det väldigt lyxigt som får coachning av så duktiga paddlare.

Att de turas om att träna oss har, åtminstone på den färdighets- och ambitionsnivå vi är, stora fördelar tycker jag. Dels ser de olika saker att förbättra, dels har de olika sätt att uttrycka samma sak. Ofta är det samma sak som man hört förut, men uttryckt i andra ord kan det vara lättare att inte bara förstå vad det är man ska göra, utan kunna tillämpa den nyförvärvade kunskapen. Jag har så otroligt mycket att lära, men det är ju så otroligt kul att vara i det stadiet för man går så otroligt snabbt framåt också. Ett tips räcker så långt och ger så stora förbättringar.

Nu är det ju så att en del saker måste nötas in för att fastna. Det räcker inte med att få det där tipset och inse hur man ska göra - det gäller att få kroppen att komma ihåg det också. Det går ju inte att paddla omkring och hela tiden medvetet tänka på att hålla bålen stark, paddla aggressivt, titta dit man ska, luta åt rätt håll, och andas (jo, jag glömmer att andas när jag koncentrerar mig för mycket - och då går det definitivt inte bättre). Med bara en träning i veckan så går det inte särskilt snabbt med innötandet, men det får man väl ta när man envisas med att vara en mångsysslare!

Apropå mångsysslare så cyklade jag till träningen idag. Det var en mycket bättre idé än jag trodde, och jag är glad att jag blev tvungen att ta cykeln dit. Nu är jag skönt trött!

Flytt och planering

Nu är första flyttlasset till Karlstad ivägkört och inpackat i vår lilla hyrestvåa på Färjestad! Jag är kvar i Falun i en halvtom lägenhet, medan Per börjat jobba i Karlstad i veckan. Jag längtar tills jag ska börja jobba halvtid så jag också kan börja flytta ner dit! Lägenheten är inte den bästa, så vi fortsätter titta på lite hus och sånt, får se om rätt ställe dyker upp.

Vi håller på och tittar på lite resor också - vi har pratat hela sommaren om att vi ska försöka åka iväg nånstans när det blir mörkt och kallt och november. Frågan är bara var? Oman, Marocko, Gambia, Turkiet, sydspanien....vi får väl se vad det landar på. Kanske blir det till att hoppas att det dyker upp någon billig sistaminuten och chansa på att det blir bra.

Tränandet är lite på sparlåga. Motivationen är låg och fokus ligger på annat. Jag känner att jag skulle må bättre om jag kom ut lite mer, men det blir liksom inte av och så plötsligt har det gått en vecka och jag sitter där alldeles nipprig av uppdämt träningsbehov. Funderar på att köpa mig ett klippkort på Friskis igen så blir det enklare att ta sig ett pass på lunchen, bara att gå ifrån jobbet en timme och piggna till.

Seger!

Idag tog jag min första seger i en kanotslalomtävling - med viss svårighet. Vi var fem tjejer som tampades i damklassen, dock saknades den riktiga toppen så det blev en hård kamp.

Uppvärmningen gick lite sisådär, men det kändes ändå rätt bra när jag klev på vattnet för första åket. Det tog dock lite tid innan det blev min tur att starta, och jag hann bli väl kall och ofokuserad. Mitt första åk blev följaktligen en ren katastrof. Inte en port som satt där den skulle! Jag blev skitförbannad rent ut sagt och satt och surade i bastun för att värma upp mig inför andra åket. Bästa åket av två räknas, så jag hade ju en chans till.

Det gick avsevärt mycket bättre i andra åket, även om det inte var något toppåk direkt. Det räckte i alla fall för att ta mig till final, så det blev till att ladda om och värma upp sig igen för ett åk till. Vädret var ju inte det bästa, kallt, blåsigt och regnigt. I finalen var det dags för en ny bana utan möjlighet att prova på den innan, så det var bara att köra och hoppas på det bästa. Jag gjorde dagens bästa lopp här, även om det inte heller var något topplopp, och tog hem segern med liten marginal tack vare ett rent lopp utan islag. Mycket nöjd!

Det avslutande störtloppet var något jag bara körde igenom för att få det gjort, och där hade jag inte marginalerna på min sida utan blev tvåa. Allt som allt en väldigt kall och bitig dag, men jag är jättenöjd att jag vann slalomsprinten.

Jag är också riktigt stolt över älsklingen som gjorde riktigt bra lopp och slutade nia i herrklassen, efter att bara ha paddlat ett knappt år. Heja!

Igång igen

Oops, råkade visst bli ett träningspass idag också. En liten löptur med syster yster och semlan blev lite längre än tänkt, så det kan faktiskt nästan kvalificera sig som ett långpass. I alla fall jämfört med de skruttpass jag brukat köra på sistone. Det var riktigt trevligt att ut och springa stig och prata med syster, jättekul att hon flyttat hit!

Börjar annars bli lite smått nervös för flyttandet - har ju insett att älsklingen försvinner mot sydväst redan om 1,5 vecka! Själv blir jag kvar i en nästan tom lägenhet - jag får väl stänga av nåt rum och bjuda in alla mina vänner eller nåt... så jag står ut den mörka hösten här i stan. Sen börjar jag faktiskt jobba halvtid redan i början av november och då tänker jag tillbringa mer tid i Karlstad och börja vänja in mig vid att bo där.

Slalom

Vi har kommit igång med vuxenträning igen, och det har blivit riktigt bra träningspass. Förra gången med Bobbo, denna gång med Isak som ledare. Riktigt bra tränare alltså och det gör jätteskillnad! För egen del har jag förbättrat mig väldigt mycket bara de här två passen och det är naturligtvis jättekul. På lördag ska jag tävla - slalom sprint och störtlopp på hemmaplan i Hosjöholmen. Blir spännande att se om jag kan få till det och hålla i flytet!

Det är kul när saker och ting går rätt bra redan från start, och sedan bara fortsätter man förbättras under passet. Med bra tränare som ger en rätt tips så går det så otroligt mycket snabbare framåt.

Plötslig skidlängtan

Plötsligt och oväntat så anföll skidsuget. Några minuter gammal skidinstruktionsfilm på svt räckte för att det skulle suga till i magen och hjärnan fylldes av känslan av ljuva telissvängar. Nu undrar jag bara när vintern tänker komma och om jag kommer hinna åka telisar nån gång mitt i allt flyttande?

SM i Umeå

Efter Finlandsresan var jag bara hem och bytte väska innan jag hoppade in i en minibuss och drog till Umeå med orienteringsklubben. Det är låååångt till Ume, men resan gick ändå förvånansvärt smidigt. Väl uppe inkvarterade vi oss i små dragiga stugor på Nydala camping, finns det hjärterum så... Vi seniortjejer drog i allafall vinstlotten när vi ryckte en nyckel på måfå och hade gott om plats jämfört med övriga.

Fredag morgon började så SM-tävlingarna med medeldistans-kval. Vid ett SM är rutinerna lite annorlunda än vid en vanlig orienteringstävling, och jag som sprungit ett antal SM känner alltid att man blir lite extra taggad när man kommer ut till samlingsplatsen och allt är som det ska vara på just ett SM. Man vet att det inte är någon vanlig tävling, och så ska det vara!

Jag är ju sorgligt otränad - sämre tränad än på många år - så jag hade inte så höga förhoppningar om resultat. Däremot hoppades jag på bra banor och terräng. Jag gillar Umeå-terrängen, och på SM brukar det alltid vara snäppet bättre banor än på en vanlig tävling. Tävlingsledningen behöver ju inte välja tävlingsområde för att passa alla åldrar och nivåer, utan SM-tävlingarna är ju planerade enbart med fokus på eliten.

Kvalet gick väl hyfsat - jag orkade inte springa på så mycket som behövdes men jag höll orienteringen rätt bra ändå. Några dåliga beslut blev det när kroppen började bli för trött, men ingen bom. Jag tog mig inte till A-final, men var ändå rätt nöjd med att inte bli sämre än att jag hamnade i B-finalen i alla fall.

Lördag = final. Tidig uppstigning för oss som inte tagit oss till den riktiga finalen, och både huvud och kropp var rejält trötta. Ett knivigt område bjöd på en bom, och det var ingen höjdarinsats från min sida.

Bättre kan jag, och på söndagens stafett fick jag äntligen till ett lite bättre lopp. I terräng som var något lättare att springa och orientera i hittade jag äntligen flytet och var nöjd med min andrasträcka. Matilda på första gick tyvärr inte så bra, men jag och Sofia plockade en del placeringar.

Inga toppresultat alltså, men en härlig, jobbig helg med massor med orientering. Faktiskt härligt att vara ute på hemvan mark jämfört med allt testande av mina gränser jag hållit på med på sistone med paddlandet och sånt.

Dikesorgie i Finland

Det har varit en spännande vecka med mycket resande, och även om jag är rätt trött just nu så har det helt klart varit värt det!

Veckan började med en jobbresa till Finland, närmare bestämt till trakterna kring Joensuu och Kuopio. Jag är projektledare för ett EU-projekt som ska reparera skadorna som dikningsarbeten i några av våra fina myrar ställt till med. Eftersom dikena är närmare 70 år gamla så har det hunnit hända en hel del med vegetationen och frågan är hur man ska göra och vilket resultat man kan förvänta sig.

Finnarna har dikat ut väldigt mycket mer än oss, och de har också samlat på sig mycket mer erfarenhet om återställning av kvaddade myrområden. Vi var där för att se och lära, och det gjorde vi! Riktigt trevliga dagar som naturligtvis avslutades med härlig finsk bastu.

Nu vet jag alltså hur bastun vid sommarstugan ska byggas och utstyras. Riktig vedeldad naturligtvis, med en rejäl gryta så man får uppvärmt vatten att vaska av sig sedan.

Bostadsbesvär

Jepp, ni kanske tycker att jag nyss har flyttat, vilket ju i och för sig stämmer, men nu ska det flyttas lite längre! Jag och älsklingen drar nämligen till Värmland till hösten. Han börjar jobba där redan första oktober, medan jag har tagit tjänstledigt från årsskiftet för lite studier. Naturligtvis hoppas jag på att få jobb där jag också, men jag har inget emot att få komplettera mina kunskaper med lite geovetenskap först.

Det är bara det där med att hitta boende. Hyreslägenheter har vi absolut inte poäng till att få, och dessutom är vi nog lite för kräsna för att ta det som möjligen erbjuds. Blir alltså till att köpa något. Bostadsrätter är rätt dyra, i alla fall de som uppfyller våra önskemål. Jag vill bo nära bra träningsmöjligheter och älsklingen vill allra helst kunna cykla till jobbet året runt. Vi är dock inte riktigt konsekventa, utan kan inte låta bli att titta på lite villor och lägenheter nära Vänern också. Att bara kunna gå ut och lägga i kajaken lockar väldigt mycket. Vi får väl se, denna helg hade vi egentligen tänkt åka ner och kolla på några lägenheter men till slut bestämde vi oss för att stanna hemma. Vi skickar några ombud på den mest intressanta visningen istället och därefter tror jag vi bara måste bestämma oss för något. Det börjar ju bli lite bråttom nu, även om Per har ett litet krypin där som han kanske överlever i en månad. Spännande ska det i alla fall bli!

Otränad

Ujujuj, jag hade glömt hur fruktansvärt tungt det kan vara att springa orientering. Särskilt när man inte sprungit så mycket på sistone, och definitivt inte tillräckligt i skog. Bjursåstävlingarna är dessutom alltid extra tunga och eländiga jämfört med andra långdistanser.

Jag tror jag kom etta från slutet idag, och det var länge sedan jag var fullt så sist. Nån brukar man alltid kunna slå. Idag var jag dock definitivt inte värd någon bättre placering, för jag släpade mig fram genom skogen i mycket lågt tempo. När man inte orkar springa på så får man inte heller något flyt, utan man kör fast på allt som kommer ivägen. Då blir det ryckigt och man spänner sig och så blir man ännu tröttare.

Dagens tävling blev ett riktigt långpass för mig, och man får väl trösta sig med att det blev ett bra träningspass i alla fall. Jag har av någon outgrundlig anledning anmält mig till lång-sm, så det gäller att försöka spotta upp sig några steg nu illa kvickt.

*rättning: jag blev visst bara näst sist. En stackare hade tydligen en ännu sämre dag.*

Sommardag

Idag var det riktigt härligt sommarväder, över 25 grader varmt och soligt. Vi tillbringade den dagen på helt rätt ställe - på och i vattnet. Det kändes som de där oändliga sommarlovsdagarna när man var liten, när man var nere vid sjön timme ut och timme in och plaskade runt på en badflotte eller grävde i sanden eller letade just den rätta sortens sjögräs som man kunde banka till en giftgrön röra. Istället för badflotten satt vi i kajaker och lekte först i forsen i både leklåda och slalomkajak. Efter en pizza till lunch gled vi runt Hosjön i havskajakerna och njöt av sommarvärmen. Det var varmt nog för att locka till bad, så när vi kom tillbaka tränade vi på eskimåsväng i havskajakerna. Jag lyckades en gång, men sedan gick det sämre igen. Nu vet jag dock att jag kan, så det är bara att träna vidare!

Nystart?

Har en liten ambition att försöka komma igång med skrivandet lite igen. Får väl se hur det går!

Idag har jag varit till Dala-Floda och hämtat mig en fisk. En Barracuda, närmare bestämt. En Zephyr blev det också, både kajak och paddel begagnade, och så ett nytt kapell till det hela :)

Vi orkade inte lasta kajaker och dra med oss till Floda, så det blev att åka hem på en gång och ut och testa inköpet istället. En tur runt Hosjön där jag försökte hitta en bra vinkel på paddeln och vänja mig vid det där att ha roder - det är inte helt självklart när man bara har paddlat forslådor utan roder senaste året. Efter ett varv runt sjön började det kännas rätt bra, även om jag var trött på nya ställen. Det är lite annan teknik och andra muskler än forspaddlingen.

Som avslutning på dagen gjorde vi några försök på eskimåsvängen. Per klarade det direkt i sin Seayak, åt båda hållen dessutom. Själv hade jag problem med den allra sista biten, jag kom NÄSTAN upp, men det lilla sista saknades. Kanske är det att jag börjat slarva eftersom det är så lätt att komma upp i min lilla leklåda, kanske är det att jag måste prova nån annan rollvariant eftersom kanten är så hög att jag inte kommer så långt bak som jag brukar. Ryggen tar liksom emot. Får försöka träna på det innan vattnet blir alltför kallt! Ikväll var det varmt och skönt, men jag blev ändå alldeles blåfrusen efter ett tag.

Fors

Har varit och paddlat igen. Det gjorde susen! Var bara det jag ville hälsa...

Mållös

Jag är så trött just nu. Både fysiskt och mentalt. Helst skulle jag vilja göra nåt helt annat än det jag jobbar med nu. Frågan är bara vad? För första gången i mitt liv så är jag liksom inte på väg nånstans särskilt - jag bara känner att jag vill bort från, inte bort till. Inget mål, liksom.

Visst har jag saker jag vill göra, men inte något som fungerar att jobba med eller överleva på. Jag är inte van att känna mig fram så mållöst, utan att veta vart jag är på väg, och jag vet inte om jag tycker om det.

När jag tänker efter så var jag lika trött för några år sedan, men då jobbade jag mig igenom det på något vis. Om jag bara kunde komma ihåg hur jag gjorde?

Master of Water

I helgen tog jag ännu ett stort kliv framåt i min forspaddling. Jag åkte upp till Dala-Floda i fredags och sammanstrålade med Eva och resten av gänget från storstan för en helgs paddling och skön festival på Daflo. Vi hoppade på vattnet i Lissfors och trots - eller kanske tack vare? - att bakvattnen var fulla av folk så vågade jag gå ut och surfa vågen på riktigt för första gången. Och det gick bra! Emellanåt välte jag ut, emellanåt lyckades jag ta mig ut utan att välta, och emellanåt slängdes jag ut så fort jag kommit in på vågen, och det var bara kul. Inte minst tack vare att rollarna satt lika säkert som förra helgen. Att eskimåsvängen sitter i ryggmärgen ger verkligen en helt annan dimension till paddlingen. Avslutningsvis blev jag dock lite för trött och fick ta en simning, men shit happens!

På lördagen gick Master of water av stapeln, en tävling med tre delmoment som ska kora den mest allsidiga forspaddlaren/-innan. I ett anfall av galenskap anmälde jag mig, och pulsen gick i taket. Nervositet utan dess like! Det var nog tur att herrarna körde först, så jag hann lugna ner mig innan det var dags för start.

Första grenen var störtlopp i Speeder - en plaststörtloppskajak som jag kört en hel del med. Jag körde nämligen Åre extreme i en sådan förra året. Detta borde alltså å ena sidan passa mig men å andra sidan hade jag inte kört någon sådan båt på ett år nånting. Jag litade dock till att mina timmar i störtloppskajak skulle sitta i ryggmärgen, och det gjorde de. Jag missade lite i linjen och skrapade mot en sten men gjorde ett godkänt resultat. Nu var den gren jag hade koll på avklarad, bara nyheter kvar alltså.

Andra grenen var freestyle. Dagens regler innebar att man fick gå ut i vågen tre gånger och kunde få poäng för ett trick varje gång. Jag - som surfat första gången i fredags - tog mig ut i vågen och inte bara överlevde. Jag lät dessutom båten hitta på nåt och hängde med och fick faktiskt några poäng också! Efter denna gren låg jag faktiskt total-femma, riktigt nöjd med att både ha undvikit simmande och tagit poäng.

Tredje grenen var kajakcross. Gemensam start, enkel bana med några portar som ska tas i bakvatten, först i mål vinner. Vi var fem tjejer i mitt heat, och första porten gick jättebra. Jag var trea nerför första droppet när jag först blev vält av den blivande segrarinnan Maria Lindgren, och därefter påkörd av Zindy som kom strax efter mig. Zindys kajaknos tog mig rätt i nacken strax ovanför axeln, och det var ren tur att det bara var lite muskler som blev mosade. Ingen större skada skedd alltså, men det skrämde upp mig lite och jag är väldigt förvånad att jag klarade rollen ändå, särskilt som jag satt i en lånad kajak som jag aldrig rollat med förut.

På det stora hela är jag jättenöjd med att ha sprängt några gränser som jag kämpat med ett tag - rädslan för att gå ut och surfa framförallt. Att dessutom känna att rollen sitter så bra är riktigt skönt!

Kvällen fortsatte med reggae-gung till Rootvälta och djup sömn i tältet till regndropparnas smattrande mot tältduken.

Välbehövligt andningshål

Helgen har varit jättehärlig, och precis vad jag behövde! Jag och mina favoritbrudar har varit i Dala-Floda-trakten och paddlat, tältat, snackat och bara njutit av semester. Paddlingen var som alltid fantastiskt kul - mina eskimåsvängar sitter så otroligt bra och jag behövde inte simma en enda gång trots en hel del vältande. Idag kände jag också att jag började få ordning på paddlandet - jag har ju inte riktigt lyckats få rätsida på hur jag ska hantera min nya kajak, men nu börjar vi förstå varandra och samarbeta lite mer än tidigare...

Ni är bäst, tjejer, kram!

Inspiration

Har äntligen semester och börjar komma på rätt köl igen efter en fruktansvärt stressande vår! Den första semesterveckan gick åt till flyttande, husförsäljning och jobb - vädret var äntligen bra nog för skogsbränning så jag och Per fick åka upp till Nordbläster och kliva runt bland eld och rök en lång dag.

När huset äntligen var sålt och alla nycklar överlämnade så lät vi kaoset i den nya lägenheten sköta sig själv medan vi drog upp till fjälls. En mycket behövlig semester där vi kanske lyxade lite mer än man normalt brukar på en dylik fjälltur, men det behövdes! Nu börjar krafterna återkomma, och idag är vi hemma igen och börjar så smått packa upp och försöka få någon ordning i oredan.

Jag har just läst en bok som verkligen rekommenderas - "Just a little run around the world" av Rosie Swale Pope. Hennes man dog av cancer, och hon satte av på en jordenrunt-löpning för att höja medvetenheten för vikten av regelbundna hälsokontroller. Över fem år tog det innan hon var hemma igen, och hon sprang genom både Sibirien och Alaskas ödemarker. Väldigt läsvärt och väldigt inspirerande.

Vänern

På besök i Karlstad passade jag på att följa med ut på fågelinventering i Vänerns skärgård. Vädret var inte lika bra som jag hört att det ska vara, men det var en väldigt trevlig dag på sjön. Jag är en infödd landkrabba, men blodet från roslagsfiskare och ölänningar måtte göra sitt till för jag trivs verkligen i båt. Här är några bilder från dagen.

Gräsänka

Mannen i mitt liv har åkt iväg på semester till Polen, och det blev plötsligt väldigt tomt här hemma. De har det uppenbarligen väldigt bra där, älsklingen var lätt lyrisk när han ringde och rabblade upp roliga fåglar. Lät väldigt trevligt, önskar jag hade kunnat hänga med! Anledningen till att jag stannade hemma var dock att jag ska åka iväg på en egen tripp. Jag, mor och syster drar till Italien över helgen - ska bli riktigt gött!

Idag blev det lite fågelskådande - trots att älsklingen är borta. Jag har uppenbarligen redan blivit fördärvad, så är det väl när man är hals över huvud förälskad kanske :) Småspovar och strandskator skådades i alla fall utanför Korsnäs och Roxnäs, trots avsaknad av tub. Nu borde jag verkligen gå och sova, mycket att göra imorrn. Protokoll från kanotklubbsmöte, packa klart, jobba, jobba, jobba och sedan drar vi söderut!

Seger!

Idag sprang jag årets första orienteringstävling. Jag vet, det är alldeles på tok för sent! Jag var ringrostig men lyckades hålla mig fokuserad bland alla kontroller, så till den grad att jag vann till och med :) Konkurrensen var väl inte den hårdaste, men en seger känns alltid väldigt skön!

Long time no see

Dags för en liten uppdatering igen!

Solbrännan från fjällturen är redan på väg att blekna, men minnesbilderna finns kvar! Tyvärr har jag också ett ont vänsterknä som påminner om turen, det är det vanliga löparknäet som alltid dyker upp igen när jag varit ute och blivit stel. Det gör ont när jag springer för mycket och ännu mer ont när jag springer för lite, så det är en fin balansgång! Nu blir jag straffad för att jag sprungit för lite i vinter, så det är väl rätt åt mig kanske...

Förra veckan var ohyggligt stressig, jag hann inte träna och fick följaktligen inget utlopp för stressen heller så jag var en mycket otrevlig människa när helgen äntligen kom. Tack och lov så åkte vi ut till några av Pers kompisar i en sommarstuga nånstans i Värmland och kopplade bort resten av världen för några dagar. Elda, grilla, promenera, leka med en ohyggligt ohyfsad hund och beundra en avsevärt mycket mer välartad bäbis. På lördagkvällen gick vi ut i Karlstad och spelade biljard, ett väldigt trevligt kvällsnöje.

Nu är husförsäljningen snart sjösatt, så nu ska jag förhoppningsvis kunna träna lite mer. Igår var vi ut och paddlade i sundbornsån. Per har hämtat upp sin havskajak och ville prova den, så jag tog en störtloppskajak. Det kändes förvånansvärt stabilt trots att jag inte suttit i en sådan sedan i höstas. Det var en härligt vindstilla kväll och vi såg två bävrar på väg upp längs ån.

Jag håller på att sälja min multisportlåda, för övrigt. Jag använder den så sällan, den är ju lite stor för mig så jag tränar hellre i en störtloppskajak. Jag tänker köpa mig något som jag trivs bättre i, och funderar just nu på om jag ska ta någon av de snabbare havskajakerna så jag kan använda den till lite mer än bara träning och tävling. Förhoppningsvis tar vi oss upp till Dala-Floda på lördag för lite kajaktestande.

Vårens toppturstripp i bilder!

Första steget mot Åre

Hinner ju aldrig skriva nåt här nuförtiden! Jobbar för hårt på dagarna och umgås med älsklingen på kvällarna :) Vi har i alla fall fått tag i en lägenhet som vi får flytta in i till sommaren, en trevlig trea med bra planlösning. Ett rum kommer fyllas med hyllor där alla prylar ska få plats...det så kallade "gästrummet".

Den här veckan har våren kommit till Falun, känns det som. I onsdags paddlade vi uppför Sundbornsån för första gången för året och ikväll var vi ut på säsongens första mtb-tur. Paddlingen gick riktigt tungt för min del, jag körde Speedern och fick kämpa ordentligt för att hänga med Per som tog havskajaken. Illa! Det gick bättre på cykeln, även om det inte var det riktiga trycket i låren. Gamla fruns väg var lite väl mjuk, så vi körde ut på asfalten och körde väg runt Varpan istället.

Nu är i alla fall träningen till Åre igång på allvar! Vi körde en backintervall i teletornsbacken i förra veckan också och det lär bli fler innan juli - känns bra :)

Fågelskådning i solgass

Påskhelgen tillbringades i Karlstadstrakten. I vackert väder följde jag med på lite fågelskådning - riktigt härligt i solgasset.




530 sångsvanar var häftigt att se och höra! Tillsammans med gäss och tofsvipor, en och annan sädesärla framkallade de härliga vårkänslor.


Per njuter i solen, lunchfika med utsikt mot en tornfalk i en grantopp (bland annat).

Johan såg till att vi var effektiva och inte tog oss för långt från bilen... Det här med fågelskådning är tydligen en uppenbart bilburen aktivitet om man ska hinna se något utöver det vanliga.